Herr talman! Mänskliga rättigheter kan proklame-
ras. Stater kan fatta beslut om dem. Människor och
institutioner kan bekänna sig till dem. Det är viktigt
att så sker. Men det handlar fortfarande bara om ord
och löften, och inget kan vara mer "likt skrivet i sand
som löften om kärlek", för att citera den norske poe-
ten Rudolf Nilsen.
Förutom ord och löften krävs materiella förutsätt-
ningar för att förverkliga mänskliga rättigheter. I
många länder är det klent med sådana förutsättningar.
Att förutsättningarna är usla beror inte alltid på att
länderna saknar tillgångar, utan ofta på att befolk-
ningen berövas dessa tillgångar eller på att människor
berövas frukten av sitt arbete.
Hela sanningen ligger inte i Brechts berömda ord:
Först kommer käket, sedan moralen. Men de rymmer
en stor del av sanningen när det gäller hur det ser ut i
världen, när det gäller varför brotten mot mänskliga
rättigheter är så omfattande.
Detta gäller till stor del det som sker när det gäller
t.ex. Illisuprojektet, det jättelika dammbygge som
pågår i Turkiet, och de västeuropeiska företag som är
inblandade. Det är ett projekt som berör de kurdiska,
assyriska och syrianska minoriteterna i landet, som
berör miljöförhållandena i denna del av landet och
som berör Turkiets förhållande till andra länder. Detta
kommer att bli Europas problem den dag Turkiet blir
medlem i EU.
Projektet är förenat med många komplikationer.
Det kommer att innebära att städer och byar i de kur-
diska delarna av Turkiet kommer att läggas under
vatten och förstöras - mångtusenåriga städer och
kulturminnesmärken!
Stora dammar av detta slag kan även medföra fara
för en rad olika sjukdomar. Likaledes kommer dam-
men att innebära att Turkiet kontrollerar vattentillflö-
det till grannländerna Syrien och Irak. Alla inser lätt
vad detta betyder i denna del av världen, där vatten är
en bristvara. Den som har tillgång till vatten har ock-
så en oerhörd makt.
Det bör kanske tilläggas att Världsbanken, som av
hävd varit generös när det gäller dammbyggen, inte
deltar i detta projekt. Man har avstått. Men svenska
företag är med. Här vill man tjäna pengar på ett syn-
nerligen tveksamt och politiskt ytterst riskabelt pro-
jekt. Detta projekt kommer att vara politisk dynamit i
Mellanöstern.
När det gäller Turkiet vill jag också fästa upp-
märksamheten på den turkiska statens behandling av
landets många minoriteter. Den turkiska staten har
ringa respekt för dessa minoriteters nationella identi-
tet och kulturella rättigheter. Det handlar inte bara om
kurderna. Det handlar om många andra grupper: ar-
menierna, assyrierna/syrianerna, grekerna m.fl.
Turkiet erkänner - till skillnad från många andra
stater - inte de brott mot mänskligheten som begåtts i
det förgångna, trots att de är väl dokumenterade. Jag
vill understryka att en stat som inte gör upp med sin
historia utan förnekar sina förbrytelser inte heller kan
komma till rätta med de problem man brottas med i
dag när det gäller mänskliga rättigheter. Historien
sätter spår i nutiden.
Herr talman! I Iran har nyligen genomförts parla-
mentsval. Valet blev en framgång för de reformvänli-
ga. Världen över har valutgången noterats som en
positiv händelse.
Ett annat positivt tecken är att de som försökte
mörda Said Hajjarian greps i går, vilket inte varit
möjligt för någon månad sedan. Vi i Vänsterpartiet
anser också att detta är värt att notera. Likafullt måste
jag påminna om det som så ofta glöms bort i medier-
na:
Det var inget demokratiskt val. Det finns ingen
föreningsfrihet i Iran. Yttrandefriheten och tryckfri-
heten är fortfarande begränsad. Fortfarande fungerar
mullornas terrorapparat, även om den på senaste
tiden, på grund av folkets kritik och motstånd, inte
vågat ta till sina allra vidrigaste metoder. Fortfarande
är rättssystemet under all kritik. Fortfarande förtrycks
kvinnorna, även om många modiga kvinnor - mycket
modiga kvinnor - höjt sina röster.
