Fru talman! Det blir en lite konstig debattordning.
Efter vad jag förstår har varken Göran Persson eller
Bo Lundgren tid kvar att gå in i någon debatt. Vi får
kanske lösa det efteråt.
Jag skulle vilja börja med en fråga som har de-
batterats mycket i tidningarna de senaste dagarna, och
det är riksdagsledamöternas arbetsförhållanden och
våra resor. Jag reser mycket. Jag tror att jag är den
partiledare som reser mest runtom i landet flera gång-
er i veckan. Och det kostar. Det kostar att flyga, att
åka flygtaxi och med andra transporter.
Jag gör det därför att jag tycker att det är min
uppgift framför allt som partiledare, men också andra
riksdagsledamöters uppgift, att vara ute i landet, att
vara där människor är, att sitta ned vid människors
köksbord och vid fikabordet på arbetsplatsen, att åka
till skolor och prata med gymnasieelever, att träffa
aktiva miljöorganisationer, besöka kvinnojourer,
träffa invandrarföreningar och hålla kontakt med
folkrörelserna. Det ser jag som en viktig uppgift i mitt
riksdagsarbete. Därför är jag ute och reser. Därför blir
det också kostnader.
Jag tycker att det är ett nödvändigt verktyg som vi
har som sitter i riksdagen, att vi ska använda de
transporter som finns för den här kontakten med de
människor som har gett oss det förtroende som har
fört oss hit.
Jag tycker att det är klokt att vi har den ordningen
att vi alla har fria resor. Skulle det vara de organisa-
tioner som bjöd in oss som betalade skulle det vara de
rika organisationerna, företagens och kapitalets före-
språkare som hade möjlighet att invitera riksdagsle-
damöterna till möten. Nu kan vilken grupp som helst,
fattig eller rik, kalla på oss. Jag tycker att det är en
alldeles utmärkt ordning. Det värnar om demokratin
och alla människors lika möjligheter att ta del av och
påverka den politiska processen.
Jag reser till Luleå på fredag på begäran av fackli-
ga företrädare för att diskutera Assi Domän och Vat-
tenfall. De känner ett hot om privatiseringar. Jag
tycker att det är klokt att de tar kontakt med mig som
representant för ett parti som är med och diskuterar
makt- och ägandefrågor i Sverige. Jag tror dessutom
att vi har samma syn, så det blir en intressant diskus-
sion. Det kommer att kosta pengar. Det kommer att
kosta de 5 000- 6 000 kr som jag enligt tidningarna
gör av med i veckan. Jag tycker att det är värt peng-
arna. Jag hoppas att de människor som genom sitt
förtroende har sett till att jag finns i den här kamma-
ren också tycker att det är värt de pengarna.
Jag har rest mycket, och jag har fått många in-
tryck från mina resor. Jag är överens med Göran
Persson om mycket av beskrivningen av hur det ser ut
i landet och de framgångar som har varit. Jag tycker
naturligtvis att de är bra. Men jag är inte heller nöjd.
Det är framför allt några saker som är upprörande
och som åtminstone ibland får mig att skämmas. En
av de frågorna gäller våra gamla i landet, våra pen-
sionärer, pensionärer som har låg eller ingen ATP.
Många kommer fram till mig på möten och visar sina
inbetalnings- och utbetalningslappar och talar om att
de har fått 14 kr mer i månaden, och de talar om att
det inte räcker, särskilt inte om man har dåliga tänder.
Det är en skam, tycker jag. Jag känner den när jag
träffar de här människorna, kvinnorna och männen,
som har byggt landet. Jag skäms. Vi måste kunna
göra någonting åt det här, Göran Persson. Jag hoppas
att vi gör det i vår, precis som med tandvården.
Det finns en annan fråga som bränner när jag är
ute och som också får mig att skämmas, och det är
när jag möter flyktingar som är i ovisshet och väntan
för att de inte har fått besked om de ska få stanna eller
inte. De har funnits här i landet länge, flera i många
år, har fött barn här och rotat sig här. Men de går med
en ständig oro inför vad det ska bli för beslut, när
beslutet ska komma och hur det ska bli: "Ska jag bli
utkastad eller inte?"
