Herr talman! Jag hade tänkt uppehålla mig vid ett
antal motioner väckta av ledamöter från
Västsverige i anledning av propositionen om den
ekonomiska politiken. Det gäller utbildningen av
läkare och tandläkare.
Vi som har skrivit under motionerna representerar
Göteborg, Skaraborg, Älvsborg, Södra Älvsborg,
norra Halland och Bohuslän. Det gäller i första
hand medicinsk utbildning och forskning vid
Göteborgs universitet. Medicinsk utbildning och
forskning är av naturliga skäl avgörande för
sjukvårdens kvalitet och utvecklingsmöjligheter.
Men lika betydelsefulla, särskilt i ett längre
perspektiv, är förutsättningarna för den
biomedicinska utvecklingen. Det gäller både
framtida behandlingsmöjligheter och industriell
utveckling.
Kvalificerade analyser hävdar att den
industriekonomiska potentialen inom biomedicin
är minst lika stor som elektronikindustrins.
Göteborg och Västsverige har hittills hävdat sig väl
i alla dessa avseenden.
En förutsättning för fortsatt utveckling, och för en
positiv utveckling, är att den medicinska fakulteten
får tillräckliga resurser till grundutbildningen. Det
är viktigt av flera skäl. Den västsvenska regionen
måste på samma villkor som andra regioner kunna
erbjuda sina ungdomar utbildningsmöjligheter
inom viktiga områden. Så är inte fallet i dag, vilket
framgår.
Grundutbildningen utgör en rekryteringsbas för
forskarutbildningen. En låg, och dessutom
sjunkande, nivå innebär sämre förutsättningar att
leva upp till regeringens ambitioner att öka antalet
disputerade forskare. Detta innebär redan i dag
svårigheter när det gäller att svara upp mot
industrins önskemål om kvalificerade medarbetare.
Jag tycker att det förtjänar att nämnas hur det ser
ut när det gäller antalet platser per miljon invånare
i de olika regionerna.
1993 hade man i Göteborg 74,8 platser per miljon
invånare. Där föreslås en neddragning till 62,8
platser. Låt mig redan nu slå fast att det är absolut
lägsta siffran bland alla universitetsområden.
Linköping ligger högre -- 81 platser per miljon
invånare -- och får behålla sina platser. Lund med
128,8 platser stannar nu på 101,7 platser.
Stockholm och Uppsala har 117,6 platser och
stannar på 99,5. Umeå har 135,1 platser och stannar
på samma antal 1994.
Göteborg har alltså vidkänts en betydande
neddragning i detta sammanhang. Ytterst är det
fråga om den västsvenska regionens utveckling
inom kunskapsområdet. Men som anförts kommer
det att kunna bli svårigheter för den biomedicinska
industrins utvecklingsmöjligheter framöver. Den
mångåriga och jag vill påstå framgångsrika
satsningen på medicinsk forskning vid Göteborgs
universitet har lett till ett väl utvecklat samarbete
med industrin. Totalt sysselsätts i Västsverige mer
än 10 000 personer inom områdena medicinsk
teknik och läkemedel.
Regeringen har anfört skäl för att reducera
utbildningsuppdragen inom läkarutbildningen. Det
är tveksamt om dessa har bärighet ens om man ser
enbart till sjukvårdens behov. Fortfarande är
12,5 % av läkartjänsterna i Norrland obesatta.
Långsiktiga behovsprognoser pekar på en
läkarbrist i början på 2000-talet, främst till följd av
stor pensionsavgång i slutet på detta sekel.
De lärarkandidater som påbörjar sin
läkarutbildning till hösten kommer att vara färdiga
med sin specialistutbildning år 2007. Lägger man
dessutom till den forskningstunga industrins behov
av läkarutbildad personal är volymen snarast för
låg.
Jag skulle vilja till detta foga, utanför det skrivna
materialet, att intagningspoängen i Göteborg är
utomordentligt hög. Man kan inte ta in alla
sökande. Dessa brukar i stället söka sig till Umeå.
Därigenom fyller man platserna där uppe. Men de
studenterna kommer icke att stanna där uppe för
att täcka läkarbristen. De återkommer, enligt
nyligen ihämtade uppgifter från universitetet, till
Göteborg efter några års studier. Den kliniska
möjligheten för dem är icke så stor i Umeå som i
Göteborg.
Det betyder att dels kan de få ett års längre studier,
beroende på att de släpar efter, dels har de fått resa
runt ett tag.
Den medicinska fakulteten har utvecklat en
utbildning med en verklig naturvetenskaplig profil.
