Fru talman! En miljard människor somnar hung-
rande varje dag. Detta är en oacceptabel situation. Det
gemensamma för alla dessa människor är fattigdo-
men, och det är därför fattigdomen ska utrotas. Jag är
optimist. Jag är övertygad om att detta går. Vi kan i
Stilla havs-Asien se att land efter land har gått från
absolut fattigdom till relativt välstånd inom loppet av
20-30 år. Det är också fråga om länder som inte har
tillgång till rika naturresurser. Orsaken till fattigdo-
men är i många av tillfällena direkt vanstyre.
Om vi ser på världen ser vi att Stilla havs-Asien
med få undantag har haft en snabb utveckling i posi-
tiv riktning. När vi ser på Sydasien ser vi också att det
finns en positiv utveckling, om än inte lika snabb och
inte lika stabil. Mellanöstern och arabstaterna står
relativt stilla. De har världens största bistånd och
dessutom stora naturresurser, men utvecklingen står
dessvärre relativt stilla.
Latinamerika hade en positiv utveckling. De har
drabbats av Mitch, och vi har alla ett ansvar för att
hjälpa till att röja upp och lösa de problem som Mitch
förorsakade och se till att man samtidigt bygger upp
ett bättre samhälle när man går in och restaurerar
Centralamerika.
Men det är Afrika som är det stora problemområ-
det. Det är här fattigdomen fortfarande ökar på många
håll. Det är här vi har den kraftiga befolkningsök-
ningen, även om den har mattats något. Det är här vi
har de stora aidsproblemen.
Bistånd ska vara effektivt. Det ska vara kraftfullt,
och det ska vara riktigt. Det ska avvecklas i takt med
att fattigdomen utrotas. Det är därför man ska ha
avtalsbundna projekt och inte bygga upp fasta organi-
sationer med folk som hela livet ska jobba med sam-
ma uppgift inom biståndet. Det är därför vi inte ska
låsa det med landramar som förlamar och låser bi-
ståndet för lång tid framöver. Det gäller att inte bygga
upp ett biståndsberoende vare sig i partnerländerna
eller i biståndsorganisationer som Sida. Det handlar
inte om att skapa utbetalningsmål som är nådda så
fort pengarna har levererats. Det konserverar återigen
biståndet. Det konserverar formerna för biståndet, och
det ger i slutändan en låg effekt.
Länder som har mycket bistånd - över 250 dollar
- har inte lyckats bättre än andra länder. Vi börjar få
ökade kunskaper om hur bistånd ska bedrivas.
Världsbanken har visat att bistånd till länder med
good management är mycket effektivt. Ett bistånd
som ökas med 1 % av BNP ger en ökning av tillväx-
ten med ½ %. Till länder med bad management är det
precis tvärtom. En biståndsökning med 1 % av BNP
ger en minskning av tillväxten med 0,3 %. Självfallet
ska vi inte ge ett bistånd som direkt skadar det land
som vi försöker bistå.
Vi vet rätt mycket om hur man ger bra bistånd nu-
förtiden. Vi vet t.ex. att bra bistånd ger snabba resul-
tat. Får man inga resultat av biståndet blir det inte
bättre för att man håller på med det i långliga tider.
Det blir precis lika dåligt som det var från början.
Därför ska man i sådana fall sluta.
Jag tror att allt bistånd ska ha ett slutdatum. Man
ska komma ihåg att avvecklingen av bistånd gör ont
både för givaren och för mottagaren, och därför är det
extra viktigt att slutdatum är fastställt från början.
Biståndet utvecklas successivt. Från början var det
helt och hållet behovsstyrt. Sedan har det successivt
blivit alltmer performance-beroende. Nu har vi kom-
mit i den situationen att vi faktiskt kan ha ett kun-
skapsbaserat bistånd där vi relativt väl vet vilka insat-
ser som är effektiva och vilka som är att kasta pengar
i sjön. Vi har en helt annan möjlighet att styra vårt
bistånd så att vi får det effektivt.
En viktig insats är att låta projekt tävla med var-
andra på sina egna meriter och vad gäller perfor-
mance.