Det är en oerhörd stress, en psykisk stress, som vi
vet har drivit flera i döden. Vi har inte dödsstraff i
Sverige, men vi har en myndighetsutövning som
ibland får precis samma resultat, och det är skam.
Jag skäms när jag möter de människorna. Jag kan
inte tro att det inte går att göra något åt det, Göran
Persson. Det måste gå för Sverige att ha en flykting-
och invandrarpolitik som är människovärdig, som är
anständig och som är utformad på ett sådant sätt att vi
inte driver människor i döden.
Även om vi får gå före kollegerna i den europeis-
ka unionen och vara pådrivande i den här frågan
tycker jag att vi ska vara det. Det finns ett starkt stöd
för detta i den svenska befolkningen.
Jag har också stött på många ensamföräldrar un-
der mina resor, mest ensamma mammor, som är för-
tvivlade över det som jag tog upp med Göran Persson
tidigare om barnbidragshöjningen som inte kommer
dem till del. Andra talar om att underhållsstödet,
bidragsförskottet, har stått stilla de senaste tio åren.
Det vet jag, för jag hade det själv eftersom jag är
ensamstående mamma. Det har stått stilla medan
allting annat har ökat. Det är klart att vi ska göra
någonting åt det här, Göran Persson.
Jag träffar många som är väldigt upprörda över att
aktivitetsgarantin fungerar så dåligt. Massor av män-
niskor menar att det här är ett ovärdigt sätt att bli
behandlad på när man är arbetslös. Jag förstår dem
när de berättar hur de blir behandlade.
Vi har gjort den här uppgörelsen om aktivitetsga-
rantin därför att vi menar att människor ska få ett
värdigt bemötande och bli sedda som de individer de
är, få enskilda handlingsplaner, tillsammans med en
handläggare kunna göra upp en plan för sig själva
som ska leda till arbete.
Att det här inte fungerar överallt har vi sett, och vi
har tagit upp det i kammaren och diskuterat det med
ansvarigt statsråd. Det måste naturligtvis gå att göra
någonting åt också detta. Vi kan inte ha otydliga
regelverk som försätter människor i pinsamma situa-
tioner där de känner sig nedvärderade och bortsorte-
rade.
Jag ser en annan utveckling som är mycket oroan-
de, och det är det faktum som också Göran Persson
redogjorde för. Trots att det går bra generellt för Sve-
rige finns det människor som inte följer med på väl-
färdståget. Det finns en struktur som lämnar männi-
skor utanför. Det finns naturligtvis ett växande miss-
nöje bland dem, och det finns en växande vilja från
den politiska högern att exploatera det här missnöjet.
Jag säger inte att Moderaterna och Bo Lundgren gör
det så väldigt direkt, men de är där i kanten och hack-
ar.
Vi kan se i många andra länder hur en sådan här
marginaliserad grupp människor har blivit ett lovligt
byte för högerextrema grupper. Det är högerextrema
grupper som kan exploatera ett utanförskap och en
vilsenhet i organisationer och partier, och de för fram
rent rasistiska, fascistiska och främlingsfientliga poli-
tiska förslag. Vi kan se hur sådana organisationer och
partier vinner makt och inflytande också i parlamen-
ten. Vi har ett stort parti i vårt grannland Norge. Vi
har de här strömningarna i Danmark. Vi kan se det i
flera länder i den europeiska unionen. I flera europe-
iska länder har man stora och relativt framgångsrika
främlingsfientliga partier och grupper.
Vi har inte den utvecklingen här i Sverige ännu.
Jag tror inte heller att Moderaterna blir bärare av
detta - verkligen inte. De är för många som är genu-
int värdekonservativa, som är för goda för att föra en
sådan här extrem politik. Men det kan komma en ny
grupp, ett nytt parti. Det kan naturligtvis hända här i
Sverige det som händer i våra grannländer och i
samtliga västeuropeiska länder.
Jag tror att det finns en möjlighet för Sverige att
undvika den utvecklingen. Det här är ju inte någon
utveckling som bygger på naturlagar, utan det är en
utveckling som bygger på politiska beslut och sam-
hällsförändringar som följd av politiska beslut.
