Herr talman! I sin inledning av dagens
granskningsdebatt sade tredje vice talman Bertil
Fiskesjö att vi socialdemokrater med ljus och lykta
sökt efter ärenden för att få anledning att granska
den nu sittande borgerliga regeringen.
Min kommentar till det påståendet är: Om det vore
så väl! Om det vore så väl hade vi i riksdagen inte
behövt behandla de ärenden som vi nu har på vårt
bord.
För svensk säkerhetspolitik hade det varit bra om
statsministern inte gjort sitt uttalande. Därigenom
hade ju utskottet inte behövt granska
statsministerns anförande ''Sverige och de baltiska
länderna'' den 17 november 1993 hållet vid
Utrikespolitiska institutet.
Grunden för Sveriges neutralitets- och
säkerhetspolitik har under lång tid varit
''alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig''.
Denna politik har varit ett ovärderligt bidrag till
den fred och stabilitet som Sverige fått leva under i
snart två sekel.
I utrikesutskottets betänkande 1992/93:UU19
vidhöll utskottet denna uppfattning. Utskottet slog
fast att målet för den svenska säkerhetspolitiken
förblir detsamma som riksdagen slagit fast vid flera
tidigare tillfällen. Sveriges militära alliansfrihet
syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i
händelse av krig i vårt närområde består. Detta var,
sade utskottet, en precisering men i grunden ingen
ändring i huvudsak.
Vi socialdemokrater anser att statsministerns tal
den 17 november 1993 gör avsteg från rådande
svensk säkerhetspolitik. Talet har samfällt, både
hemma och utomlands, uppfattats som en
positionsförskjutning.
I sitt tal den 17 november sade Carl Bildt bl.a.:
''Men när jag har svårt att se neutraliteten som ett
sannolikt val för Sverige i de konfliktfall i vårt
närområde som vi i dag kan föreställa oss, så är det
därför att den sätter mycket snäva gränser för vad
vi kan göra för att främst politiskt hjälpa grannar
som behöver vårt stöd. Och jag tror inte att vare sig
våra intressen, eller svenska folkets uppfattning om
vad vanlig anständighet kräver, kommer att tala för
en så snäv hållning.''
Vi anser också att det är anmärkningsvärt att
statsministern inte samrådde med övriga partier
och partiledare innan statsministern höll detta tal.
Talet behandlade ett vitalt svenskt
säkerhetsintresse. Statsministern hade t.ex. kunnat
ta upp frågan i Utrikesnämnden. Det handlar inte
bara om en formfråga utan om att förankra en
politik som, när det gäller, verkligen skall ha hela
folkets stöd. Den statsminister som vill göra en
förändring av svensk säkerhetspolitik måste söka
samråd. Denna fråga är av den art att den också bör
bli föremål för behandling i Sveriges riksdag. Det
blir den nu genom vår granskning.
Utrikesnämnden inrättades som ett permanent
organ genom en grundlagsändring år 1921. Enligt
10 kap. 6 § regeringsformen står det: ''Regeringen
skall fortlöpande hålla utrikesnämnden underättad
om de utrikespolitiska förhållanden, som kan få
betydelse för riket, och överlägga med nämnden
om dessa så ofta det erfordras. I alla utrikesärenden
av större vikt skall regeringen före avgörandet
överlägga med nämnden, om det kan ske.''
Vi socialdemokrater anser att statsministerns
avsteg från den svenska säkerhetspolitiken är av
större vikt. Den tolkning som statsministern givit av
Sveriges möjliga agerande i händelse av en konflikt
i vårt närområde står inte i överensstämmelse med
de uttalanden som riksdagen gjort.
Det är också anmärkningsvärt att
Statsrådsberedningen i sin promemoria till
konstitutionsutskottet ansett att frågan om hur
anförandet beretts inom regeringskansliet är utan
betydelse. Det är inte mindre anmärkningsvärt
med tanke på Olof Johanssons reaktion på
statsministerns tal.
Herr talman! Vi i Sverige har gjort helt klart var
Sverige står när det gäller Estland, Lettland och
Litauen. Under de kritiska kuppdagarna i augusti
1991 i Moskva kulminerade år av svenskt politiskt
och praktiskt engagemang för de baltiska ländernas
självständighet. Då behövde de verkligen vårt stöd.
