Herr talman! Vi debatterar i dag kulturutskottets betänkande
Vissa kulturpolitiska frågor
. Det finns ju alltid ett betänkande som samlar upp allt det där som inte riktigt platsar någon annanstans. Det här är, som namnet antyder, ett sådant betänkande. Det innebär inte att de frågor som behandlas här är mindre viktiga, tvärtom.
Vi behandlar 44 motionsyrkanden som sträcker sig från Astrid Lindgren-priset och frågor om community art till stora frågor om jämställdhet, mångkultur och diskriminering. Jag vill lyfta fram ett par områden som jag tycker är särskilt intressanta att debattera här i dag.
Det första är naturligtvis, som redan har nämnts, jämställdheten. Såväl den här regeringen som den tidigare har fattat en lång rad viktiga beslut för att öka jämställdheten inom kulturområdet. För 2006 fick samtliga myndigheter och institutioner ett förtydligat mål om att jämställdhetsperspektivet ska integreras i verksamheten. I mars 2004 tillsattes en kommitté för jämställdhet på scenkonstområdet som lämnade sitt betänkande
Plats på scen
till regeringen i april 2006. Där föreslås en lång rad insatser för hur en jämställd scenkonst ska kunna uppnås.
I augusti 2007 aviserade kulturministern tillsammans med integrations- och jämställdhetsministern en gemensam satsning med bakgrund i utredningen
Plats på scen
. Regeringen har uppdragit åt Statens kulturråd att efter samråd med Konstnärsnämnden och JämO göra en fördjupad analys av jämställdheten inom scenkonstområdet. Den ska förutom att fungera både som temperaturmätare och blåslampa vara en uppföljning av den kartläggning som finns i den tidigare nämnda
Plats på scen
. Analysen ska belysa Kulturrådets bidragsfördelning och de yrkesmässiga villkoren för kvinnor och män inom olika konstformer.
Så sent som för en månad sedan lämnade också Kulturrådet rapporten
På väg mot jämställd scenkonst
som svar på regeringens initiativ. Där konstaterar man att arbetet med jämställdhetsfrågorna har intensifierats under de senaste åren, och det börjar också ge konkreta resultat. Andelen kvinnliga chefer vid landets teaterinstitutioner har ökat kraftigt, från 0 till 40 procent enbart under de senaste tre åren. Liknande utveckling pågår vid landets operahus och dansinstitutioner. Även de så kallade repertoarråden vid institutionerna har en bra könsfördelning i dag.
Däremot gäller inte den här utvecklingen musikområdet. På musikinstitutionerna, bland tonsättare och fria musikgrupper, är männen i majoritet. I många fall är 75 procent av de medverkande musikerna män. Även cheferna vid musikinstitutionerna är i de flesta fall män. Rapporten visar också att det finns få kvinnliga tonsättare som över huvud taget är aktuella för samarbeten när institutioner eller fria grupper söker bidrag från Kulturrådet. Kulturrådet kommer därför att ägna musikområdet särskilt intresse i det fortsatta arbetet med jämställdhetsfrågorna.
Jag skulle vilja rekommendera mina vänner som säger att ingenting händer att läsa den rapport som kom nyligen. Det är en mycket intressant läsning.
Därutöver kom för bara någon vecka sedan Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män med ett betänkande som handlar just om lika behandling av män och kvinnor och lika tillgång till scenkonsten. Även det finns tillgängligt att läsa. Det händer väldigt mycket på det här området, och mer ska hända.
Utöver det jag har nämnt har regeringen uppdragit åt Kulturrådet att stödja projekt som långsiktigt verkar för ökad jämställdhet inom scenkonstområdet. Man har också utökat stödet till Delegationen för fördelning av statsbidrag till kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt för att ytterligare stödja det pågående jämställdhetsarbetet inom kultursektorn.
Herr talman! Ett annat område jag vill beröra är det som handlar om censurfrågor. Det har ännu inte nämnts här eftersom det inte finns några reservationer. Ändå handlar hela sex motioner som behandlas i betänkandet om censurlagstiftningen. Flera föreslår att Statens biografbyrå ska läggas ned och att vuxencensuren ska avskaffas.
Censur är att genom förhandsgranskning hindra information från att nå allmänheten. Den enda svenska myndighet som har rätt att göra detta är Statens biografbyrå. Det är världens äldsta filmcensurorgan, instiftat 1911. Byråns syfte var till en början att klippa bort de delar i en film som ansågs vara obehagliga eller moraliskt stötande och att sätta åldersgränser. Sedan 1996 gäller dock ett principbeslut som innebär att man koncentrerar sig på att bestämma åldersgränserna för film. Den senaste filmen att censureras var
Casino
1995. Sedan flera år driver Biografbyrån själv uppfattningen att man bör avskaffas.
Icke desto mindre är Sverige i dag ett av få länder i världen där en myndighet har rätt att totalförbjuda ett filmverk.
Utskottet föreslår att samtliga förslag avslås med hänvisning till att regeringen har beslutat att uppdra åt en särskild utredare att göra en översyn av granskningslagen. Översynen omfattar bland annat en prövning av möjligheten att förbjuda film för offentlig visning, den så kallade vuxencensuren, och ska vara klar senast den 31 maj i år.
Utan att föregripa den utredningen är det min förhoppning att man kommer fram till att den så kallade vuxencensuren ska avskaffas. I stället menar jag och Moderaterna att förhandsgranskningen bör ses över och moderniseras på så sätt att föräldrar och familjer får bättre verktyg för att ta ansvar för vad deras barn och ungdomar möter för skildringar och vad som kan tänkas vara skadligt.
Herr talman! Inledningsvis i betänkandet hänvisar utskottet till den kommitté som fick i uppdrag att se över kulturpolitiken, dess inriktning och arbetsformer, den kommitté som sedan antog namnet Kulturutredningen. Utredningen har arbetat sedan sommaren 2007 och presenterade i februari i år sitt betänkande.
Det är inte alltid lätt att hänga med när oppositionen diskuterar utredningen från talarstolen. Ena sekunden tar det för lång tid, i nästa sekund går det för fort. Först säger regeringen ingenting, sedan föregriper man en utredning. Det ska bli spännande att höra i replikerna vad det är som är så stötande och upprörande med regeringens hantering av den här utredningen.
Utskottet hänvisar i många av sina avslagsyrkanden till Kulturutredningen, och det är egentligen inte så konstigt. Nära 900 sidor presenterades, och förslagen bereds nu i Regeringskansliet. De har redan väckt stor debatt i Kultursverige, en debatt som är mer än välkommen. Vi debatterar kultur alldeles för lite. Vi är redan inne i remissrundan, och regeringen har aviserat en proposition under riksmötet 2009/10.
Att i dag ta ställning till mycket av det som behandlas i utredningen och som nu är ute på remiss känns givetvis inte rimligt. Utskottet har därför valt att avvakta den beredning som pågår. Vad som dock inte ska avstanna är debatten. Den pågår för fullt i kommuner, landsting och regioner, i teaterföreningar, i de konstnärliga fackförbunden och på institutionerna. Den pågår också i riksdagens kammare i dag, och jag är övertygad om att den kommer att resultera i gediget beredda förslag och en bättre kulturpolitik för Sverige.
(Applåder)
I detta anförande instämde Cecilia Magnusson (m) samt Camilla Lindberg och Cecilia Wikström i Uppsala (båda fp).