Vi kan glädja oss åt en framgång, men en fram-
gång som bara är ett av många steg på vägen mot
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Men
det finns i dag ingen anledning att tro att kampen för
demokrati och mänskliga rättigheter är över. Det är
först nu som stenen börjat rulla. Nu gäller det att hålla
den i rullning.
En utveckling mot demokrati i Iran skulle betyda
oerhört mycket i Mellanöstern. Som demokratisk stat
skulle landet i en lite mer avlägsen framtid kunna
påverka hela regionen, inspirera folket i Irak i kam-
pen mot Saddam Husseins diktatur, framtvinga för-
ändringar i det av talibanerna terroriserade Afghani-
stan, understödja uppbyggnaden av en demokratisk
palestinsk stat och kanske t.o.m. stärka kvinnornas
situation i hela Mellanöstern, eftersom kvinnornas
kamp i dag betyder mycket i kampen mot mullornas
förtryck.
Herr talman! USA och Storbritannien driver sin
maktpolitik i andra delar av världen. Dagligen bom-
bar man i Irak. Man har inte FN:s sanktioner för det-
ta, men man gör det ändå - detta i den fåfänga tron att
folket ska förmås att störta Saddam Hussein. Man
bombar inte bara militära anläggningar, utan man
förstör infrastrukturen, möjligheterna till transporter
och mycket annat. De livsmedel och de mediciner
som FN tillåter når inte människor.
Enligt World Food Program har omkring 1,5
miljoner människor dött till följd av bombningar,
sanktioner och den förstörelse som har åstadkommits.
Likafullt sitter Saddam Hussein kvar, medan folket
lider. Ingenstans där USA tagit till sin knölpåkspolitik
har någon diktator rubbats ur sadeln. Kampen för
demokrati förs knappast med bomber och granater.
Herr talman! I förrgår kunde vi se bilder i TV från
påvens besök och höra honom tala om nödvändighe-
ten av en självständig palestinsk stat. För var dag
framstår kravet på en palestinsk stat som en självklar-
het. En israelisk talesman ville förringa påvens besök
och hans uttalande genom att säga att det inte var
någon nyhet. Och naturligtvis hade han hört kravet
tidigare. Vad han försökte dölja var att världsopinio-
nen numera omfattar kravet på ett palestinskt hem-
land.
Av det följer naturligtvis att en sådan stat måste
ha en konkret geografisk placering. Av detta följer
också att Israels ockupation av Västbanken måste
upphöra, en ockupation som Israel 1967 hävdade att
man måste genomföra för sin egen säkerhet.
Men man nöjde sig inte med militär ockupation.
Man inledde en bosättningspolitik som var ett rent
och skärt folkrättsbrott. Detta är det brott som staten
Israel på något sätt måste sona. En djupare insikt om
detta hos den israeliska regeringen är den enda möj-
ligheten till en fredlig utveckling i denna del av Mel-
lanöstern.
Herr talman! Eva Zetterberg har tidigare i sitt an-
förande tagit upp Västsahara. I en skrift från Rege-
ringskansliet har man diskuterat möjligheten av Väst-
sahara som autonom del av Marocko. Det är ingen
lyckad lösning.
Historien har flera exempel på detta. Eritrea var
också en gång en autonom provins i Etiopien. Vi har i
30 år kunnat bevittna en oerhört tragisk process -
Eritreas väg till självständighet och Etiopiens förlus-
ter i människor och materiel.
I dag har vi en ny konflikt mellan Eritrea och Eti-
opien, en konflikt som inte kan ses som annat än
fullständigt onödig. Den handlar om gränsdragningen
mellan länderna. Det är omöjligt för oss att avgöra
var gränsen ska dras. Det borde egentligen inte heller
vara någon viktig fråga.
Vad Etiopien och Eritrea borde göra är att samar-
beta för att tillsammans fördriva sin allra värsta och
gemensamma fiende - fattigdomen. Den besegrar
man inte genom krig med andra stater. Inte heller
genom deportationer som skett när det gäller eritrea-
nerna i Etiopien. Dessa länder har inte råd med ett
krig till.
Eritrea har undertecknat ett fredsavtal som fram-
förhandlats av Algeriet. Det återstår för Etiopien att
göra detsamma. Sverige måste göra sitt yttersta för att
detta fredsavtal sluts och följs. Rester av nationalism
från gamla kejsardömen och ny nationalstolthet hos
unga stater måste i framtiden överges för försoning,
samarbete och fred.