Fru talman! Det är ett stålbad. Jag använde precis det begreppet i mitt anförande. Det var inte med avseende på just kommunsektorn utan med avseende på löntagarna.
Det är ett stålbad. Vi har haft inflation som är tvåsiffrig. Det är en situation som åtminstone min generation inte har upplevt. Man får backa bandet betydligt längre än så.
Det är ett stålbad. Det är ett stålbad för pensionärerna. Det är ett stålbad för löntagarna. Det är ett stålbad för företagarna. Det är ett stålbad för den offentliga verksamheten, inklusive för staten. Staten har också fördyringar i sin verksamhet, i sina myndigheter, och så vidare.
Frågan är: Var vill man dra gränsen? Man kan fortsätta med resonemanget att alla ska kompenseras för det högre inflationsläget. Det kan man göra. Men då behöver även löntagarna kompenseras.
Jag talade i mitt anförande om att löntagarna har fått reallöneminskningar. Det är ett stålbad för dem. Det är ett stålbad för hela den offentliga verksamheten. Man kan kompensera alla. Men det som händer då är att man måste driva staten med stora underskott. Då måste man låna pengar.
Det man gör då är att man inte löser det bakomliggande problemet som är inflationen. Driver vi staten med stora underskott och driver en väldigt expansiv ekonomisk politik och en expansiv finanspolitik kommer inflationen att förvärras. Då kommer Riksbanken inte att ha möjlighet att någon gång i framtiden, när det nu kan bli, börja sänka räntan, som är lösningen på alla de här problemen.
Man kan göra på det sättet. Jag tror inte att det är bra. Det är ett stålbad, och vi kommer allihop att behöva gå igenom det stålbadet. Det gäller den offentliga sektorn, det gäller oss som individer och hushåll, och det gäller alla företag. Det är oundvikligt. Det enda man kan göra är möjligen att skjuta på problemet. Men man kommer inte undan problemet. Det går tyvärr inte.