Fru talman! Det går inte att inleda ett anförande om gymnasieskolan utan att beröra det senaste året och den pandemi som vi fortfarande är inne i. Det vore oansvarigt av oss eftersom gymnasieeleverna är de som har drabbats mest negativt av pandemin. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering kom för ett par månader sedan med en utvärdering med antaganden om distansundervisningens konsekvenser. Man pekade på brister, på risker för stora kunskapsluckor och på att viktiga moment riskeras när gymnasieutbildningen bedrivs på distans.
Det finns självklart positiva inslag, till exempel att man har nått nya målgrupper, att hemmasittare har ökat sin närvaro och att närvaron generellt har blivit bättre. Men om vi tittar på kunskapsuppföljningen ser vi oroande tecken, vilket också bekräftades för några veckor sedan i Skolverkets antaganden. Jag använder ordet antaganden, fru talman, för ingen vet exakt hur omfattningen av kunskapstappet ser ut.
Därför ägnade Liberalerna mycket tid och energi under hela hösten och i början av det här året åt att kräva en nationell kartläggning av kunskapstappet. Regeringen accepterade till slut detta och gav för ett par månader sedan Skolverket i uppdrag att lämna en lägesbild över kunskapstappet i Sverige och att presentera en modell för hur vi ska kunna ta reda på den här viktiga uppgiften.
Detta är viktigt i sig för att kunna bedöma konsekvenserna av utbildningspolitiken och för att kunna bedöma vilka åtgärder som behöver sättas in i grundskolan, i gymnasieskolan och efter gymnasieskolan. Det kommer att vara en hel del ungdomar som går ut direkt i arbetslöshet och utanförskap. Det räcker inte att man skriver in dem hos Arbetsförmedlingen eller i ineffektiva arbetsmarknadspolitiska program, utan de kanske behöver gå lite i lovskola för gymnasieelever. Jag hoppas att de går in i vuxenutbildning - yrkesinriktad vuxenutbildning - så att de kan ta kliv vidare i livet.
Alla möjligheter ska vara öppna, och samhället ska vara berett att satsa resurser på de ungdomar som har drabbats särskilt hårt av pandemins effekter.
När det gäller gymnasieskolan generellt har jag insett, efter att ha följt dessa frågor i riskdagen under snart tio år, att Liberalerna verkligen har fått igenom ett antal viktiga reformer, som lärlingsutbildning, branschlärlingar och mer fokus på yrkesprogram.
På Svenskt Näringslivs seminarium om yrkesprogram i morse nämndes glädjande att det är fler i dag än för tio år sedan som slutför en yrkesutbildning och tar en yrkesexamen. Det är tack vare att vi höjde antagningskraven och lade om gymnasiepolitiken så att vi fick en tydligare inriktning mot studieförberedande respektive yrkesinriktade program.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan
För några veckor sedan kom Skolverket med en utvärderingsrapport om lärlingsutbildningarna. Det är 13 procent av eleverna på yrkesprogram som går lärlingsutbildning, och det är ett mycket positivt inslag. En utvecklingsmöjlighet för att det ska bli ännu bättre är att man redan första året på gymnasiet kan välja lärlingsspåret. Då ökar genomströmningen, och fler slutför lärlingsutbildningen, vilket betyder att fler kan etablera sig snabbare på arbetsmarknaden.
Detta bekräftades även när vi träffade branschen i morse. Länder som har välutvecklade lärlingsutbildningar har mycket bättre genomströmning, snabbare etablering på arbetsmarknaden och självklart också lägre ungdomsarbetslöshet jämfört med till exempel Sverige.
Under många år har yrkesprogrammen attraherat runt 40 procent av de sökande. En viktig förklaring är att vi har höjt kraven för att komma in på yrkesprogrammen. Det har nämnts att cirka 15 procent kommer till gymnasiet utan behörighet. Här har vi en elevkategori som snabbt skulle kunna ta sig in på yrkesprogram, få med sig en viktig utbildning och gå vidare ut i arbetslivet.
Hur många som är förstahandssökande till de olika yrkesinriktade programmen skiljer sig åt. På el- och energiprogrammet är det 86 procent medan det på vård- och omsorgsprogrammet är 60 procent.
Fru talman! Det finns alltså en oerhörd potential på vård- och omsorgsprogrammet. Om vi bara får fler behöriga förstahandssökande från grundskolan eller efter en kort tid på introduktionsprogrammet skulle vi kunna öka det totala deltagandet i yrkesprogrammen.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis nämna reservation 5, som jag yrkar bifall till. Liberalerna har i detta betänkande särskilt lyft upp studie- och yrkesvägledningen. Avhopp har nämnts lite allmänt, men det handlar inte bara om avhopp i slutet av gymnasiet eller att 30 procent av yrkeseleverna lämnar gymnasiet utan fullständig utbildning och examen. Vi har också 10 000 elever som årligen avbryter sina gymnasiestudier, vilket är en stor katastrof både för dem själva och för samhället.
Vi menar att det behöver regleras bättre vilken typ av studie- och yrkesvägledning man får och vilken kvalitet det ska vara på den. Det ska ställas krav på kompetensutveckling och att ungdomar i slutet av grundskolan ska ha rätt att träffa en utbildad och kunnig studie- och yrkesvägledare och få korrekt information. Så kan vi motverka felval.
Jag noterar att detta har utretts till leda. Den senaste utredningen om studie- och yrkesvägledning har legat minst ett par år på Regeringskansliet utan att det kommit några konkreta förslag till riksdagen. Jag uppmanar därför den socialdemokratiska regeringen att komma med förslag som skärper kraven, kvaliteten och stödet i studie- och yrkesvägledningen.