Vi har en chans, tror jag, att här i Sverige undvika
en utveckling som vi kan se i så gott som samtliga
andra västländer, att undvika en utveckling där vi får
en permanent stor grupp av människor som står utan-
för systemen och där vi får en framväxt av en etable-
rad främlingsfientlighet och rasism och kanske t.o.m.
uttalad nazism. Vi kan undvika det om vi förstår väl
att hantera det förtroende som många människor har
gett oss i de partier som i dag har ett samarbete, om vi
förstår väl att hantera det förtroende som en välfärds-
allians kan innebära.
Det är ett förtroende för just den produktiva rätt-
visan, ett förtroende för att det är genom att bygga en
generell välfärd som omfattar alla som vi också mot-
verkar möjligheten och tendensen till den främlings-
fientlighet, rasism, fascism och nazism som vi annars
ser växa runtomkring oss, att göra precis det som man
gjorde på galan i Globen. Att ha gala i Globen är bra,
men detta måste också fortplanta sig ned i samhällets
vardag. Och där spelar skolan en stor roll. Därför är
det oroande när skolan inte fungerar. Det är nämligen
genom utbildning och kunskaper som vi höjer med-
vetenhetsnivån hos många. Och det är det som är
motgiftet mot rasism, nazism, främlingsfientlighet,
fördomar och rädsla. Det är den ideologiska kampen,
och den finns i skolan. Det är därför som det är all-
varligt att det är så illa ställt i många skolor. Därför
måste vi satsa mycket på att återerövra kvaliteten i
skolan.
Den här välfärdsalliansen har en möjlighet genom
att vi fattar kloka beslut nu under denna mandatperiod
och genom att vi bäddar för att fortsätta en välfärds-
allians också efter nästa val. Då har vi en chans och
en möjlighet att låta de många människor i detta land
som faktiskt tror på rättvisan och solidariteten också
få se dem genomförda i en politisk praktik som vi har
möjlighet att utveckla genom en stark välfärdsallians.
Jag tycker naturligtvis att vi ska ta den möjligheten.
Och jag hoppas att socialdemokraterna ser på den här
frågan på samma sätt, att vi som har rättvisa och
solidaritet som inte bygger på välgörenhet utan på
respekt för varje människas lika värde som värde-
grund har ett gemensamt intresse. Då, Göran Persson,
måste detta också innefatta respekt för kvinnors lika
värde.
Jag noterade att både Göran Persson och Bo
Lundgren talade om rättvisa och valfrihet, men ingen
talade om kvinnor. Det är synd det, eftersom vi är
många. Och vi är vid det här laget ganska uppretade
på att ständigt bli betraktade som mindre värda. Det
är faktiskt inte särskilt kul, ska jag säga. I praktiken
faller det ut överallt, inte minst på arbetsmarknaden i
form av lägre lön. Männen har lön, och kvinnorna har
kön, och det är inte så mycket värt. 10-25 % mindre i
livsinkomst är vår lott, skulle man kunna tro. Men så
kommer det att se ut bara så länge som dessa fördo-
mar finns kvar, de fördomar som säger att det arbete
som kvinnor utför - oavsett om det är inom offentlig
sektor eller i privat regi, Bo Lundgren - vård- och
omsorgsarbete och relationsarbete är mindre värt
eftersom det ändå ska göras, och någon måste ju ändå
göra det, så det är väl ingenting att ta betalt för. Där-
emot är det produktiva arbetet och teknikutveckling-
en, som de potenta männen står för, mycket värt.
Denna obalans får vi nog ta och rätta till om vi
menar allvar när vi säger att vi ska ha respekt för
varje människas lika värde. Om vi tar detta till oss
och känner på det på huden, och kanske t.o.m. under
huden, och tar det in i våra hjärtan så innebär det
faktiskt att kvinnors rättigheter är mänskliga rättig-
heter. Då har det samma tyngd som de andra diskri-
mineringsfrågorna. Det handlar om mänskliga rättig-
heter, och det är det som ska vara grunden i vårt sam-
hällsbygge. Det kommer att ställa till en väldig revo-
lution när vi alla inser detta, också vi som är arbetsgi-
vare och vi som är politiker. När vi förstår att repro-
duktion och produktion hänger ihop, då kan vi nog få
ett samhälle som är värt att kallas både rättvist och
solidariskt.
(Applåder)