Herr talman! När man här i kammaren hör de mo-
derata företrädarna i riksdagsdebatten kan man lätt få
intrycket att skatter är en pålaga som en ondsint riks-
dag använder för att plåga folk.
Jag inbillar mig naturligtvis inte att särskilt många
människor tycker att det är "häftigt" att betala skatt,
Holger Gustafsson! Men förmodligen tycker väldigt
många att skatter är ett nödvändigt ont. Någon tycker
kanske t.o.m. att de bara är ett ont.
Samtidigt är jag alldeles övertygad om att en
mycket stor majoritet av svenska folket inser att skat-
terna är ett mycket viktigt redskap för att skapa soli-
daritet och rättvisa i samhället. Det är också så vi
socialdemokrater ser på saken. Vi menar att den här
rättvisan kan skapas på två olika sätt: dels genom att
använda samhällets skatteinkomster så att de sämst
ställdas standard förbättras, dels genom att skatterna
konstrueras på ett sådant sätt att de fördelas efter
bärkraft. Personligen tror jag inte att det är möjligt att
höja skattetrycket.
Det hindrar emellertid inte att skatterna även fort-
sättningsvis kan vara ett viktigt fördelningspolitiskt
instrument som t.o.m. kan förbättras och skärpas. Det
kan ske genom att vi har kvar en relativt hög kapital-
skatt. Det kan också ske genom att vi, som vi nu gör,
inför ett nytt steg i skatteskalan som innebär att skat-
ten höjs för dem som har de allra högsta inkomsterna.
Om den positiva utvecklingen i svensk ekonomi fort-
sätter, blir det säkert också möjligt med skattesänk-
ningar för låg- och medelinkomsttagare.
En mycket viktig fördelningspolitisk åtgärd är att
se till att alla verkligen betalar den skatt som man är
ålagd att betala. Vi måste ha en effektivare skatte-
kontroll. Det behöver då inte bara handla om mer
pengar till skatteförvaltningen. Det handlar i minst
lika hög grad om att ge skattetjänstemännen bättre
redskap i form av lagar som möjliggör effektiva in-
gripanden mot skatteflykt. Här har den gångna man-
datperioden inneburit stora framsteg. Generalklausu-
len mot skatteflykt har förbättrats, skatterevisionen
har effektiviserats, förhandsbeskedsinstitutet har re-
formerats och punktskattekontrollen har förbättrats.
Det handlar också om att skapa de organisatoriska
förutsättningarna för en effektiv skattekontroll. Den
nyinrättade Ekobrottsmyndigheten och skatte-
brottsenheterna vid de regionala skattemyndigheterna
är viktiga steg på den vägen.
Den kanske viktigaste fördelningspolitiska åtgär-
den är nog ändå att se till att använda skattemedlen på
ett rättvist sätt. De besparingar och indragningar som
vi tvingats genomföra under senare år har förvisso
inte verkat i den riktningen. Nu upplever vi ändå
slutet på besparingseländet. Ekonomin förbättras
stadigt och förtroendet för Sverige ökar. Vi har nu det
starkaste budgetläget under hela 1990-talet.
Den stora och ganska angenäma frågan är nu hur
vi skall utnyttja detta förbättrade ekonomiska läge.
Hur skall vi agera för att med ändå relativt begränsat
ekonomiskt utrymme uppnå maximal fördelningspoli-
tisk rättvisa. Vi socialdemokrater har länge klart och
tydligt deklarerat att vi i en sådan situation måste
prioritera de s.k. verksamheterna, dvs. åldringsvård,
sjukvård, barnomsorg och utbildning - något som vi
nu också kan göra utan att behöva låna pengar till det.
Mitt i allt detta positiva och konstruktiva tänkande
drabbas vi så återigen av moderata attacker på det
svenska skattesystemet. I motioner, anföranden och
debattartiklar formligen vräker man ut sitt skattemiss-
nöje. Skatter är i stort sett roten till allt ont i Sverige.
Skatter skapar bidragsberoende och arbetslöshet.
Skatter driver folk från hus och hem, med andra ord
en enda lång orgie i skattekverulans.
Allt detta visar med pinsam tydlighet hur långt
ifrån verkligheten som moderata politiker lever. Det
stora problemet i dag är inte att samhället har för stora
resurser, dvs. skattemedel, för att lösa sina åtaganden
gentemot invånarna. Problemet är det rakt motsatta.
