Herr talman! Det var mycket som Per Westerberg tog upp. Jag ska börja med den sista frågan som gäller ersättningsnivåerna. Vi ska vara seriösa, Per Westerberg. Men jag kan ändå inte låta bli att undra över varför det är just ersättningsnivåerna och risken för överkompensation som Moderaterna väljer att göra till problemet.
Det finns i verkligheten inte någon risk för överkompensation. Det stora problemet är att de allra flesta har alldeles för låg ersättning. Det visar också de studier som Anna Hedborg har gjort hittills. Det finns för att stimulera den intellektuella debatten ett antal typfall som är framtagna i en skrift där man kan redovisa hur utfallet blir om man lägger till olika komponenter.
Tittar man på verkligheten såsom den ser ut i dag är det mer än 50 % som inte har någon annan ersättning än förtidspension. För dem som befinner sig i den så kallade karriäråldern mellan 30 och 60 år är ersättningen, jämfört med arbetsmarknaden i övrigt, 30 % lägre än för vanliga inkomsttagare genomsnittligt sett. Problemet är alltså att människor har för låga ersättningar snarare än för höga.
Jag ska också ta upp den andra frågan som handlade om arbetsgivarens medfinansieringsansvar. Ja, det finns, tyckte jag när vi införde medfinansieringen en relevant invändning från arbetsgivarna. Jag lyssnade väldigt noga på vad inte minst Svenskt Näringsliv och Företagarna tyckte. Jag vet ju att de inte ville ha denna reform, men de hade också förmåga att formulera vad de tyckte var rimligt att regeringen gjorde om den här reformen nu ändå infördes.
En invändning som man hade var att när i synnerhet ett litet företag har uttömt alla möjligheter till omplacering eller rehabilitering på arbetsplatsen genom förändringar återstår inget annat enligt medfinansieringen än att fortsätta att betala de 15 procenten. Det tyckte vi var en legitim arbetsgivarståndpunkt att bekymra sig över.
Därför har vi, och detta gäller sedan den 1 januari, infört möjligheten att den som inte kan gå tillbaka får komma i åtnjutande av arbetsförmedlingens insatser för att komma vidare. Arbetsgivaren ska inte behöva säga upp den personen på grund av personlig arbetsbrist, som man tidigare många gånger har gjort, utan man ska med hjälp av arbetsmarknadsmyndigheterna och Försäkringskassan förstås kunna hjälpa den här personen tillbaka till eller in på ett annat arbete på en annan arbetsplats medan vederbörande är tjänstledig från den ursprungliga anställningen.
Dessutom är det, som Per Westerberg säger, angeläget att vi också får till stånd en företagshälsovård som kan fungera bättre än den vi har i dag. Det avser jag att lägga fram förslag om under våren.