Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 2 från Liberalerna.
En framtidsfullmakt innebär att en enskild individ kan välja en person som får företräda en om man senare i livet blir beslutsoförmögen. Vi i Liberalerna har kämpat för denna reform, bland annat genom riksdagsledamoten Barbro Westerholms arbete, i många år.
Varför då, kan man fråga sig? För oss liberaler är detta en fråga om att stärka människors självbestämmande över sin egen framtid. Genom framtidsfullmakter får människor större makt att planera och behålla kontrollen över viktiga angelägenheter såsom ekonomi, omsorg och var man ska bo när man inte längre kan besluta själv. Framtidsfullmakter är för oss liberaler en frihetsreform.
Det var alliansregeringen som år 2013 gav en utredare i uppdrag att skriva den departementspromemoria som ligger till grund för regeringens lagförslag i dag. Även om vi stöder den nya lagen betyder det inte att regeringen ger en heltäckande lösning. Många problem kvarstår.
Från Liberalernas sida vill vi särskilt lyfta fram fem problem med den lagstiftning som föreslås.
För det första finns det en avsaknad av framtidsfullmakter inom hälso och sjukvård. Regeringens förslag till lagstiftning tillåter inte framtidsfullmakter för åtgärder inom hälso- och sjukvård eller tandvård, trots att Utredningen om beslutsoförmögna personers ställning i vård, omsorg och forskning år 2015 i ett betänkande redovisade ett färdigt lagförslag som möjliggör för en fullmaktshavare att företräda den enskilde gentemot hälso- och sjukvården när man inte längre har förmågan att ta ställning.
Det är dåligt att regeringen ännu inte har avslutat beredningen av detta betänkande och inte heller har redovisat någon tidsplan. Vi diskuterar därför i dag en halv lagstiftning om framtidsfullmakter i stället för en hel. Avgörande delar saknas tyvärr.
För det andra är gränsdragningen mellan hälso- och sjukvård och omsorg oklar. Att hälso- och sjukvård utesluts från det föreliggande lagförslaget innebär också gränsdragningsproblem. Exempelvis efterlyser Socialstyrelsen i sitt remissvar ett förtydligande om vilken hälso- och sjukvård som undantas och pekar på praktiska problem när en enskild till exempel får såväl kommunal hälso- och sjukvård som insatser och stöd från socialtjänsten. Vem är det som bestämmer om vad?
I propositionen skriver regeringen att det inte går att lämna någon uppräkning av vad som undantas och vad som är omsorg. Det är enligt min mening att lämna walkover och skapa osäkerhet och stora problem för den praktiska tillämpningen av lagen.
Liberalerna anser att regeringen bör ta initiativ till förtydligande riktlinjer gällande gränsdragningen mellan omsorg och hälso- och sjukvård i de situationer som lagförslaget omfattar.
Jag skulle också vilja att Socialdemokraterna och Miljöpartiet i sina anföranden förklarar gränsdragningen mellan omsorg som ingår i den lag som vi debatterar i dag och hälso- och sjukvård som inte ingår. Just nu är det ingen som vet var den gränsen går, inte ens Socialstyrelsen. Jag tvivlar på att regeringen själv vet var gränserna går.
För det tredje föreslår vi gemensamt i en alliansmotion att framtidsfullmakter ska kunna registreras digitalt i ett nationellt register. Det tillåter inte regeringens lagförslag. Liberalerna anser att även framtidsfullmakter som upprättas på papper ska kunna lämnas in till detta register senare och därmed bli digitala.
Varför då? Mitt svar är ganska enkelt: För att det är 2000-talet och inte 1800-talet, vilket regeringen verkar ha glömt bort. Liberalerna är därför glada över att Alliansens motion blir ett tillkännagivande som förhoppningsvis kommer att klubbas igenom i eftermiddag. Alliansen och riksdagens majoritet vet, till skillnad från regeringen, att året är 2017. Digitala verktyg borde vara huvudalternativ i dessa frågor, inte något komplement. Vi ska inte ha ett system som man måste använda där man förvarar viktiga fullmakter i en byrålåda. Det är 2017.
För det fjärde hotar möjligheten att ge gåvor äganderätten för fullmaktsgivaren.
Vad gäller fullmaktshavarens befogenhet att ge gåvor menar Liberalerna att lagstiftningen som föreslås i dag är bristfällig och kan missbrukas. Den enda begränsning som finns i lagförslaget är att gåvornas storlek inte får stå i missförhållande till fullmaktsgivarens ekonomiska villkor.
Om fullmaktsgivaren har en betydande förmögenhet ger därmed lagstiftningen utrymme för gåvor på stora belopp. Liberalerna anser att detta inte ger ett tillräckligt skydd för den enskildes äganderätt. Lagstiftningen bör därför kompletteras så att det tydligt framgår att fullmaktshavarens rätt att lämna gåvor, i den mån detta inte regleras i fullmakten, ska avgränsas till personliga presenter av mindre värde. Där har Skatteverket många bra riktlinjer som man kan använda sig av.
För det femte gäller det möjligheten att anlita experter för att hjälpa fullmaktshavaren.
Liberalerna delar bedömningen att endast fysiska personer ska få utses till fullmaktshavare. Däremot anser vi att regeringen förbiser den situation då fullmaktshavaren tillfälligt kan behöva anlita kvalificerad hjälp för att fullgöra sitt uppdrag. Det kan till exempel handla om att fullmaktshavaren behöver experthjälp för att bevaka fullmaktsgivarens intressen i komplicerade ekonomiska eller juridiska frågor. Ställföreträdarskapet ska enligt Liberalerna avgränsas till en viss ekonomisk eller juridisk angelägenhet, och det måste också vara tillfälligt.
Sveriges äldsta och kanske klokaste och mest erfarna riksdagsledamot Barbro Westerholm brukar säga att politik är ett maratonlopp - det gäller att hålla ut längst. Jag är helt övertygad om att Barbro Westerholm har rätt och att vi inom en framtid kommer att stå här i riksdagens kammare igen och debattera införandet av framtidsfullmakter inom hälso- och sjukvård. Jag ser fram emot det, för i dag röstar vi igenom en halv lagstiftning.