Vi beredde t.ex. då vägen för att företrädare för
den övriga världen, som icke erkänt de baltiska
regeringarna, skulle kunna verka från Stockholm.
Skulle de baltiska länderna utsättas för rysk
aggression kommer givetvis Sverige att på olika sätt
stödja Estlands, Lettlands och Litauens
självständighet och demokrati. Hur detta stöd
skulle se ut måste givetvis utformas med
utgångspunkt från svenska säkerhetsintressen och
svensk säkerhetspolitik. Alliansfriheten ger oss ett
stort handlingsutrymme. Vi skall inte i dag
begränsa detta genom uttalanden som inte
diskuterats och förankrats i Sveriges riksdag. Vi
kan inte föra en hypotetisk säkerhetspolitik.
Carl Bildts uttalande om Sveriges säkerhetspolitik
är på väg att bli ett allvarligt problem för Sverige.
Det har skapat osäkerhet både här hemma och
utomlands. Genom att öka osäkerheten om vår
politik riskerar statsminister Carl Bildt att skada
Sveriges säkerhet.
Utifrån vår säkerhetspolitik skall vi behålla vår
trovärdighet och vår handlingsfrihet. Därför får vi
inte skapa denna osäkerhet som nu har uppstått.
Vår alliansfrihet kan ge ett viktigt bidrag för att
förhindra att motsättningar i vår närhet växer till en
allvarlig konflikt.
Herr talman! Den dag då vår politik måste sättas på
prov måste vi veta att den har ett brett stöd här
hemma. Omvärlden måste veta var vi står, och
därför kan vi inte bedriva en hypotetisk
säkerhetspolitik. Carl Bildt driver denna politik
utan förankring i riksdagens fastlagda
säkerhetspolitik. Det är ingenting annat än en
personlig politik.
Det är därför som vi socialdemokrater har begärt
att statsministerns tal den 17 november 1993 skall
granskas.
Nu är det inte bara vi socialdemokrater som har
reagerat. I en artikel i Svenska Dagbladet har Rolf
H. Lindholm, som är minister och chef för
skyddsmaktssekretariatet på UD, uttryckt precis
samma sak, nämligen att statsministern skapar
osäkerhet om svensk neutralitetspolitik.
I en artikel i Svenska Dagbladet den 20 maj i år
säger förre kabinettssekreteraren i UD Sverker
Åström:
''Den tolkning som Bildt företräder har lett honom
till att spekulera om Sveriges hållning i fall av hot
mot de baltiska länderna. Han säger sig icke kunna
se neutraliteten som ett sannolikt val för Sverige i
ett sådant läge. Det må han gärna anse men han har
inte något mandat att på folkets vägnar göra
uttalanden om vår hållning i hypotetiska framtida
situationer med oklara konturer.''
Även i utländska tidningar har man konstaterat att
Sverige har gjort avsteg från tidigare förd politik,
med anledning av statsministerns tal.
I den danska tidningen Politiken kunde vi den 20
november 1993 läsa följande:
''Talen markerar en klar kursändring i förhållande
till den svenska riksdagens uttalanden under de
senaste åren då man slagit fast att Sverige skall vara
neutralt i tillfälle av krig i närområdet.''
Herr talman! Den borgerliga majoriteten i
konstitutionsutskottet betalar ett högt pris då den
inte vill uttala det olämpliga i att statsministern ger
omvärlden en ny och högst tvivelaktig tolkning av
vår säkerhetspolitik. Det är en tolkning som helt
saknar stöd i beslut som fattats i denna kammare.
Anser de övriga partierna att det är viktigt att det
råder politisk enighet om den svenska
säkerhetspolitiken? Anser de att den citerade
versionen från statsministerns tal innebär att det
råder enighet?
Att statsministerns tolkning av svensk
säkerhetspolitik inte står i överensstämmelse med
riksdagens beslut är klart. Det har skapat osäkerhet
i Sverige och utomlands. Så får det inte fortsätta.
Statsminister Carl Bildt kan därför inte undgå kritik
för sitt agerande.
Jag ber, herr talman, att med anledning av detta få
yrka bifall till den socialdemokratiska
reservationen nr 8 som fogats till betänkandet
under avsnitt 17.