Bostadspolitiken

Herr talman! I det här inlägget kommer jag att be-

handla avsnitten om mål och uppgifter för den framti-

da bostadspolitiken, hushåll med svårigheter på bo-

stadsmarknaden, de ekonomiska villkoren för det sent

byggda bostadsbeståndet, de s.k. krisårgångarna, samt

utformningen av fastighetsbeskattningen. Övriga

avsnitt kommer från moderat sida att behandlas av

Inga Berggren senare under debatten.

När socialdemokraterna i den förra valrörelsen

diskuterade bostadspolitik hette det att om man skulle

vinna valet, skulle det bli fart på bostadspolitiken.

Först och främst skulle Bostadsdepartementet återin-

föras och en bostadsminister utnämnas. Vidare skulle

Danellsystemet avskaffas.

Vi kan nu fyra år senare avläsa resultatet. Det

första som skedde var att regeringen kom fram till att

något bostadsdepartement inte alls skulle inrättas.

Den frågan har alltsedan dess återkommit på bo-

stadsutskottets bord med jämna mellanrum. Till skill-

nad från socialdemokraterna har vi moderater intagit

samma ställning i denna fråga oavsett om vi suttit i

majoritet eller i minoritet. Det är regeringen som

självständigt har att avgöra frågan om organisationen

av det egna kansliet - inte ledamöter i bostadsutskot-

tet och i kammaren.

Herr talman! Vi som arbetar med de bostadspoli-

tiska frågorna vet att Jörgen Andersson inte tycker om

att kallas bostadsminister. Med tanke på den politik

som socialdemokraterna fört under de här fyra åren

har jag full förståelse för att Jörgen Andersson intagit

denna ställning. Det är då också ganska logiskt att vi

inte ens ser honom här i kammaren när den bostads-

politiska debatten påbörjas. Vi får väl se om han orkar

upp senare under dagen.

Herr talman! Hur gick det då med Danellsystemet,

som skulle avskaffas omedelbart? Jo, det är kvar.

Socialdemokraterna kom efter ett halvt års rege-

rande fram till att bostadsfrågorna nog måste utredas.

En parlamentarisk utredning med en lång rad experter

och sakkunniga tillsattes, och man började utreda.

Hösten 1995 kom ett delbetänkande och i slutet av

1996 slutbetänkandet.

Remissbehandlingen visade att utredningen hade

misslyckats. Misslyckats därför att den uttalade mål-

sättningen var att det skulle skapas en långsiktig och

hållbar bostadspolitik. Remisskritiken var förödande

och visade att utredningen inte kunde leda till lång-

siktighet. Efter många om och men och med ständiga

förseningar samlade sig regeringen till ett förslag som

presenterades den 16 mars 1998, dvs. tre år efter det

att utredningen tillsatts.

De statsliga insatserna på bostadsmarknaden har

utmärkts av regleringar, ett kostsamt subventionssys-

tem och en uttalad politisk styrning. Det är med be-

klagande jag tvingas konstatera att regeringen varken

nu eller tidigare under mandatperioden förmått utfor-

ma bostadspolitiken från de boendes eller bostadssö-

kandes perspektiv. Perspektivet grundas som vanligt

på socialistiska regleringsmekanismer.

Herr talman! Med en självironi som saknar mot-

stycke har regeringen förslagit titeln Bostadspolitik

för hållbar utveckling på denna proposition. Det enda

vi med säkerhet kan säga i dag är att den politiken

redan visat att den inte är hållbar och att den inte

leder till utveckling.

Bostadsutskottet har under sin behandling av pro-

positionen hållit en offentlig och en intern utfrågning.

En mycket försiktig tolkning av vad som framkom vid

dessa utfrågningar är att regeringens förslag möttes

med mer kritik än beröm och att kritiken var entydig.

I propositionen redovisar regeringen sin bedöm-

ning av hur det övergripande målet för bostadspoliti-

ken bör formuleras. Om regeringen över huvud taget

haft ambitionen att skapa långsiktig och hållbar ut-

veckling hade den haft möjlighet. Men regeringen

avstod. När vi moderater så kunde läsa vad socialde-

mokraterna i bostadsutskottet anser blev vi mindre

förvånade. Med ett understatement skulle jag vilja

påstå att talet om självständighet hos bostadsutskottets

socialdemokrater är något överdrivet.

Enligt moderat uppfattning är bostaden central i

de flesta människors liv. Men vi vet att det behövs en

rad förändringar för att bostadsmarknaden skall fun-

gera bättre, för att en människa skall kunna välja just

den bostad hon eller han vill ha och för att inte skatten

skall tvinga den enskilde att göra sig av med sin bo-

stad. Det är inte acceptabelt att vi i Sverige har värl-

dens högsta boendekostnader.

