Herr talman! Alltid när vi träffas i den nordiska kretsen diskuteras den här frågan. Den är ständigt högst upp på vår dagordning.
När de nordiska ministrarna träffas är det detta vi pratar om, och vi måste ibland konstatera att vi är överens om att vi inte är överens. Det gäller ett antal principfrågor och faktiskt inställningen till hela frågan. Så är det bara. Sedan får vi fortsätta hantera de praktiska frågorna, men det är definitivt en del av vår konversation ända sedan vi hamnade i ett sådant här desperat läge.
Jag har inte sett att någon har kunnat säga hur vi annars skulle ha hanterat den här situationen. Det var dessutom så att vi såg väldigt lite av europeisk solidaritet i det läget. Även där jobbar vi ju för att se till att man vidtar åtgärder med respekt för mänskliga rättigheter. Vi övertalar andra länder och får dem att förstå vad detta innebär, inte minst när det gäller uppgiften att ta hand om rekordmånga ensamkommande barn. Det har Sverige gjort - vi tog som ensamt land emot 30 procent av alla ensamkommande barn som kom till Europa. Och det var ohållbart i längden, för till slut blir våra system så ansträngda att vi inte kan göra det på ett värdigt sätt. Se bara på debatten som pågår just nu!
Då är det viktigt att agera och visa att vi är handlingskraftiga och kan vidta nödvändiga åtgärder. Det är inget vi har gjort med lätt hjärta, men vi fortsätter diskussionen och dialogen. Av alla sådana processer lär man sig hur viktigt det är att blicka framåt, och så även i Nordiska rådet och det nordiska samarbetet. Vi måste se till att tänka långsiktigt och framåtsyftande.