Herr talman! Jag har lite svårt för argumentet om vakuum. Jag förstår inte vad det går ut på. Det är mycket möjligt att lagen om Svenska kyrkan i någon mening var en förutsättning för principbeslutet, men det innebär inte att lagen blir mer rimlig i sig. Dessutom är det väl i dag så att riksdagen ensam, ansvarig inför väljarna, förfogar över lagstiftningen, inte Svenska kyrkan eller någon annan. Därför har vi också både möjligheten och skyldigheten att se till att vi har en lagstiftning som står i överensstämmelse med de demokratiska rättsstatliga principer som vi hävdar på alla andra områden. Pragmatismen får inte gå så långt att man kliver över den gränsen. Vilka garantier finns det då för att vi inte gör det i ett annat sammanhang också?
Slutligen gällde det Katolska kyrkan. Vi instiftade formen registrerat trossamfund därför att vi måste finna en associationsrättslig grund för den här uppbördsgälden. Sedan hade katolikerna särskilda problem, och vi införde underligheten med godkännande genom stadgarna. Men resultatet är ju att en enskild individ kan bli betalningsansvarig via staten utan att ha godkänt att han eller hon är medlem i den förening som ska ha pengarna och i värsta fall måste driva sin sak i domstol mot staten, mot detta trossamfund, för att få sin rätt. Är det verkligen rimligt att vi ska ha det på det sättet?