Genom samarbete med pedagogisk forskning vid
universitetet har nya inlärningsmetoder
genomförts. Målsättningen är att studenten skall
tillägna sig kunskaper på djupet. En direkt
anknytning till forskningen innebär att studenten
också tillägnar sig kunskap om hur ny kunskap
genereras.
Visionen bakom dessa förändringar är att
kunskapsutvecklingen inom medicinen är så snabb
att den enskilde läkaren måste förändra och
fördjupa sina kunskaper kontinuerligt under
yrkesutövningen.
En annan vision med den naturvetenskapligt
inriktade läkarutbildningen är att den kan utgöra
en bättre bas för forsknings- och utvecklingsarbete
inom biomedicin och därmed även utgöra en
starkare bas för den biomedicinska industrins
behov.
Det är också viktigt att framhålla den stora
betydelse medicinska fakulteten har i
tvärvetenskapliga projekt inom universitetet.
Viktig forskning pågår i tvärsnitten medicin--kemi
och medicin--fysik. Även dessa har industriella
applikationsmöjligheter av stor potential. Mot
denna bakgrund anser vi att utbildningsuppdraget
inom läkarutbildningen i Göteborg skall ökas till att
omfatta 145 studenter per år.
Jag har haft goda kontakter med universitetets
rektor och med den person som leder denna
utbildning, liksom med Anders Welin, som är djupt
bekymrad över utvecklingen. Han påstår att han
har möjligheter att anställa betydligt fler, men han
har icke möjligheter att vänta alltför länge om han
ser att trenden går ner. Han är beredd att skaffa
studenter från de länder som har samma utbildning
som vi erbjuder i Göteborg.
Det är kanske inte med sorg men med förvåning
från Anders Welins sida som han konstaterar att
den utvecklingen pågår. Jag trodde faktiskt att
samma regler gällde som för Chalmers: Om
nationen behöver utbildning så kommer regeringen
att ställa upp. En ledamot här i kammaren har
uttalat detta vid ett besök på Chalmers. När det
gäller den utomordentliga och för landet värdefulla
utbildning som man har också här trodde jag att det
också var ett nationellt behov.
Läkemedelsindustrin betyder oerhört mycket.
Jag har för mig att det var Rune Rydén som yttrade
detta nästan nationella uttryck: ''Om nationen
kräver det kommer vi att ställa upp.'' Kan det
möjligen bero på att det är en annan konstruktion
på Chalmers nu än det var tidigare?
Jag skall bara kort, herr talman, med tanke på at
timmen är sen, beröra den odontologiska
fakulteten.
Jag har upplevt Rune Rydén som en trivsam person,
men han var ganska besk i sina kommentarer om
att man ställer krav osv. och att den
socialdemokratiska regeringen minsann inte ställde
upp.
Låt mig då erinra om att man var beredd att lägga
ner tandläkarhögskolan helt och hållet -- årtalet var
nog 1982. Socialdemokratiska ledamöter, med
precis samma sammansättning från olika län bland
undertecknarna på motionerna som nu,
motionerade om detta, gick till botten av hela
frågan. Den odontologiska utbildningen finns
fortfarande kvar. Det tycker jag faktiskt är en
framgång för oss och en fjäder i hatten för den
socialdemokratiska regeringen, som på detta sätt
ställde upp när nationen så krävde.
Nu är man i bekymmer på den odontologiska
fakulteten. Man kräver en alldeles för stor
minskning av antalet platser för att faktulteten skall
se möjligheter att kunna överleva och bedriva den
utomordentliga forskning som också den
odontologiska fakulteten i Göteborg är väl känd
för.
Vi har nyligen varit där på besök och fått en bra
information. Vi ställer oss bakom kraven på en
utbildningspotential som möjliggör en fortsatt
utbildning och ger fortsatt möjlighet att överleva.
Den är nämligen en fråga om överlevnad för den
odontologiska kliniken att ha ett tillräckligt
utbildningsunderlag.
Man har goda möjligheter att möta framtidens
behov, men det kräver en tillräckligt stor volym av
tandläkarstuderande.
Jag vill sluta med att uttrycka min förvåning över
att inte utbildningsministern är här och deltar i
denna debatt. Han är så intresserad av forskning
och utveckling att jag ibland har tänkt: Han har ett
nästan brinnande intresse för forskning. Men jag
hoppas att få ett positivt svar från Rune Rydén i
stället.
I detta anförande instämde Rune Evensson, Ingvar
Johnsson, Britt Bohlin, Torgny Larsson, Marianne
Carlström, Lisbet Calner, Inga-Britt Johansson,
Sten Östlund, Ingegerd Sahlström, Alf Eriksson,
Ingvar Björk (samtliga s), samt Stefan Kihlberg
(nyd).