Fru talman! När det gäller just hur avgörande investeringsskyddsavtalen är för att göra en investering och fatta beslut om en sådan håller jag med Lorena Delgado Varas om att detta inte är den enda avgörande komponenten. Det är naturligtvis många andra komponenter som styr: innovationskraft, möjligheten att hitta rätt kompetens på arbetsmarknaden och så vidare.
Det är alltså inte alltid avgörande, men i avsaknad av ett investeringsskyddsavtal kan det vara en otroligt viktig komponent för att våga göra en investering. Jag återkommer till det som jag sa tidigare om att det handlar om att inte diskriminera en utländsk investerare på bekostnad av de inhemska företagen.
Jag skulle vilja svara på den allra sista frågan nu, och jag kommer tillbaka till andra delar i Lorena Delgado Varas inlägg. Den sista frågan handlade om hur jag ser på framtiden. Jag ser på framtiden så att vi verkligen behöver se till att svenska företag och EU:s företag gör nytta när de är på plats med investeringar i länder där den demokratiska utvecklingen inte har kommit lika långt, där det finns en brist på mänskliga rättigheter och så vidare.
Vi kan till exempel ta gruvindustrin. Behovet av mineral och behovet av råvaror styrs nu om, precis som Lorena Delgado Varas säger, från den tidigare gamla, lite mer omoderna och ohållbara industrin till de nya mineral som behövs. Hur sker gruvbrytningen i de länder som vi nu importerar dessa mineral och råvaror ifrån?
Det finns stora frågetecken kring detta. Det jag vill se från den svenska regeringen och som svensk handelsminister är att svenska företag och EU:s företag är där, gör nytta på plats och känner sig trygga i att man kan göra en investering och inte bli diskriminerad av mindre hållbara företag i det landet.
Jag har sagt detta många gånger här i kammaren, och jag säger det återigen: Handeln är en möjliggörare för att vi också ska kunna bidra med social och klimatmässig hållbarhet. Där tycker jag att gruvindustrin är ett utmärkt exempel på områden där det finns stora brister vad gäller social hållbarhet.
För att företagen ska våga göra detta i länder som man inte fullt ut ser som väl fungerande rättsstater vill vi från regeringens sida se att vi tecknar investeringsskyddsavtal med dessa länder. Och det ska vara moderna investeringsskyddsavtal.
Det ska också vara avtal som värnar dessa staters handlingsutrymme när man väljer att gå mot en mer hållbar teknik och när man väljer att ersätta den fossilpåverkande energiindustrin i landet med en hållbar energiteknik. De här staterna ska inte vara inlåsta i gamla tekniker på grund av att man på ett dyrt sätt behöver kompensera utländska företag. Det är det jag menar med ett modernt investeringsskyddsavtal.
Staters rätt att reglera också robusta åtaganden på områden som miljö, klimat och arbetstagares rättigheter måste vara grundläggande i investeringsskyddsavtalen. Det är därför jag återkommer till detta: Det är inte en motsättning att kunna ha en progressiv utveckling även i länder som har en lite längre väg att gå vad gäller hållbarhet. Om dessa länder väljer att ta den hållbara vägen i sin utveckling ska inte investeringsskyddsavtalen förhindra detta. Vi ser faktiskt inte heller bevis på det, men vi ser att avtalen behöver moderniseras och att de måste kunna tillförsäkra dessa länder den möjligheten och den rätten.