Herr talman! Jag tackar statsministern för svaret.
Jag vill understryka att jag är mycket glad över och
mycket nöjd med statsministerns svar. Det innebär
en fullständig upprättelse av den dåvarande
folkpartiledaren Sven Wedén. En fullständig
upprättelse för, som statsministern själv uttryckte
det, en person som utsattes för något ''enastående
i modern svensk politik''.
Vi är naturligtvis många som djupt beklagar att det
skulle ta nästan 26 år innan denna upprättelse
kunde ske, och att den inte skulle komma förrän 18
år efter Sven Wedéns alltför tidiga bortgång. Han
fick inte uppleva upprättelsen för en djup oförrätt,
som han själv givetvis var medveten om hela tiden,
men aldrig kunde åstadkomma själv.
Han fick inte heller uppleva att svensk
socialdemokratis maktmonopol bröts efter 40 år,
några månader efter hans bortgång. Ett
maktmonopol som i hög grad förklarar det
exempellösa personangrepp som riktades mot Sven
Wedén i valrörelsen 1968 med hjälp av de
maktinstrument som regeringsmaktens innehavare
disponerar.
Herr talman! Vi är många som hade förmånen att
få uppleva Sven Wedén som ledande och stridbar
liberal talesman för grundläggande värden som
frihet och demokrati. Sven Wedén var en glödande
frihetskämpe. Sven Wedén var ingen opportunist,
som slets med av tillfälliga opinionsstormar.
Jag var själv som ung liberal vid den tiden djupt
engagerad i Vietnam-rörelsen. Vi var många
likasinnade som beklagade att Sven Wedén inte
rycktes med i vårt engagemang. Men jag försäkrar,
att vi var flera som kände en djup respekt för Sven
Wedéns orubbliga principiella övertygelse.
Utvecklingen i Indokina efter krigets slut visade ju
också att det fanns anledning till en analys som inte
bara gick i svart och vitt.
Valrörelsen 1968 var en av mina första valrörelser
som aktiv folkpartist. Tet-offensiven i Vietnam,
mordet på Martin Luther King, studentrevolten
som började på Paris gator och mordet på Robert
Kennedy var alla händelser som gjorde djupt
intryck på mig och formade mycket av grunden för
min politiska världsbild. Men ingenting hade en så
djupgående betydelse som
Warszawapaktsinvasionen i Prag den 21 augusti och
det som därpå följde.
Det sätt på vilket den socialdemokratiska
regeringen och partiledningen missbrukade
regeringsmaktens instrument i en för dem besvärlig
debattsituation visar på riskerna med alltför långt
maktinnehav. Det förklaras säkerligen av att de
inblandade i alldeles för hög grad såg det rättmätiga
kravet på solidaritet med en liten nations kamp för
sin självständighet som ett smutsigt debattknep i en
inrikespolitisk maktkamp.
Men var och en som kände Sven Wedéns
engagemang vet att det föll på sin egen orimlighet.
De som inte kunde drömma om att en demokratisk
svensk regering kunde göra sig skyldig till ett sådant
maktmissbruk förleddes nog till att misstänka att
Sven Wedén ändå var ute i ogjort väder. Den
avsedda effekten uppnåddes, säkert långt utanför
det socialdemokratiska lägret.
Herr talman! Det var inte bara Sven Wedéns
omutliga engagemang för frihet och demokrati som
låg bakom hans krav på solidaritet med det hotade
Tjeckoslovakien. Som Hans Lindblad visat i sin
nyligen utkomna bok ''Jag var för snäll'', fanns
sedan gammalt ett särskilt starkt engagemang för
Tjeckoslovakien.
Enligt Hans Lindblad blev det skamliga
utlämnandet av Tjeckoslovakien till Hitler i
samband med Münchenavtalet 1938 kanske den
händelse som starkast berörde den unge Sven
Wedén. I München trodde de aningslösa och
vankelmodiga ledarna för Västeuropas största
demokratier, England och Frankrike, att de kunde
köpa fred genom att gå den tyske tyrannen till
mötes.
''Fred i vår tid'' utropade den engelske
premiärministern Neville Chamberlain, när han
återvände från München. I efterhand har det visat
sig att München för Hitler framstod som beviset på
demokratiernas svaghet inför hotet om hänsynslöst
våld. För Sven Wedén blev, enligt Hans Lindblad,
Sovjets invasion i augusti 1968 en grym repris av det
han upplevt 30 år tidigare, med samma
tjeckoslovakiska folk som offer.
Herr talman! Som ingen annan europeisk statsman
har den tjeckiske presidenten Vaclav Havel, som
var ett av de offer för invasionen 1968 som aldrig
kunde tystas, påtalat att demokratierna inte får
glömma innebörden av München 1938. Knappast
någon kan bättre än Vaclav Havel göra jämförelsen
mellan demokratiernas vankelmod och ängslan
1938 och det som fått ske i Bosnien i över två år.
Vid invigningen av Holocaust-museet i Washington
1993 frågade Vaclav Havel hur förintelsen kunde
ske. Svaret blev: ''Demokratins misslyckande. Det
var eftergifternas politik -- det som i mitt land
brukar kallas Münchenandan.'' ''Tjeckerna minns
väl det yttrande som en demokratisk statsman
fällde strax innan han undertecknade
Münchenavtalet -- -- --. Han var, sade han, bestört
över att hans landsmän grävde skyttegravar och
provade ut gasmasker ''på grund av ett gräl i något
avlägset land mellan folk som vi inte vet ett dugg
om.'''
Herr talman! Sven Wedén glömde aldrig
innebörden av München 1938. Låt aldrig oss andra
glömma! Jag tackar än en gång statsministern för
ett mycket välkommet svar!
I detta anförande instämde Hadar Cars, Karl-
Göran Biörsmark, Charlotte Branting, Olle
Schmidt och Lars Sundin, samtliga (fp).