Problemen med biståndet är att ett stort bistånd
försvagar landets ledning. Det skapar svaga institu-
tioner i landet och därmed dålig tillväxt. Det sänker
också behovet av att ta ut skatt i landet. Då ställer
man mindre krav på regeringen när det gäller att
sköta landet på ett effektivt sätt. Däremot skapar man
strategier både hos regeringen och hos lokala NGO:er
för att öka biståndet.
Man får mindre behov i ett land med högt bistånd
av att prioritera exporten, vilket ändå är landets allra
viktigaste uppgift. Givarna spelas ut mot varandra. En
annan viktig aspekt är att ett stort bistånd förhandlas
med regeringarna, och det stärker regeringarna på
parlamentens bekostnad. Det gör att man får en sämre
utvecklingsstrategi i landet, och det är en viktig de-
mokratiaspekt att man stärker presidentmakten på
parlamentens bekostnad.
Jag tror inte att man ska vänta sig mycket tillväxt
av det bistånd vi ger. Det ges inte för att skapa till-
växt. Det ges som socialt stöd och för att förbättra
hälsa och utbildning. Det är i och för sig positivt på
landet, och det ger tillväxt på lång sikt, men det är
inte direkt tillväxtorienterat. Därför ska man inte
vänta sig för mycket i tillväxt av svenskt bistånd.
Hur ska man utrota fattigdomen? Den allra vikti-
gaste uppgiften är naturligtvis frihandel. Att skapa en
frihandel och att ta bort våra egna jordbrukssubven-
tioner - det egna jordbruksskyddet - är naturligtvis
den allra viktigaste uppgiften. Protektionismen måste
tas bort. Handeln i utvecklingsländerna är tio gånger
större än biståndet.
Man måste ta bort dolda handelshinder. Det
handlar om alla dessa miljöklausuler och arbetsmil-
jöklausuler som flitiga människor i hotade branscher
som har svårt att klara sig i i-länderna försöker hitta
på för att bromsa och skapa hinder för handeln. Dessa
får man inte falla undan för.
Det har talats mycket om Tobinskatten. Om vi
skulle införa Tobinskatten skulle hela det svenska
biståndet till Vietnam få betalas i Tobinskatt. Det är
också någonting som man måste vara uppmärksam på
när man debatterar internationella frågor.
Hur vill vi utrota fattigdomen? Jo, vi vill utrota
fattigdomen genom att skapa tillväxt i våra partner-
länder, våra samarbetsländer. Vi vill skapa ett enda
övergripande mål, nämligen att utrota fattigdomen
genom tillväxt. Under det vill vi ha effektivitetsmål
för varje projekt. Man ska kunna mäta vad man gör
och dra lärdom av lyckade och misslyckade projekt.
Vi vill sätta upp villkor för biståndet. Ett sådant
villkor är att man utvecklar en respekt för mänskliga
rättigheter. Det kan aldrig vara perfekt från början,
men det måste finnas en klar inriktning. Det måste
också finnas en utveckling mot ett rättssamhälle, en
utveckling mot demokrati och flerpartisystem. Det
ska finnas en korruptionsbekämpning och en utveck-
ling mot en marknadsekonomi. Jämställdhet och
miljöaspekter ska bevakas. Man får absolut inte,
enligt vår uppfattning, bedriva anfallskrig. Även om
biståndet, från vår sida, till ett land som för anfall-
skrig inte direkt går till att köpa kanoner skapar det
utrymme för att köpa kanoner. Detta är enligt vår
uppfattning inte acceptabelt. Man ska försöka undvi-
ka att skapa biståndsberoende. Mer än 10 % av BNP
bör inte gå till bistånd; vi tror att det är en lagom
inställning.
Skuldavskrivning är ett lysande sätt att ge en ny
regim möjlighet att slippa belastningen av vad en
gammal korrupt regim har ställt till med. Därför var
vi först i riksdagen med att införa särskilda anslag för
skuldavskrivningar, särskilt i Afrika. Men man ska
naturligtvis inte använda skuldavskrivningar för att
skriva av skulderna för korrupta utvecklingsfientliga
regimer som därigenom bara får ett nytt låneutrymme
och slipper att råka ut för en statsbankrutt och avgå.
Då har man riktigt ställt till det för ett illa skött land.