Nu ser jag att bostadsministern har kommit hit till

kammaren. Jag hälsar honom hjärtligt välkommen till

debatten. Det är trevligt att se honom här.

I genomsnitt betalar ett hushåll i vårt land mer än

en tredjedel av disponibel inkomst för sin bostad. Jag

har, herr talman, under de senaste veckorna fått flera

hundra brev från bekymrade hyresgäster som klagar

över de höga hyrorna. Till dem och till alla här i

kammaren vill jag säga: Ni har rätt. Det är dyrt att bo

i Sverige. Höga boendeskatter gör dessutom boendet

ännu dyrare. Problemet är att när skatten är betald har

svenska folket för litet kvar. Skatterna är för höga!

Den bostadspolitiska målsättningen måste också

bygga på ett erkännande av detta faktum för att den

skall kunna leda till en hållbar utveckling. Vad som

krävs är en gradvis avveckling av fastighetsskatten

och av förmögenhetsskatten. Vidare måste de kom-

munala bostadsbolagens hyresledande roll avskaffas

liksom det kommunala ägandet av dessa bolag. Då

kan hyrorna pressas. Detta försöker socialdemokra-

terna göra till marknadshyror. Det försöker man göra

varje valår. Men det är inte så. Detta är inte mark-

nadshyror. Vi moderater vill inte införa marknadshy-

ror. Jag vill för säkerhets skull säga det en gång till:

Vi moderater vill inte införa marknadshyror!

Ett system med sänkt skatt på hushållstjänster, in-

klusive ROT-arbeten som utförs i det egna hemmet

och på tomten, måste införas. En småhusägare kan i

dag få göra avdrag för reparationskostnader på det

egna småhuset men inte för städkostnader i huset eller

för snöskottning av uppfarten. Vem, förutom en fast-

låst socialdemokrat, kan se det rimliga i det? Slutligen

måste de djupa orättvisor som socialdemokraterna

genomdrivit vad gäller bostadsbidragen till barnfamil-

jer rivas upp.

Regeringens förslag att införa ytterligare en bi-

dragsform för bostadsbyggande är fel. Det leder bara

till byråkrati och till att konkurrensförhållandena på

bostadsmarknaden snedvrids än mer. Inriktningen

skall i stället vara att gradvis avveckla det nuvarande

produktionsstödet och genom förändringar i skattesys-

temet skapa goda förutsättningar för fastighetsägare

att göra investeringar, oberoende av statens stöd.

Det är minst sagt förvånande att socialdemokra-

terna inte har insett att det krävs förändringar i bo-

stadsbidragssystemet för att hjälpa de många barn-

hushåll som i dag inte klarar sina boendekostnader.

Det allvarligaste felet med bostadsbidragen är att det

är de enskilda hushållsmedlemmarnas inkomster som

ligger till grund för beräkningen av bostadsbidrag.

Det enda rätta är att bidragen baseras på den samlade

familjeinkomsten. Det är ju den som familjen lever

av. Det är den som betalar maten, barnens kläder och

allt annat.

Dessutom måste ytnormen ändras. Man måste ta

hänsyn till vad som är normal storlek på egnahem.

Med nuvarande regler bestraffar socialdemokraterna

alla dem som bor i småhus som när de byggdes ansågs

vara så normala att ägaren fick alla de lån och bidrag

som då fanns.

Regeringens förslag att tillsätta en s.k. bostadsso-

cial beredning med uppgift, som det heter, att dels

följa utvecklingen, dels föreslå åtgärder, är som van-

ligt ord utan innehåll. Vilka åtgärder som behövs för

att få bostadsbidragen att fungera som en hjälp till

resurssvaga barnhushåll vet vi redan. Det har jag

redovisat här, och det framgår utförligare av den

moderata partimotionen.

Under avsnittet Reformer av statens stöd till bo-

stadsproduktion föreslås ändrade regler för ränte-

bidrag, men regeringen och bostadsutskottets social-

demokrater gör här en helomvändning. Danellsyste-

met behålls. Det är bra och kan bidra till ökad efter-

frågan på nya bostäder om det också kombineras med

sänkta skatter.

Regeringen föreslår ändrad beräkningsmetod för

bidragsunderlaget. Enligt regeringens uppfattning är

dagens regler alltför fördelaktiga för smålägenheter. I

fortsättningen är det framför allt lägenheter på 90

kvadratmeter som skall gynnas. Det ställningstagandet

är minst sagt märkligt. Det bidrar inte till fasthet i

systemet. Dessutom ökar antalet hushåll som efterfrå-

gar smålägenheter. Det är däremot förhållandevis gott

om trerumslägenheter. Det är också klart dyrare att

bygga smålägenheter än större lägenheter. Och det

beror, som alla vet, främst på att kök och badrum att

de dyraste ytorna att bygga och att dessa ytor upptar

en stor del av den totala bostadsytan i smålägenheter.

