Fru talman! Låt oss först klara ut frågan om över-
grepp i rättssak. Före den 1 juli 1993 var straffskalan
för brott av normalgraden böter eller fängelse i högst
två år och för grovt brott fängelse i högst fyra år.
Efter förslag i en proposition från den borgerliga
regeringen sänktes den övre straffgränsen för brott av
normalgraden till böter eller fängelse i högst ett år.
Detta skall rättas till. I den beredning som pågår
kommer både straffskalan för brott av normalgraden
och straffskalan för grovt brott att ses över.
För att undvika alla missförstånd, vill jag säga att
ringa brott inte finns i lagtexten när det gäller över-
grepp i rättssak, utan det finns bara brott av normal-
grad och grovt brott. Vad jag vill peka på är att det
inom normalgraden kan vara fråga om händelser som
de facto är ringa. Men rättsligt sett finns inte ringa
brottslighet, och vi skall inte heller införa det.
En viktig fråga i det här sammanhanget är natur-
ligtvis Polisen och dess möjligheter att på ett effektivt
sätt angripa den här typen av brottslighet. Det är na-
turligtvis bekymmersamt att Polisen också är utsatt
för besparingskrav. Men jag blir ändå litet förvånad
över att den frågan får den dimension som bl.a. Gun
Hellsvik ger den, mot bakgrund av att vi och den här
kammaren har talat om för Polisen vilka prioriteringar
som skall göras av Polisens arbete. Det handlar om att
bekämpa våldet, narkotikabrottsligheten och den
ekonomiska brottsligheten. Det gäller att prioritera det
problemorienterade arbetssättet och att utveckla en
kvalificerad kriminalpolitisk verksamhet. Detta är
högt prioriterat i Polisens arbete. Just detta är det som
har den största betydelsen för att bekämpa den typ av
brottslighet som vi talar om i dag.
Om Polisens drygt 10 miljarder inte räcker till det
som enligt denna riksdag är högst prioriterat, vad
skall resurserna då räcka till?
Kriminalvården är vid det här laget ganska väl be-
kant med den speciella problematik som denna typ av
brottslighet föranleder. Man har haft att hantera den i
ett antal år redan, och man har visat att man klarar att
hantera den på ett mycket gott sätt, inte minst ur sä-
kerhetssynpunkt.
När det gäller vittnens och målsägandes säkerhet
är det en väldigt svår fråga att hantera. Jag tror att vi
måste vara mycket kreativa för att utveckla system
som kan ge ett ökat skydd och en ökad säkerhet för
människor som är utsatta. Det är en problematik som
inte kan lösas genom särskild lagstiftning i några
paragrafer eller genom mycket schablonartade åtgär-
der, utan det handlar om att i förhållande till en viss
individ i en viss situation hitta ett sätt att säkerställa
den personens trygghet, inte minst känsla av trygghet.
Här tror jag att de utredningar som har detta som sitt
uppdrag har en svår uppgift, men förhoppningsvis
hittar man lösningar som innebär att situationen kan
förbättras.
När det gäller de ekonomiska problemen i sam-
manhanget, är det naturligtvis så som det är med alla
andra ekonomiska problem. Om människor inte klarar
att vidta de åtgärder som är nödvändiga t.o.m. för
deras överlevnad, finns det system som tar hand om
det.
I fråga om att namn på vittnen och målsägande
inte i onödan skall anges i de dokument och handling-
ar som hanteras under processen, gäller sedan den 1
juli 1994 helt nya regler, som möjliggör att man ute-
sluter namn, just från skyddssynpunkt.
Det talades om möjligheten att använda den lag-
stiftning som vi redan har och även möjligheten att
använda sådan lagstiftning som inte har varit så ak-
tuell tidigare men som kan få användning i dag. Jag
nämnde olovlig kårverksamhet som exempel. Med
anledning av vad Rolf Åbjörnsson sade, vill jag då
säga att detta icke skall tolkas så att jag tycker att vi
skall angripa formerna. Lagstiftningen om olovlig
kårverksamhet siktar icke på formerna, utan på ett
faktiskt innehåll i en verksamhet, nämligen en verk-
samhet som går ut på att man med vapen rustar sig för
att fylla en roll i samhället som enbart Polisen har rätt
att göra och inte någon annan.
Jag har den inställning som jag tidigare har fram-
fört i andra sammanhang, dvs. att vi skall akta oss för
att angripa former men att vi skall angripa de brottsli-
ga gärningarna.