Det viktiga när det gäller biståndet är utveckling-
en i mottagarlandet, i samarbetslandet, inte själva
givandet. Kunskapsförmedling är viktigt. Vi ska in-
rikta oss på att hjälpa till att bygga upp rättssamhället,
demokratin och marknadsekonomins institutioner. Vi
ska utveckla grundläggande utbildning, inte minst för
flickor. Vi ska utveckla basal hälsovård. Basal utbild-
ning för flickorna och basal hälsovård kostar aldrig
mer än 5 % av BNP i ett mottagarland. Det är därför
egentligen oanständigt att det finns länder som har
mer än 5 % av BNP i bistånd som inte tillgodoser
dessa grundläggande krav, men så är det dessvärre.
Det gäller att slå vakt om familjejordbruken, att
hjälpa till att skapa jordreformer och att stötta upp-
växten av småföretag, inte minst drivna av kvinnor.
Men det gäller att inte satsa på sådan lönsam in-
frastruktur som t.ex. kraftverk och hamnar. När det
gäller sådant ska man gå till banken och låna pengar,
eftersom det är lönsamt direkt.
Vi vill kraftsamla när det gäller Afrika. Afrika har
haft tre katastrofer. Den första var slavhandeln; vi
hade i Cabo Corso en alldeles egen slavhandelskoloni
som nu är 351 år gammal. Sedan drabbades man av
kolonialismen och därefter av socialismen. Afrika har
verkligen varit utsatt. Det gör naturligtvis att Afrika
behöver alldeles särskild hjälp. Vi behöver naturligt-
vis hjälpa Afrika att slippa de eviga krigen. Vi borde
ha all anledning att sträva efter att hjälpa landet att
bygga upp någon lokal variant av det Europaråd som
i Europa visade sig så framgångsrikt när det gällde att
få slut på de ständiga europeiska krigen.
Jag tror att vi ska stärka parlamentens kontroll
över presidentmakten. Vi ska göra tillväxtsatsningar.
Vi ska inte stödja vanstyre. Vi ska satsa på kraftfulla
nystarter med skuldavskrivningar och med kraftfullt
bistånd under begränsad tid i utvalda länder.
Hur ska då organisationen se ut? Vi tror att UD
ska ha huvudansvaret på samma sätt som när det
gäller främjandefrågorna, som vi talade om tidigare,
där man har en ännu mer förvirrad organisation. Jag
tror att strategi, uppföljning och kontroll ska skötas
av UD och ambassaderna och integreras med politik
och handel. Sida bör bli ett renodlat ämbetsverk med
föga av egenregi. Det ska handla mycket mer om att
man träffar avtal om projekt och att projekten får
tävla med varandra om medlen.
Jag tror att det är väldigt viktigt att man, när man
ska utveckla biståndet, finns i den aktuella miljön. Jag
tror att det är nödvändigt att utvecklingsavdelningen
på Sida finns i Afrika. Jag tror att möjligheterna att se
hur det här biståndet ska växa fram är bättre om man
är på plats i Afrika än om man är på Sveavägen i
Stockholm.
Jag tror att en mycket större del av biståndet ska
föras över via enskilda organisationer. De har lokal
kännedom och förankring, och de stärker bistånds-
viljan här hemma i Sverige. Jag tror att det bara är de
som ska vara verksamma i länder som för anfallskrig.
Det är i huvudsak de som ska vara verksamma i län-
der med korrupta regimer eller totalitära styren. Jag
tror att man framför allt ska satsa på de stora och
väletablerade organisationerna, så att man inte skapar
en rad små biståndsberoende NGO:er. Jag tror att
man i huvudsak ska gå via de stora väletablerade
organisationerna.
Under den senaste tiden har vi sett att regeringen
har infört stora reservationer i biståndet. Man har
gjort utbetalningsstopp. Det är en styggelse. Rege-
ringen ska faktiskt följa riksdagens beslut och inten-
tioner. Även om man, som vi, har en annan budget
för biståndet kan man aldrig acceptera att regeringen
inte gör vad riksdagen beslutar.
Jag vill avsluta, fru talman, med att säga att bra
bistånd ska vara oljan i motorn, inte bensinen i tan-
ken.
Fru talman! Jag står bakom alla våra reservatio-
ner, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till
vår första reservation, nämligen reservation 4.