Herr talman! Jag vill till att börja med anknyta till
tredje vice talmannens eget yttrande i dag i början
av debatten, där han talade om att just frågor om
krigsmaterielexport är känsliga, vanskliga och
viktiga. Det är ju därför av stor betydelse att det
sker en ingående och grannlaga prövning av dessa
ärenden.
Utskottet har ju, som Ola Karlsson sagt, kommit
fram till den slutsatsen att inte framföra någon
kritik och anmärkning i det här ärendet, men det
har ändå från utskottets sida gjorts en bestämd
markering. I slutet av utskottets skrivning uttalas:
''Enligt de nya riktlinjer som riksdagen antog år
1992 -- -- -- står det inte i samklang med svensk
utrikespolitik att samarbeta på
krigsmaterielområdet med stater som grovt och på
ett systematiskt sätt förtrycker de mänskliga
rättigheterna. Denna princip innebär en skärpning
i förhållande till tidigare riktlinjer, enligt vilka den
direkta användningen av den aktuella materielen
för undertryckande av mänskliga rättigheter
tillmättes viss betydelse.'' Det är nu fråga om att
inte samarbeta med eller exportera vapen till länder
där det förekommer allvarliga och omfattande
kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Utskottet skriver vidare: ''Enligt utskottets mening
är det av största vikt att regeringen i sin bedömning
av situationen i ett land som kan bli mottagare av
krigsmaterielexport fäster stor vikt vid respekten
för de mänskliga rättigheterna. I denna bedömning
har enligt utskottets mening den parlamentariskt
sammansatta rådgivande nämnden en viktig roll.''
Det här uttalandet har tillkommit mot bakgrund av
vad som förekommit i ärendet och att det fanns
anledning att göra denna markering. Den
instämmer jag i, men därutöver har jag ansett att
vad som förekommit i ärendet ger anledning till att
utvidga yttrandet.
Jag fäster i det här sammanhanget avseende vid att
utrikesutskottet inte bara har talat om systematiska
kränkningar av mänskliga rättigheter utan om
omfattande och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter och att tillämpningen av mänskliga
rättighets-rekvisitet skall ske med iakttagande av
stor restriktivitet.
I det här fallet skiljer man mellan vanlig
krigsmateriel och övrig krigsmateriel, men det
mänskliga rättighets-rekvisitet gäller i fråga om
såväl vanlig krigsmateriel som övrig krigsmateriel.
Eller hur, Ola Karlsson?
När det gäller Indonesien finner jag det viktigt att
göra de markeringar som jag har gjort i det
särskilda yttrandet, framför allt med hänsyn till att
det har aviserats om att utförsel av krigsmateriel
kan komma att ske inom ett eller flera år. I
anledning av att man här har en i viss mån
förändrad attityd, tycker jag att det är viktigt med
inte bara den markering som har gjorts från
utskottets sida utan att verkligen påtala att
regeringen måste noggrant tänka över saken, innan
definitiva beslut fattas.
Vad sedan gäller Gulfstaterna är det ju riktigt att
det där nu inte förekommer vare sig yttre eller inre
väpnade konflikter. Däremot förekommer det
omfattande och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter i praktiskt taget alla de länderna. Det är
därför som det finns all anledning -- och med
samma skärpa som när det gäller Indonesien -- att
varna för att bedriva export av krigsmateriel på ett
sätt som kan komma i strid med vad riksdagen har
beslutat efter utlåtande från utrikesutskottet.
Den förklaring som jag har till att frågorna inte
behandlas på det strikta sätt som jag anser vara
nödvändigt är att krigsmaterielinspektören Sven
Hirdman tolkar riksdagsbeslutet på ett sätt som jag
inte tycker är riktigt. Han har formulerat vissa
tillägg om hur exportkriteriet om mänskliga
rättigheter skall tillämpas och nämnt att
kränkningarna måste vara nationellt sanktionerade
av regeringen och att man måste ta ''kulturella''
hänsyn.
''Kulturella'' vill jag verkligen sätta inom
citationstecken, eftersom det rör sig om mycket
avskyvärda metoder som tillämpas i vissa av de här
länderna. Dessa tillägg har inte stöd i riksdagens
riktlinjer, som säger att mänskliga rättighets-
rekvisitet, som jag tidigare nämnde, skall tillämpas
med särskild restriktivitet.