Herr talman! Även detta ärende handlar i stort om förtroendet för rättsväsendet och om vikten av att göra rätt och att från samhället markera god vilja.
Ibland känns det hopplöst, när vi ser hur vissa åter och återigen begår samma brott och faller tillbaka i brottslighet. Den som om och om igen utan respekt för andras liv och hälsa kör rattfull, till exempel, måste kunna fås att sluta med det. Många av de människor som detta berör är naturligtvis i ett tillstånd i livet där man inte bryr sig om särskilt mycket. Man bryr sig inte om sin omgivning, och man kanske inte ens bryr sig om sig själv. Det enda som är viktigt är att klara sig genom dagen. Dessa människor behöver hjälp; så är det. Vi ska hitta alla möjliga sätt att hjälpa dem. Men det är möjligen en annan debatt och möjligen ett annat utskott.
Det är frustrerande för polisen, ordningsmakten och rättsväsendet när de här personerna ertappas med sitt beteende och när man dagen efter ser att samma sak händer igen. De fortsätter på det viset. Man kan inte ha några andra synpunkter än att vi måste kunna sätta stopp för detta, och förverkande av fordon är ett sätt att få stopp.
Det har naturligtvis principiella implikationer. Som centerpartist och liberal håller jag äganderätten som en oerhört viktig princip. Men i det här fallet väger omgivningens rätt tyngre. Kanske kan man också, på marginalen, få någon enstaka att tänka till innan de sätter sig och kör rattfulla. Det kanske inte är många, men det kan vara denna enda person som räddar en persons liv.
Lagändringens innehåll har avhandlats på ett föredömligt sätt av många talare här före mig i dag, så det finns ingen anledning att återupprepa det.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.