Fru talman! Namn har stor betydelse på flera olika sätt. I många kulturer har namn genom seklerna använts inte bara för att beskriva släktskap utan också tillhörighet och ställning i samhället. Säkert har namn även haft andra funktioner. Trots att traditionerna i fråga om namn varit långa och tunga i vårt samhälle, i Sverige, är det först i modern tid som man lagstiftat om namngivning.
Den gällande lagen från 1982 är ganska modern och flexibel, men man måste ändå konstatera att åtta yrkanden från allmänna motionstiden antyder att det finns behov av en översyn. Regeringen har anvisat att man avser att ta initiativ till en översyn men först 2008, vilket tidigare påpekats. I värsta fall kan det innebära att det inte händer någonting under denna mandatperiod. Saker brukar ju ta tid.
Från Miljöpartiets sida är vi självklart glada om majoritetens avslagsmotivering innebär att regeringen har en genuin vilja att ta tag i de frågor som väckts i dessa motioner. Därför vill jag påminna om att de fyra borgerliga partierna, som i dag utgör regeringsunderlag, i mars 2005 stödde Miljöpartiet så att riksdagen kunde ge ett tillkännagivande till den då sittande regeringen om behovet av en översyn av namnlagen. Därför kan man fråga sig om saken blivit mindre aktuell nu när de borgerliga partierna sitter i regeringen. Man kan undra. Vi från Miljöpartiets sida hade hoppats på ett snabbare initiativ än att vi ska behöva vänta till 2008 med starten av en översyn.
Jag instämde i föregående talares anförande och ska därför korta ned mitt anförande ordentligt. Jag tycker precis likadant, nämligen att valet av namn är en fråga som inte borde regleras av så starka restriktioner som nu är fallet. Vi har en reservation, nr 3, som jag yrkar bifall till. Det finns även andra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 3 som tar upp problematiken med namnbytesfrågan för dem som byter kön. I den processen kommer namnbytesdelen in mycket sent, och dessa människor tvingas därför, utan att det egentligen borde spela någon roll för omgivningen, leva med ett namn som inte alls stämmer med den identitet som de under en ganska lång process jobbat med att byta. Namnet är ju en stark identitetsbärare. Jag lämnar dock den frågan eftersom föregående talares argumentation var mycket bättre än vad jag skulle kunna utveckla den till.
Jag går i stället över till nästa del som jag tänkt tala om. Jag kommer från Dalarna, även om jag inte är född där, och namnfrågorna är kanske lite speciella där. Jag vill därför uppmärksamma kammaren på frågan om gårdsnamn, som är en mycket het potatis hos oss. Det gäller inte bara rätten att ha gårdsnamn utan också nybildningen av dem. Där finns alltså en stark tradition.
Det finns en motion om gårdsnamn, inte från mitt parti utan från en företrädare för ett av regeringsunderlagets partier i kammaren. Det finns starka traditioner som lagstiftarna för hundra år sedan inte lyckades kuva. Vi har en sådan tradition, och den är växande. Trycket att få arbeta mer med gårdsnamn är starkt. Därför tycker jag att det är viktigt att en genomgång av namnlagen, som jag hoppas ska ske snabbare än vad regeringen sagt, inte bara blir en skrivbordsprodukt utan att man också har en ordentlig kommunikation och remissrundor så att människor inte upplever att de blir överkörda i den delen.
Det gäller kanske framför allt reglerna kring nybildandet av gårdsnamn. Det är viktigt att genomgången görs grundligt, eftersom det finns källor till stora konflikter. Man kan därför inte bara komma och tränga sig på gårdsnamnstraditionen. Det finns de som starkt värnar om sina gårdsnamn för att skydda dem från utomstående.
I en värld som alltmer förändras, det vi kallar globalisering, har frågan om rötter blivit allt viktigare. Jag tycker mig märka det bland annat genom att ungdomar visar ett ökat intresse för släktforskning och historia. Det har inneburit en renässans för gårdsnamnen. Det är heller inte särskilt ovanligt att rotlösa storstadsbor i dag flyttar bland annat till Dalarna och försöker bygga sig en identitet till exempel genom att köpa en gammal gård eller bygga en ny. Då har de gärna också ett gårdsnamn som de inkorporerar i egennamnet. På det sättet vill man skapa sig en identitet. Jag tror att det är viktigt att vi ser till att den möjligheten förenklas.
Jag tänker inte uppta kammarens tid med att redovisa alla de konflikter kring hur namnlagen ser ut i dag som jag fått ta del av från många människor i länet utan bara säga att jag hoppas, än en gång, att man, när genomgången görs, även noga tittar på möjligheterna att på ett enklare sätt hantera frågan om gårdsnamn.