Fru talman! Jag vill börja med det som även Åke
Gustavsson började med, att påminna om det allmän-
na ekonomiska läge som vi har haft att kämpa med
under 90-talet.
Den höga arbetslösheten har minskat inkomsterna
för både staten och kommunerna, samtidigt som kost-
naderna på den sociala sidan har ökat dramatiskt.
Såväl stat som kommuner och landsting har tvingats
att spara på ett sätt som har varit mycket plågsamt för
många av oss som har varit med om att fatta besluten,
men naturligtvis än plågsammare för dem som har
haft att leva med de beslut som vi har tvingats fatta.
Men det som har varit nästan sensationellt, får
man väl säga, under denna svåra period, är att trots
alla nedskärningar på praktiskt taget alla andra områ-
den, har kulturen generellt fått ökade resurser. Åke
Gustavsson tog upp några exempel från landets kom-
muner i genomsnitt. Man kan fylla på med ett exem-
pel från den stad vi befinner oss i, Stockholms stad.
Där har kulturbudgeten under åren 1993-96 ökade
från 660 till 750 miljoner kronor. Det är en ökning på
14 %. Detsamma gäller i princip för de andra storstä-
derna i vårt land, alltså Malmö och Göteborg.
Under kulturåret 1998 fortsätter dessa ambitiösa
satsningar - i kulturhuvudstaden, men också i många
andra delar av landet; i Norrköping, i Ronneby, i
Sundsvall och på många andra ställen. Under de tre
senaste åren har också statens kulturbudget ökat med
drygt 10 %. Den kulturbudget som antogs hösten
1996, den kulturproposition som denna riksdag beslu-
tade om, innehöll också ytterligare satsningar.
Till detta kan läggas, även om vi inte skall prata
om det i denna debatt, den ordentliga satsning på
public service som innebär att man kommer att ha
ytterligare en halv miljard att använda för public
service-produktion i radio och television. Detta är en
av de viktigaste kulturbärarna, kanske inte riktig lika
viktig som skolan, men ändå mycket viktig. Därför är
det också ett viktigt inslag i kulturpolitiken att public
service-televisionen och public service-radion får
detta tillskott.
Utgångsläget är alltså mycket gott. Det är också en
kraftfull markering från regeringens sida att kultur
inte är något grädde på moset. Kultur är en livsnöd-
vändighet. Den är livsnödvändig för oss människor,
för vår utveckling, för vår växt, för humaniteten och
solidariteten. Men den är också av största betydelse
för ett samhälles växtkraft och utveckling. Med kultur
förändrar man faktiskt samhällen.
Detta har varit regeringens markering. Självfallet
hade inte detta varit möjligt om inte kulturutskottet
hade baxat alla förslag genom denna riksdag. Vi har
gjort ett jättejobb tillsammans. Jag tycker faktiskt att
vi kan vara rätt nöjda med det vi har åstadkommit.
Samtidigt är vi ju litet grand som kulturarbetarna
själva. Den artikel som Åke Gustavsson refererade
till, som handlade om den förvånade reportern som
hade upptäckt att kultursatsningarna hade fortsatt att
vara oerhört ambitiösa i hela landet, innehöll också ett
citat av chefen för Stockholms stadsteater Peter
Wahlqvist. Han sade så här: Jag tror faktiskt inte att
det skulle spela någon roll om kulturen så fick hela
statsbudgeten. Det skulle ändå komma att föras en
diskussion om att det satsas för litet på kultur.
Vi som sysslar med kulturpolitik är likadana. Vi är
otåliga. Vi vill åstadkomma mer, för vi ser kulturens
kraft. Vi ser att den betyder så mycket och att den
skulle få betyda ännu mer. Då menar jag inte bara i
form av resurser utan som en kraft i allmänpolitiken.
Det är en ställning som jag är övertygad om att kultu-
ren så småningom också kommer att vinna.
Kulturpropositionen som regeringen lade fram i
september 1996 var ett viktigt steg för att lägga fast
den fortsatta inriktningen av kulturpolitiken. Det vi
diskuterar i dag, och det vi har diskuterat tidigare, är
ett fullföljande av denna proposition. Ett flertal ut-
redningar kommer att lägga fram sina förslag de allra
närmaste dagarna. Det handlar om två av de allra
viktigaste profilfrågorna i kulturpolitiken, nämligen
konstnärernas villkor och fortsatta åtgärder för att
stötta litteraturen och det svenska språket.
Men kulturfrågorna griper naturligtvis in i väldigt
många olika politikområden, som sagts här redan. Det
är tydligt när det gäller sysselsättning och regional
utveckling. Också när det gäller den hållbara utveck-
lingen kan kulturen ge värdefulla bidrag. Ett hand-
lingsprogram för arkitektur och formgivning som har
tydliga kopplingar till det hållbara Sverige håller nu
på att arbetas fram. Precis som Åke Gustavsson
nämnde, kommer på kulturarvsområdet också en
satsning att göras på det industrihistoriska arvet.
Samtidigt är det naturligtvis så att vår upptagen-
het, vår koncentration, just nu ligger på kulturhuvud-
stadsåret och det kulturår som detta kommer att inne-
bära för hela Sverige. Sammanlagt satsar vi i statliga
medel i direkt ekonomiskt stöd 150 miljoner kronor
på kulturhuvudstadsåret. I fråga om kulturåret handlar
det om en något blygsammare summa. Likväl handlar
det om nya resurser. Därutöver bidrar ju en lång rad
kulturinstitutioner, men också kulturskolor av olika
slag, utifrån sina ordinarie budgetar för att göra detta
kulturår till en stor händelse.