Vi har ännu inte tillräckligt med pengar för att fullt ut
klara vården, omsorgen och utbildningen. Vi har inte
pengar till att ge medborgarna fullgod ersättning vid
olika typer av inkomstbortfall. Vi har inte pengar för
att ge alla arbetslösa en meningsfull sysselsättning
osv. Och allt detta beror till stor del på att så mycket
av statens inkomster går åt till att betala räntor på den
statsskuld som vi drog på oss i början av 90-talet. I år
går hela 10 % av de totala skatteintäkterna åt för att
betala räntorna på statsskulden.
I denna besvärliga situation går alltså moderata
riksdagsmän ut och kräver enorma skattesänkningar
och ytterligare nedskärningar. Det handlar faktiskt om
nedskärningar i minst samma storleksordning som vi
socialdemokrater beslutat om under de senaste fyra
åren. Våra besparingar har drabbat låg- och medelin-
komsttagare hårt. Hur skall det då inte bli när modera-
terna skall genomföra sina besparingar på ytterligare
70 miljarder kronor?
Man har dessutom mage att framställa skatterna
som ett hot mot låginkomsttagarna. Det är i sak fel,
eftersom det man får för skattemedlen är långt vikti-
gare för låginkomsttagarna än de skatter man måste
betala. Det är också ett oerhört cyniskt påstående, för
i själva verket är man bara ute efter att misskreditera
hela det svenska skattesystemet. Man använder sig av
samhällets svagaste som en murbräcka mot skatterna,
dvs. mot möjligheterna att föra en solidarisk och rätt-
vis politik. Och syftet är ju uppenbart. Man vill helt
enkelt motivera sina egna skattesänkningsförslag för
välbärgade människor i form av avskaffad förmögen-
hetsskatt, avskaffad skatt på aktieutdelningar, sänkt
reavinstskatt på aktievinster, sänkt skatt över bryt-
punkten och mildrad skatt på pensionssparande.
Sammantaget innebär de moderata skattesänk-
ningsförslagen enorma inkomstbortfall för staten,
närmare bestämt 34,4 miljarder år 1999, 62,3 miljar-
der år 2000 och 84,4 miljarder år 2001. Och visst får
alla hushåll sänkta skatter med moderaternas förslag,
dock flera gånger större sänkningar för höginkomstta-
garhushållen. Och tar man dessutom hänsyn till hur
moderaternas besparingsförslag slår mot låginkomst-
tagarhushållen kommer man att finna att dessa lågin-
komsttagarhushåll i många fall får en minskad köp-
kraft, medan höginkomsttagarhushållen får en kraftigt
ökad köpkraft. Längre sträcker sig inte moderaternas
hastigt påkomna omsorg om låginkomsttagarna.
Det är alltså inte svårt att se att moderaternas ex-
trema skattepolitik leder till en gigantisk social ned-
rustning, som kommer att drabba kommunerna sär-
skilt hårt. Det blir vården, omsorgen och utbildningen
som kommer att få sitta emellan.
Svårare är det dock att se hur denna politik i en
högst eventuell borgerlig regering skall kunna kombi-
neras med Folkpartiets och Kristdemokraternas enga-
gemang för just vården. Skall man bli tvungen att
sluta upp bakom moderaternas väldiga skattesänk-
ningskrav och därmed också bakom deras politik för
social nedrustning? Skall man återigen bli överkörd
av den moderata ångvälten? Spåren från 1991-1994
förskräcker. På den här punkten får vi inga besked
vare sig från folkpartister eller från kristdemokrater.
Så vi får väl göra som övriga väljare: Vi får vänta och
se.
Slutligen, fru talman! Det här är min sista debatt i
riksdagen. Jag vill framföra ett varmt tack till alla
mina meddebattörer, alla utskottsledamöter. Ni har
alla bidragit till att skapa en mycket god stämning i
skatteutskottet. Jag tycker att vi trots de meningsmot-
sättningar som finns ändå lyckats vara mycket goda
vänner. Får jag framföra ett alldeles särskilt tack till
Rolf Kenneryd som jag har haft en hel del att göra
med. Vi har haft rätt många ganska tuffa överlägg-
ningar. Vi har båda fått ge och ta. När det hela är över
står vi fast, och vi har lyckats få igenom förslagen i
riksdagen tillsammans.
Sedan vill jag tacka talmännen och kammarens
personal för ett utomordentligt gott arbete.
(Applåder)