Herr talman! Låt oss då göra ett litet tankeexperiment, Hans Karlsson. Hans Karlsson ska anställa en ny person på sitt departement, till exempel en utredare. Det ska vara en person som har kompetens att sätta sig in i ett digert material, ha förmåga att bena ut problemställningar, hitta lösningar och så vidare, allt för att kunna effektivisera arbetet. Hans Karlsson utformar en platsannons för den tjänsten. Där skriver han att han vill ha en akademiskt utbildad person som klarar av just det som jag beskrev.
Tror inte Hans Karlsson att det då är en självklarhet att han behöver en akademiskt utbildad person, att han behöver någon som lärt sig och klarar av att sätta sig in i ett digert material, att bena ut problemställningar och har de erfarenheter som krävs? Det behöver inte vara någon som gått en speciell utredarutbildning - sådana existerar nog inte ens i Sverige - utan det kan vara fråga om en ganska bred utbildningsbas, alltifrån sådana som gått pol.mag.-programmet på universitetet till sådana som kanske forskat eller på annat sätt arbetat med något inom historia, samhällsvetenskap eller humaniora.
Jag tror att det finns en hel del olika utbildningsbakgrunder som kan vara intressanta för Näringsdepartementet när de ska rekrytera personal. Det gemensamma är att man nog behöver någon med akademisk utbildning, och det blir en tydlig uppdelning av den svenska arbetsmarknaden. Om man vill ha en specialist som kan måla med äggoljetempera är det naturligtvis inte i första hand en akademiskt utbildad person man ska leta efter.
Det är mycket märkligt att Hans Karlsson inte ser att det är en speciell utmaning för arbetslösa akademiker att få arbete, att han inte ser att det kan vara bra att den service som vi vill att arbetsförmedlingen ska ge också omfattar den typen av specialisering, och att det till och med kan vara positivt att uppmuntra den typen av specialisering.
Kom inte och säg att arbetsförmedlingen inte är politisk vad gäller det som de sysslar med, hur de arbetar och till viss del hur de är organiserade. Det är i allra högsta grad också en politisk fråga. Förhoppningsvis kommer de borgerliga partierna, med stöd av Miljöpartiet, att i morgon fatta ett beslut som just innebär att vi ska kunna tillåta större frihet på det här området, kunna sätta den arbetssökande i centrum och därmed lösa dennes individuella problem.
Jag tror inte att det gått arbetsmarknadsministern obemärkt förbi att jobbfrågorna, att bekämpa arbetslösheten, är en oerhört viktig fråga för väldigt många människor. Det kommer med stor sannolikhet att bli den stora frågan i valkampanjen. Då ligger den socialdemokratiska regeringen ganska risigt till, skulle jag vilja påstå, med tanke på de resultat vi har, kanske också med tanke på de förutsättningar som regeringen nu har. Landet befinner sig i ett läge där vi går mot toppen av toppen, och ändå står vi där med stora problem i form av arbetslösa akademiker. Regeringen har visat sig oförmögen att kunna lösa de problemen. Det tycker jag är tråkigt.