Regeringens förhoppning är förstås att kulturåret
skall bli en kraftsamling bland våra professionella
konstnärer, på våra kulturinstitutioner, ute i våra för-
orter, bland våra amatörföreningar, i skolor och kul-
turföreningar runt om i hela landet - en kraftsamling
som sätter kulturen på dagordningen som aldrig förr.
Det är naturligtvis en förhoppning att kulturen
skall kunna leva upp till det jämlikhetsmål som är så
viktigt i den nationella kulturpolitik som vi antog
hösten 1996. Det handlar om att nå många nya med-
borgare som skall finna den glädje och styrka som
kulturen kan erbjuda och fastna i ett kulturberoende
för alltid.
Vi kommer att inviga två nya spännande museer:
Moderna Museet och Arkitekturmuseum. Litet längre
fram på vårkanten inviger Rikskonserter sina nya
lokaler med en internationell musikfestival. Det är
bara några exempel. I riksdagen förra veckan kunde
jag redovisa den oerhörda bredd och kraft som finns i
kulturlivet under detta år i hela landet.
I ett internationellt perspektiv är det förstås också
oerhört glädjande att den svenska regeringen i början
av kulturåret kommer att få stå värd för en mellan-
statlig Unescokonferens om kultur och mänsklig ut-
veckling.
Det är egentligen svårt att lyfta fram vad som är
och har varit viktigast i de senaste årens kulturpolitik.
Men det är klart att det är en mycket kraftfull marke-
ring att litteraturstödet ökats med närmare 120 %
under denna valperiod, och att vi inriktat oss just på
barnen och de unga. För vad händer om inte barn och
unga får utlopp för sin läshunger? Om de inte lär sig
att finna uppskattning i litteraturen - den som är vä-
gen in till så mycket annat av det kulturlivet har att
bjuda? Det har varit en mycket kraftfull markering.
Vi återkommer senare under våren till riksdagen
när det gäller konstnärernas villkor och när det gäller
det arkitekturpolitiska programmet, som också är av
mycket stor betydelse.
Det som har varit problematiskt för oss har varit
länsmusiken. Det är i stort sett det enda område där vi
har gjort omfördelningar. Där har nya pengar inte
räckt. Det har gått tillbaka till regionerna med råge,
men det har gått till andra delar av kulturlivet, till
andra konstnärliga uttryck.
Det har varit svårt för oss alla. Vi började med en
neddragning på 25 % i förra årets kulturproposition. I
budgetpropositionen bantade vi förslaget till en ned-
dragning på 20 %. Nu har jag inte räknat ut exakt vad
det kommer att bli i realiteten, men låt oss säga att det
handlar om en neddragning på kanske 15 %.
Jag tycker att det samarbete som vi har haft med
kulturutskottet och de initiativ som kulturutskottet har
tagit har gett ett mycket gott slutresultat.
Omedelbart efter det att budgetpropositionen var
framlagd uttryckte jag att de största bekymren gällde
Musica Vitae och Svenska kammarorkestern. Båda
dessa orkestrar kommer nu att få bättre överlev-
nadsmöjligheter. Samtidigt hade vi redan tidigare satt
in selektiva stöd till andra delar av Musiksverige.
Jag tror att slutresultatet har blivit bra. Men det är
kanske också typiskt för oss att på det enda område
där vi inte har kunnat hålla oförändrade anslag eller
t.o.m. öka på anslagen har vi haft det svårt. Vi har
kämpat. Jag tycker att vi har kämpat väl och att resul-
tatet är något vi kan vara stolta över.
Moderata samlingspartiet skiljer ju ut sig när det
gäller kulturpolitiken. Jag skall väl egentligen avstå
från att ge mig in i meningsutbytet mellan Marianne
Andersson och Carl-Johan Wilson. De har formulerat
detta mycket bättre än vad jag kan.
Låt mig bara säga till Elisabeth Fleetwood att jag
läste en intervju i tidningen häromdagen där hon
försökte ursäkta det faktum att det inte var någon stor
och viktig fråga för alla inom Moderata samlingspar-
tiet att syssla med kulturpolitik. Samtidigt har man
mött uttalanden från framträdande moderater där de
har föreslagit betydligt radikalare grepp än besparing-
ar på 300-350 miljoner kronor. De har tvärtom velat
ta bort hela det statliga stödet till kulturpolitiken. Jag
vet att Elisabeth Fleetwood är mycket engagerad i en
del kulturarvsfrågor. Hon tror att blygsamma omför-
delningar inom museisektorn som uppgår till ca 900
miljoner kronor per år skulle kunna få konsekvenser
för vissa museer i Stockholm. Skulle de förslag hon
står bakom i denna riksdag genomföras och skulle de
förslag som andra moderater för fram genomföras
skulle vi ha att se fram emot en masslakt av bl.a. mu-
seer men också många andra kulturinstitutioner.
Dessutom skulle vi få ett mycket svårt läge för kultur-
livet utanför storstadsområdena.
Mot detta kan man ställa en fond som skulle kräva
att konstnärer och andra ägnade än mer tid åt att fylla
i projektansökningar. De skulle delta i en skönhets-
tävling varje år. Mot detta kan man också ställa det
stöd på 4 % som näringslivet går in med i kulturlivet.
Det är utmärkt att de gör det, men detta kan självfallet
inte hålla svenskt kulturliv på den nivå som vi bör
hålla det på.