Jörgen Andersson har vid flera tillfällen uttalat sig

för införandet av ett särskilt bosparsystem. Hittills har

det mest varit ord. Några förslag har vi inte sett. Men

i den bostadspolitiska utredningen behandlades äntli-

gen frågan. Och vad blev det då? Jo, "sparande bör i

första hand stimuleras genom information och opini-

onsbildning" blev det i propositionen. Jörgen Anders-

son säger t.o.m. på s. 50 att tillräckliga motiv saknas

för införande av ett av staten initierat bosparande.

Visst är det fördelaktigt att spara i dag - inte minst

när man jämför med villkoren under 70- och 80-talen.

Samtidigt vet vi att det egna sparandet spelar en avgö-

rande roll för den som vill köpa en bostad. Vi vet

också att det i dag är nödvändigt med en betydligt

större kontantinsats än vad som var normalt under

höginflationens årtionden.

År 1994 presenterade jag ett förslag till stimulans

av bosparande. Det har beklagligtvis inte resulterat i

något förslag från regeringen. Det är synd, eftersom

förslaget finns färdigt och eftersom det innebär en

väsentlig förbättring jämfört med det tal om informa-

tion och opinionsbildning som är Jörgen Anderssons

enda bidrag till bosparandet. Mitt förslag, som finns i

utredningen SOU 1994:121, innebär en statlig stimu-

lans genom en statlig kreditgaranti. Sparare som re-

gelbundet bosparar i någon av de bosparfonder som

erbjuds på marknaden, således även sparande i sär-

skilda bosparkassor exempelvis som de som finns i

Tyskland, skulle kunna kvalificera sig för en statlig

kreditgaranti. Mitt förslag innebär inte några kostna-

der för statskassan.

Jag kan bara beklaga att med Jörgen Andersson

som statsråd i en socialdemokratisk regering kommer

det positiva pratet om bosparande att fortsätta - men

utan att något görs.

En fråga som rönt stor uppmärksamhet är de eko-

nomiska problemen för det sent byggda bostadsbe-

ståndet - de s.k. krisårgångarna. I propositionen före-

slog regeringen att de allvarliga problem som uppstått

för de boende i dessa hus skulle lösas genom att rän-

tebidragen för hus med hyres- eller bostadsrätt skulle

minskas i något långsammare takt än vad som tidigare

beslutats om. Det innebar en lättnad för de boende.

Men samtidigt skulle de drabbas av att fasas in i fas-

tighetsskattesystemet, och den smällen av Jörgen

Andersson var betydligt hårdare för de redan hårt

drabbade hushållen.

Vid bostadsutskottets utfrågning framgick att den

samstämmiga uppfattningen hos de utfrågade var att

ett uppskov med beslut om infasning i fastighetsskat-

tesystemet vore väsentligt bättre för de berörda hus-

hållen. Det gick dessvärre inte att få en total uppslut-

ning bakom den uppfattningen i bostadsutskottet.

Socialdemokraterna sade nej!

Trots det gick det att skapa en majoritet för att

stoppa att även dessa fastigheter skulle drabbas av

fastighetsskattesystemet. Centern ställde nämligen

upp och därmed var Vänsterpartiet, Miljöpartiet,

Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet

överens med oss moderater om att stoppa regeringens

förslag. Glädjen var stor hos de många berörda bo-

stadsrättshavarna och hyresgästerna.

När så utskottets betänkande skulle justeras den

26 maj visade det sig att det som var sant den 12 maj

var lögn och förbannad dikt - ursäkta uttrycket - en

dryg vecka senare. Nu fanns det plötsligt majoritet för

att se till att krisårgångarna inte längre skulle komma

undan en infasning i fastighetsskattesystemet. Moti-

veringarna härför var minst sagt krystade. Närmast

sanningen är att förslaget sades vara att föredra även

ur statsfinansiell synvinkel eftersom finansieringsfrå-

gorna i detta fall redan är lösta. Och det är klart - har

man nu räknat med att belasta de boende i de här

fastigheterna med fastighetsskatt är det naturligtvis

enklast att hålla fast vid den linjen. Som vanligt finns

det centerpartister som mer än gärna är villiga att

ställa upp och hjälpa socialdemokraterna. Resultatet

blir att de människor som bor i krisårgångarna får

dubbelt så stora kostnadsökningar jämfört med vårt

förslag.

Som jag redan har sagt framgick det helt klart vid

den offentliga utfrågningen att ett uppskov med in-

fasningen av fastighetsskattesystemet skulle var be-

tydligt fördelaktigare. Ett sådant uppskov för de be-

rörda årgångarna kan nämligen ses som ett första steg

mot en nödvändig omläggning och sänkning av fas-

tighetsskatten för hela bostadsbeståndet.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall

till reservation nr 1.