Herr talman! Jag måste först rätta Pär Axel Sahlberg. Vi har inte vid något tillfälle, i något sammanhang, ifrågasatt legitimiteten i resultaten av de folkomröstningar som vi har genomfört.
Vänsterpartiet som var aktivt för ett nej till medlemskap 1994 röstade i riksdagen - efter att det hade blivit ja i folkomröstningen - ja till medlemskapet av respekt för folkomröstningsresulatet.
Det är en sak. En helt annan sak är när man kräver av oss att vi också ska byta åsikt och säga att vi hade fel. Det gör vi inte förrän vi har goda sakskäl för det. Vi har inte sett de goda sakskälen. Vi ser ingen anledning att ändra åsikt i denna fråga, lika lite som till exempel Socialdemokraterna eller Moderaterna har anledning att ändra åsikt i sak om anslutningen till EMU.
Vi underkänner inga folkomröstningsresultat.
Det taktiska argumentet kan ju användas både mot ja-sidan och mot nej-sidan, alltså både mot dem som är kritiska till den förmodligen kommande konstitutionen och mot dem som är positiva till den.
De två taktiska argumenten tar ju ut varandra. Jag återkommer till grundfrågan. Är inte detta en speciell fråga, när vi nu ska lämna ifrån oss makt från riksdagen? Bör vi inte av principiella skäl fråga dem, från vilka vi har fått denna makt, om lov innan vi gör detta? Varför inte, i så fall?