Fru talman! Låt mig först ge en kort sakupplys-
ning till Per-Ola Eriksson. Miljöpartiet röstade inte
förbehållslöst för den socialdemokratiska regeringen.
Vi lade ner rösterna, precis som Centern gjorde.
Fru talman! Ungefär en tredjedel av statens utgif-
ter täcks i år med nya statslån. Drygt hälften av dessa
lån går till att täcka statens räntekostnader för tidigare
lån. Internationellt sett finns det knappast någon mot-
svarighet till den kraftiga svenska skuldökningen
under de senaste åren. År 1990 var den 45 % av BNP.
Nu närmar vi oss 100 %.
Det är en ohållbar situation som gör oss alla fatti-
gare för varje dag som går. Ju längre det dröjer innan
tillräckliga åtgärder sätts in, desto fattigare blir vi i
framtiden. Går det riktigt illa kan vi hamna i den
fattigdomsfälla där räntebetalningar stjäl frukterna av
allt vårt arbete och slit.
I det budgetförslag som regeringen nu lägger fram
i riksdagen blir statens underskott drygt 243 miljarder
kronor. Det är en förbättring i den meningen att
skuldökningen minskar. Avsikten är att statsskulden
inte skall öka fr.o.m. 1998, och nu sade Göran Pers-
son 1997.
Vi anser att ytterligare besparingar och budgetför-
stärkningar kan göras redan nu. Vi räknar med att
kunna lägga fram en starkare budget den 25 januari.
Därigenom bör statens räntekostnader och det all-
männa ränteläget snabbare kunna minskas till rimliga-
re nivåer än vad vi upplever i dag.
Efter en första snabbgranskning av regeringens
budgetförslag är vi i Miljöpartiet de gröna djupt be-
kymrade över inriktningen på regeringens politik.
Förslagen till besparingar i socialförsäkringarna,
folkpensionerna och barnbidragen drabbar särskilt
dem med låga inkomster. Det är just de grupper som
redan i dag har råkat värst ut. Frågan är om inte dessa
förslag är ett tecken på ett begynnande socialt haveri
för det socialdemokratiska partiet.
Åtstramningar som slår hårt mot låginkomsttagare
slår också hårt mot möjligheterna till återhämtning för
den inhemska ekonomin. De är de som har lägre in-
komster som är mest benägna att öka sin konsumtion
eftersom de har mest eftersatta behov. De som tjänar
bättre är mer benägna att öka sitt sparande eftersom
det är uppenbart att staten i framtiden inte kan ge dem
lika bra pensioner, sjukpenning, föräldraförsäkring
m.m. Därför misstänker vi att regeringens bedömning
att konsumtionen skall öka kommer på skam om vi
inte kan lossa på tumskruvarna för låginkomsttagarna.
Vi i Miljöpartiet de gröna har tidigare lagt fram
flera förslag som innebär att låginkomsttagarna un-
dantas från besparingar och att de som tjänar bättre i
stället får mindre statliga bidrag. Vi föreslår bl.a. ett
s.k. brutet tak i socialförsäkringssystemen. Det inne-
bär att ersättningsnivån på 80 % för låginkomsttagare
bibehålls men att den sänks till 40 % för den del av
inkomsten som överstiger en viss brytpunkt. I vårt
konkreta förslag ligger den på 244 000 kronor per år.
Det ger en rejäl besparing i statsbudgeten på 4,5 mil-
jarder kronor.
Varför vill ni sänka ersättningsnivån från 80 % till
75 % för dem som har det allra sämst, Göran Persson?
Varför kan vi inte i stället sänka mer för dem som har
högre inkomster och därmed betydligt bättre möjlig-
heter att klara sig? De har dessutom sparat mer.
Det är samma sak med barnbidraget. Där föreslår
regeringen en generell sänkning med 125 kronor per
barn och månad för alla. Vi föreslår i stället en höj-
ning med 250 kronor och att barnbidraget samtidigt
beskattas. Det betyder en sänkning av barnbidraget
med ca 60 kronor för normalinkomsttagaren som
enbart betalar kommunal skatt men betydligt mer för
höginkomsttagaren som även betalar statlig skatt. För
de föräldrar som har mycket låga inkomster, t.ex.
studerande, blir det en välbehövlig real höjning.
Besparingen för statskassan beräknas till drygt 2
miljarder. Det kan jämföras med regeringens generel-
la sänkning som ger 1,3 miljarder, vad jag har kunnat
utläsa. Är det inte dags för regeringen att nu vända sig
till Miljöpartiet för att uppnå en socialt och ekono-
miskt hedervärd kompromiss?
