Herr talman! Det betänkande som vi ska diskutera
nu handlar inte om EU, inte om ja eller nej till EU
och inte heller om alkoholpolitik. Om det kan man ju
tycka vad man vill helt legitimt. Egentligen handlar
denna fråga om huruvida upplysningsverksamhet ska
reduceras till propagandaverksamhet inför en folkom-
röstning. Det som vi diskuterar är alltså huruvida f.d.
statsminister Ingvar Carlsson och f.d. statsrådet Ulf
Dinkelspiel brustit mot sin sakliga och etiska för-
pliktelse när det gäller information inför folkomröst-
ningen om svenskt medlemskap i EU 1994.
Det som jag i min anmälan tagit upp handlar spe-
cifikt om hur man hanterat alkoholfrågan i den infor-
mationsbroschyr som skickades ut till alla hushåll i
augusti 1994. I informationsbroschyren gavs sken av
att alkoholpolitiken inte skulle behöva förändras om
vi blev medlemmar i EU. Det var också så bl.a. den
dåvarande utrikeshandelsministern Dinkelspiel drev
frågan i debatten.
Jag ägnade hösten inför folkomröstningen åt cirka
hundra debatter och mötte då ständigt dessa argument
och denna folder som det viftades glatt med, både
från dem som sade ja till EU och tyckte att det var
förskräckligt att det inte skulle kunna bli en ändring
av alkoholpolitiken och att man skulle få föra in al-
kohol - det fanns ju sådana också - och från framför
allt socialdemokrater som viftade med denna bro-
schyr och talade om att det inte skulle bli några för-
ändringar utan att Sverige skulle ha vetorätt om det
skulle bli några förändringar. Detta skedde i hundra-
tals EU-debatter.
Det enda som jag och andra gjorde var att tala
med omvärlden om huruvida regeringens informa-
tionsbroschyr till hushållen var sanningsenlig eller
inte. Med omvärlden menas i detta fall bl.a. EU-
kommissionens folk, och folk på Europeiska kom-
missionen har aldrig haft den uppfattning som den
dåvarande svenska regeringen hävdat var den gällan-
de. Men detta framgår tyvärr inte av den upplys-
ningsbroschyr som regeringen skickade ut till alla
hushåll och som skulle vara neutral och saklig.
I själva verket stod det redan 1994 klart att det
inte var så enkelt som regeringen hävdade att det var.
Det är självfallet oerhört ansvarslöst att i en upplys-
ningsbroschyr som föregår en folkomröstning på
detta ensidiga sätt återge en uppfattning när det finns
andra uppfattningar, särskilt när dessa andra uppfatt-
ningar omfattar många inom den starka motparten i
detta fall, nämligen EU-kommissionen.
Valresultatet i folkomröstningen blev som det
blev, bl.a. beroende på att nykterhetsrörelsen inte tog
ställning. Det var bara något ungdomsförbund inom
nykterhetsrörelsen som tog ställning. Det gjorde man
bl.a. med hjälp av den bild som regeringen i denna
informationsbroschyr visade upp, nämligen att Sveri-
ge har vetorätt, att ingen kan köra över oss och att vi
har rätten att ställa krav på införsel - hur mycket eller
lite som ska föras in.
Nu är det bara det att med vetorätten var det pre-
cis tvärtom, dvs. att alla andra länder hade vetorätt
mot att vi skulle få behålla våra regelverk. Detta för-
nekades i debatten. Det viftades med broschyren, och
det är bara att läsa i broschyren vad som där står. Man
vilseledde, man blev en del av en propagandaapparat
- ni vet själva hur hetsig stämningen var inför EU-
folkomröstningen - och man lät upplysningsverk-
samhet reduceras till en propagandaverksamhet.
Därför finner jag det svagt av majoriteten att inte
våga slå fast detta och inte våga kritisera. Jag undrar
vad det är som har fått utskottets majoritet att plöts-
ligt säga att det senare visade sig att Europeiska
kommissionen hade en annan uppfattning än rege-
ringen. Har majoriteten tagit reda på vad EU-
kommissionen hade för uppfattning när den svenska
regeringen påstod att deras uppfattning var den rätta?
Jag skulle vilja ha svar på det. Har ni undersökt detta
och på vilket sätt i så fall?
Jag yrkar på godkännande av anmälan i reserva-
tion 4.