Herr talman! Det känns inte helt lätt att komma efter en så vältalig, underhållande och lång talare som Hans Wallmark. Men jag ska göra mitt bästa för att tydliggöra mina och Socialdemokraternas argument när det gäller att vi tycker att det är nödvändigt med en strategi för hur Försvarsmakten långsiktigt ska försörjas med adekvat materiel och varför en sådan strategi också måste innefatta svensk försvarsindustri.
Utgångspunkten för dagens debatt liksom för Riksrevisionens rapport och en del följdmotioner är naturligtvis, som flera här har anfört, ett effektivt utnyttjande av ändliga resurser som då är skattebetalarnas pengar. Men framför allt handlar det om försvarets faktiska förmåga att garantera vår nationella säkerhet och integritet liksom att försvaret ska kunna fullgöra sina internationella åtaganden.
Då är det, som vi ser det, viktigt att vi har en strategi där de nationella säkerhetsintressena är definierade och där vi har en uttalad idé om hur försvarets förmåga faktiskt ska kunna upprätthållas.
Vi anser från Socialdemokraterna att den omhuldade materielförsörjningsstrategin som regeringen har beslutat om inte är till fyllest. Vi är också kritiska till hur man många gånger alltför strikt tillämpar den.
Att uppgradera och vidmakthålla materiel är naturligtvis mycket klokt med tanke på de höga utvecklingskostnaderna för militär materiel och att materielen ofta har en mycket lång livscykel.
Att köpa från hyllan är säkert också väldigt klokt, när detta är möjligt. Om konkurrensneutralitet råder står sig Sverige, svensk försvarsindustri, mycket väl i förhållande till andra länder som producerar försvarsmateriel.
Herr talman! Det finns dock flera olika aspekter att beakta när man ska besluta om anskaffning av materiel till Försvarsmakten. Viktigast är naturligtvis att säkerställa svenska säkerhetsintressen.
Riksrevisionens rapport ger vid handen att leveranssäkerheten bör prioriteras. Men denna leveranssäkerhet kan lätt äventyras om man, som regeringen gör, envisas med att inte lyssna på sakkunskapen. I stället envisas man med att i alla lägen konkurrensutsätta affärerna. Det kan lätt uppstå ett förmågeglapp omfattande flera år.
En annan risk är att upphandlingen leder till att system påverkas på ett omfattande sätt - det är inte säkert att gobelängen här kan sys ihop på ett sådant sätt att den är lika vacker som den som hänger i försvarsutskottets sessionssal och utan att bli disharmonisk. Dessutom kan det bli väldigt kostsamt.
Ett tydligt exempel är regeringens hantering av införskaffandet av den nya lätta torped som ska ersätta torped 45.
Herr talman! I går hade jag förmånen och nöjet att få övervaka och studera en militär övning i Nordnorge - övningen Cold Response. Från en fregatt ute i viken utanför Harstad i Norge fick vi, med stolthet, bland annat se när vår Visbykorvett Härnösand defilerade förbi. Det är bara synd att man inte också kan känna stolthet över att den är adekvat bestyckad så att den kan ha den förmåga som den faktiskt är tänkt att ha. Den torped som det är tänkt att bestycka korvetten med ska nämligen inte levereras förrän tidigast 2017.
Inte heller kan vi helt och hållet förkasta nyutveckling av krigsmateriel. Så sent som i dag fick vi i försvarsutskottet vid en utmärkt dragning av Försvarsmakten när det gäller budgeten och uppföljningen av år 2011 höra att nya insatser i främmande miljöer - till exempel skulle man kunna tänka sig polarmiljöer - mycket väl kan kräva nyutveckling och framtagning av ny krigsmateriel. Det kan alltså inte uteslutas att vi måste ha en sådan egen kompetens för att kunna göra det. Det är väl också troligt att detta måste ske i samverkan med andra länder.
Ett annat förhållande som för oss socialdemokrater är av största vikt är detta med att beakta den svenska alliansfriheten. Här är vi i gott sällskap med större delen av svenska folket.
Ska vi som självständig nation på allvar bli trovärdiga när det gäller ambitionen att spela en internationell roll i freds- och säkerhetsarbetet kan vi inte vara beroende av andra länder eller militärallianser för att försvarets operativa förmåga ska kunna upprätthållas. Dit hör naturligtvis också en trygg försörjning av modern och bra försvarsmateriel. Därför är det viktigt för oss socialdemokrater att Sverige har en långsiktig och samlad strategi för svensk försvarsindustri.
Det är alltså de säkerhetspolitiska aspekterna som väger tyngst när vi ser att nämnda strategi är nödvändig. Om försvarsindustrin inte får långsiktiga förutsättningar för utveckling av verksamheten är risken stor att värdefull kompetens går förlorad.
Det första steget i rådande materielförsörjningsstrategi är att uppgradera och vidmakthålla befintlig materiel. Vid dragningen i dag fick vi klart för oss att den materiel som ska uppgraderas och vidmakthållas, både nu och i framtiden, minst sagt är omfattande. Kompetensen när det gäller att kunna göra den uppgraderingen och att vidmakthålla den finns i svensk försvarsindustri. Men om man inte får förutsättningar för att utvecklas och behålla sin verksamhet är risken stor att den här kompetensen försvinner.
Med anledning av det här är jag glad över att vi är ett enat utskott. Vi förväntar oss att regeringen definierar de svenska säkerhetsintressena, att man sätter i gång utvecklingsarbeten och att också vi får ta del av det genom uppföljning i försvarsutskottet.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.