Fru talman! Tack, Dag Klackenberg, för passningen! Frågan rörde ju Sverigedemokraternas reservation på temat rätten att bli glömd.
Som jag tolkar det liggande förslaget till lagstiftning kommer inte den rätten att bli helt absolut, för alla uppgifter kommer inte att försvinna. Det är i grund och botten samma problematik i dag. För att ta ett konkret exempel, som folk inom datavärlden talar mest om, handlar det ofta om sociala medier. Du och jag har fört en konversation över Messenger eller andra applikationer. Jag kan radera mitt konto, men vad jag har skrivit i våra privata konversationer stannar kvar och finns fortfarande lagrat. Då kan man resonera att det är meddelanden som du har fått av mig och fråga sig vem det är som äger meddelandena. Om vi backar bandet en tid kan vi jämföra det med att jag har skickat ett brev till dig. Då kan jag inte komma hem till dig och hämta brevet något senare, när jag har ångrat vad jag har skrivit.
Jag menar att internet inte är riktigt jämförbart. Barn och unga skickar tusentals meddelanden fram och tillbaka. Man kan ju fråga sig om det är någonting som de ska behöva stå för när de 15-20 år senare söker jobb.
Jag kan tycka att detta inte är så enkelt. Detta behöver man problematisera kring, och det är därför vi vill anföra att det bör utredas hur rätten att bli glömd kan bli mer absolut.
Detta var ett tydliggörande.