Herr talman! Vatten, rent vatten, är ett av våra mest
grundläggande behov eller krav för att vi skall
kunna överleva. Det tänker vi inte så mycket på i
vårt privilegierade land. Men vi behöver bara göra
en kort resa i södra Europa för att konstatera att fler
och fler hushåll köper sitt dricksvatten i
snabbköpet, därför att kranvattnet är på gränsen
till otjänligt. Längre bort, i delar av Asien,
Latinamerika och Afrika, är vatten i regel en
bristvara eller obrukbart. Det är därför oroande att
konstatera att världens vattenförbrukning har
tredubblats sedan 1950.
I Riodeklarationen -- dvs. ett uttalande från
UNCED-konferensen, FN:s konferens för miljö och
utveckling -- slås viktiga grundläggande principer
fast för nationers och människors ansvar i
förhållande till vår gemensamma jord. Avsikten
med deklarationen är att etablera ett nytt och
jämlikt internationellt samarbete för att få till stånd
en hållbar utveckling. Detta berör bl.a.
vattenutnyttjandet i mycket hög grad.
Herr talman! Tecken på vattenstress finns på många
håll. Grundvattennivån sjunker, sjöar krymper och
våtmarker försvinner. Ingenjörer vill ''lösa''
vattenproblemen genom att bygga ännu fler
monumentala vattenledningsprojekt till lika
monumentala kostnader och med miljöskador som
följd. Floder som flyter fritt till havet är i dag
sällsynta. Många av dessa fria flöden är dömda att
regleras inom kort. Kring Peking, New Delhi,
Phoenix och andra städer som lider av vattenbrist
ökar konkurrensen mellan stadsinvånare och
bönder om de begränsade resurserna. Folket i
Mellanöstern har mer än en gång hört sina ledare
tala om att gå i krig för vattnets skull.
Herr talman! Vatten är en förnybar resurs, men den
är också ändlig. Vattnets kretslopp begränsar
tillgången. Vattentillgången per person, ett grovt
mått på försörjningstrygghet, minskar när
befolkningen växer. Vattentillgången per capita i
världen är i dag en tredjedel av vad den var år 1970,
eftersom ytterligare 1,8 miljarder människor har
tillkommit sedan dess.
I dag har 26 länder med 232 miljoner människor för
litet vatten. Eftersom många av dessa länder har
höga födelsetal, förvärras deras vattensituation
snabbt. 11 av bristländerna finns i Afrika. År 2010
kommer ytterligare 6 afrikanska nationer att kunna
räknas in i den gruppen, om
befolkningsprognoserna förverkligas. Då kommer
400 miljoner afrikaner att leva i länder med
vattenbrist. Det är ca 37 % av den befolkning
kontinenten beräknas ha.
I Mellanöstern har 9 av 14 länder redan problem
med tillgången på vatten. Det gör området till den
region i världen där vattenproblemen är mest
koncentrerade. I flera av länderna i Mellanöstern
väntas befolkningen fördubblas inom 25 år. En
snabbt krympande vattentillgång är oundviklig.
Rätten till vatten kan skapa politisk instabilitet i hela
regionen. Konflikter kan flamma upp redan under
innevarande decennium, eftersom de flesta floder i
Mellanöstern delas mellan flera nationer.
Perioden 1981--1990 utlyste FN som ett
vattenårtionde. För att se vilka positiva resultat som
uppnåtts under årtiondet hölls en konferens i Paris
1989. Man fann då att vissa förbättringar har
åstadkommits när det gäller att öka tillgängligheten
till rent vatten och ordentliga toaletter. Dessutom
har många vattenprogram fått en mer social än
teknisk inriktning. U-landsanpassad teknik har
alltmer kommit till användning. Man kan tycka att
det är på tiden. Vattenprogram kopplas allt oftare
till hälsoprogram. Kvinnor har också börjat dras in
i planering och genomförande. Detta har i sin tur
börjat ge goda resultat. Det är bra, men långt ifrån
tillräckligt, att exempelvis handkraft i dag används
i stället för dieselpumpar.
Eftersom jordbruket använder två tredjedelar av
allt vatten från floder, sjöar, bäckar och
underjordiska lager, är effektivare konstbevattning
det viktigaste för att man skall uppnå en hållbar
vattensituation. Genom att man bättre tar till vara
de knappa vattenresurserna med enkla tekniker
inom jordbruket såsom terassodling, vattenfällor
vid grödan och effektivare kanalsystem är
besparingar på mellan 10 % och 50 % inom nära
räckhåll. Om bevattningsbehoven minskar med
exempelvis någon tiondel, frigörs tillräckligt med
vatten för att tillgången för andra mänskliga behov
skall fördubblas världen över. Problemanalysen är
klar. Vi känner till situationen. Därför är det nu
dags att formulera konkreta åtgärdsprogram!
Herr talman! I olika internationella sammanhang,
bl.a. vid det s.k. Dublinmötet i januari 1992 och vid
UNCED-konferensen, diskuterades behovet av en
internationell vattenkonvention. Från en av FN:s
expertpaneler, där den svenska professorn Malin
Falkemark verkar, har en rapport tagits fram där
behovet av en global vattenkonvention också
betonas. Rapporten behandlas för närvarande inom
FN-systemet.
De frågor som i synnerhet skulle behöva ett på
internationell nivå rättsligt dokument i form av en
vattenkonvention är för det första vattenområden
som delas av stater, för det andra
grundvattenfrågor, för det tredje instrument för
effektivt globalt vattensamarbete och för det fjärde
reell prissättning på vatten som stimulerar till
hushållning.
Herr talman! Det är oerhört viktigt, för att inte säga
nödvändigt, att Sverige i FN och andra lämpliga
forum med kraft driver frågan om en internationell
vattenkonvention.