Förändringarna i statens budget måste också göras
så att en långsiktigt bättre resurshushållning uppnås.
Endast därigenom kan välståndet på sikt bibehållas.
Miljöstörningar innebär undantagslöst försämrad
resurshushållning.
Försurningen minskar tillgången och driver upp
priset på råvara till skogsindustri, byggnation och
energianvändning. Övergödning av kusterna vid Ös-
tersjön åstadkommer långsiktigt samma brister och
fördyringar när det gäller fisket. Den ökande växt-
huseffekten medför långsiktiga klimatförändringar
som hotar stora delar av världsekonomin. Allt detta är
känt och erkänt av socialdemokraterna i olika sam-
manhang. Men i det nu framförda förslaget till eko-
nomisk politik syns det inte alls, snarare tvärtom.
Denna budget är nog den sämsta miljöbudget jag
hittills sett sedan jag började i rikspolitiken för cirka
åtta år sedan. Jag upplever den som en krigsförklaring
mot miljön, miljöarbetet och den ekologiska dimen-
sionens ökande inflytande i politiken.
Nerdragningarna på miljöområdet är mycket stora
och helt omotiverade. Utlovade miljöinvesteringar
och miljöskatter saknas. T.o.m. den satsning på 200
miljoner för att förbättra inomhusmiljöer som fanns
med i Perssonplanen, som antogs för bara några veck-
or sedan, och som är så viktig för att bekämpa allergi-
er i skolor, dagis m.m., prutas med 75 miljoner, vad
jag kan se. Satsningar på synnerligen kostsamma och
miljöfientliga vägprojekt fortsätter med i stort sett
oförminskad styrka.
Allt detta betyder ökade kostnader på grund av
tilltagande miljö- och resursförstöring. Persson hem-
faller till att bygga upp en snabbt ökande miljöskuld.
Det är som om den socialdemokratiska regeringen
drabbats av en gigantisk minneslucka efter segerruset
i höstas. Hela miljöansvaret är borta. Insikten om
miljöns stora betydelse för ekonomin är borta. Tankar
på gröna nationalräkenskaper är borta. I stället har
miljöfrågorna förpassats till de marginaliserade
särintressenas värld. Måste återställaren bli ännu en
rad miljökatastrofer?
En viktig poäng när det gäller koldioxidskatten är
att den i högre grad än de höjda arbetsgivaravgifterna
drabbar de exporterande industriföretag som nu gör
stora vinster och upplever en verklig högkonjunktur. I
motsvarande mån drabbar koldioxidskatten i mindre
utsträckning än arbetsgivaravgifterna företag som
producerar för inhemsk produktion, företag som fort-
farande lever kvar i lågkonjunkturen. Det är ju dem vi
måste få fart på för att få ner arbetslösheten och få
balans i statens budget. Koldioxidskatt i stället för
arbetsgivaravgift skulle minska den tilltagande tudel-
ningen av svensk ekonomi.
Vi kommer att förslå en skatteväxling med sänkta
arbetsgivaravgifter och höjd koldioxidskatt i vår bud-
getmotion. Vi tror på att förnuftet skall segra till slut
och hoppas därför fortfarande att det skall gå att bilda
en majoritet i riksdagen för åtminstone något steg i
den riktningen under våren. Det vore onekligen intres-
sant att få veta vad Göran Persson tänker om en sådan
skatteväxling i dag.
En given besparing i den offentliga sektorn, som
säkert många hade väntat sig i årets budget, gäller
försvaret. Men det visar sig att det blir en ökning där,
låt vara med enbart ca 700 000, men dock. En ner-
dragning med ett antal miljarder hade varit på sin
plats. Här finns goda möjligheter att minska slöseriet i
den offentliga sektorn för dem som brukar plädera för
det.
Varför, Göran Persson, skall vi tvingas låna
mångmiljardbelopp i utlandet för att upprätta ett i
förhållande till vår befolkning mycket omfattande
militärt försvar?
Fru talman! Vi i Miljöpartiet de gröna ser nu fram
emot en spännande vårsession där vi hoppas kunna få
riksdagen att förbättra åtskilliga punkter i regeringens
budgetförslag för en bättre miljö, för större social
rättvisa i besparingarna och för att stimulera en bättre
tillväxt i näringslivet och ökad sysselsättning.
Låt mig ställa en sista fråga till Göran Persson om
arbetslösheten. Varför vägrar ni så konsekvent att
sänka normalarbetstiden? Det skulle ju ge flera jobb,
och det skulle ge större rättvisa på arbetsmarknaden.
Vad har ni emot fler jobb och större rättvisa?
(Applåder)