Fru talman! Vänsterpartiet står bakom riksdagens
beslut från den 2 december om den ekonomiska ra-
men för utgiftsområde 9, som vi i kväll debatterar. Vi
står bakom socialutskottets betänkande, men vi har
lämnat ett särskilt yttrande där vi understryker ett
antal viktiga punkter som vi menar behöver fortsatt
noggrann uppföljning och diskussion.
Inledningsvis vill jag konstatera att alla intervjuer
och enkäter med svenska folket inför valet i höstas
entydigt pekade på att det var vården, omsorgen och
skolan som människorna satte främst. Det finns ingen
anledning att tro att människorna i landet har föränd-
rat uppfattning om detta nu.
Under valrörelsen fick jag och andra i Vänstern
otaliga vittnesmål om att människorna var allvarligt
bekymrade över framtiden för sjukvården, äldreom-
sorgen och barnomsorgen, för att ta några av de mest
återkommande områdena. De allra flesta vi mötte var
också fullt beredda att fortsätta betala dagens skatte-
nivåer för att dessa verksamheter skulle fungera bra
och vara tillgängliga för alla oavsett inkomst, kön,
ursprung och bostadsort i landet. Vi såg eller hörde
inte mycket av den medelklassrevolt som massmedi-
erna pratade vitt och brett om och som påstods handla
om att medelklassen inte ville betala skatt och gärna
såg privata lösningar på vård och omsorg. Vi mötte
nästan inget av detta.
Överallt där vi kom i samspråk med människor
slogs vi av deras vilja att även fortsättningsvis solida-
riskt via skatten vara med och finansiera en generell
välfärd för alla. De flesta vi mötte var påfallande
kallsinniga till nyliberala resonemang om häftiga
skattesänkningar, systemskiften med raserande av
viktiga socialförsäkringssystem och alla vidhängande
obevisade påstådda dynamiska effekter. De ville
bygga vidare och förbättra dagens system. Och vi var
överens om att det är mycket viktigt att bygga vidare,
för det finns betydande bekymmer även med denna
goda grund. Det var vi också överens om.
I kommuner och landsting har minst tio år av
mycket omfattande nedskärningar medfört allvarliga
kvalitets- och resursproblem som måste lösas fram-
över. Detta gäller inte minst inom sjukvården. Många
som är verksamma i sjukvården vittnar om det hårda
arbetstryck de arbetar under och menar att smärtgrän-
sen nu är nådd vad gäller nedskärningar.
Fru talman! Det har redan talats en del om pro-
blemen i sjukvården, men vi kan fortfarande hävda att
svensk sjukvård står sig väl kvalitetsmässigt vid in-
ternationella jämförelser, trots alla nedskärningar.
Internationella jämförelser ger också vid handen att
sjukvården är kostnadseffektiv. Det visar sig bl.a. i att
av de medel som landstingen satsar går 80 % direkt
till vården och endast några procent till administra-
tion. Jämförelser med länder med stor andel privat-
vård och försäkringar i privat regi, t.ex. USA, visar
att där går en mycket större andel till administration
och byråkrati.
Det går inte heller att hävda att sjukvården slukar
orimliga resurser i samhället. I själva verket minskar
sjukvården sin andel av BNP under 90-talet. Detta är
något vi i Vänstern anser behöver debatteras, med
tanke på de behov och problem vi står inför.
Jag skall här beröra några sådana problemområ-
den.
Vårdavgifterna inom sjukvården är nu så pass hö-
ga att människor med små ekonomiska resurser avstår
från eller drar sig för att uppsöka läkare vid behov.
Denna tendens ger uttryck för något vi kan kalla för
ohälsans klasstrappa. Det finns tydliga samband
mellan höga ohälsotal i en population och variabler
som låg inkomst, arbetslöshet och socialbidragsbero-
ende. Det är oacceptabelt att höga avgifter innebär att
människor med vårdbehov inte söker vård. Detta
måste vi diskutera och bevaka framöver.
Minst lika alarmerande är att människor i ökad ut-
sträckning inte har råd att köpa de mediciner de blivit
ordinerade, vilket också måste uppmärksammas
framöver.
Ett annat område värt att bevaka och göra fortsatta
satsningar på är förebyggande sjuk- och hälsovård
och folkhälsoarbete. Folkhälsoarbetet i form av kon-
kreta åtgärder och en bred upplysningsverksamhet i
samhället ser vi som en klok investering och det bäs-
ta, för att inte säga det enda, sättet att göra besparing-
ar i vården. Inte minst uthålliga insatser på tobaks-
och alkoholområdena är centrala. För oss i Vänster-
partiet är det viktigt ur folkhälsosynpunkt, men också
i ett ekonomiskt perspektiv, att hålla fast vid en re-
striktiv alkoholpolitik. En ökning av totalkonsumtio-
nen innebär ökade alkoholskador och ökade samhäll-
skostnader. Företagshälsovården är också ett strate-
giskt område.
Satsningar på folkhälsoområdet kan starkt bidra
till att frigöra resurser för utbyggnad av primärvård,
elektiv vård och viktiga omsorgsinsatser.
Jag vill vidare starkt understryka behovet av fort-
satta satsningar inom den psykiatriska vården. Väns-
terpartiet ställer sig bakom psykiatrireformen som
trädde i kraft 1995. Det känns viktigt att betona att för
många människor har reformen inneburit en höjd
livskvalitet med ökad personlig frihet, eget boende
och en mer självständig livssituation. Men den positi-
va bilden gäller tyvärr inte för alla, långt därifrån. För
alltför många med psykiska funktionshinder är pro-
blemen mycket stora och måste åtgärdas.
Problemen är av flera slag: Det gäller tydliga
brister vad avser tillgång till adekvat psykiatrisk vård
ute i samhället där, dessa människor numera finns.
Vidare brister det fortfarande i goda och anpassade
boenden på många håll. Ett annat mycket vanligt
bristområde är tillgång till ordnad daglig sysselsätt-
ning och gemenskap. I alltför många fall känneteck-
nas situationen av isolering, utslagning och hemlös-
het.
Orsakerna till dessa allvarliga brister står ofta att
finna i en betänklig oförmåga till samarbete mellan
sjukvård och socialtjänst, och det är inte acceptabelt.
Varje verksamhet sneglar alltför ängsligt på sin egen
budget, och de enskilda människorna hamnar mellan
stolarna och får vänta på insatser, ibland orimligt
länge.
Det är därför bra att Socialstyrelsen nu följer upp
psykiatrireformen. Det är positivt, menar vi i Väns-
terpartiet, att det satsas särskilda medel till de hemlö-
sa. Vi bejakar socialutskottets markering med till-
kännagivande till regeringen att de initiativ som skall
tas framöver för att förbättra situationen för de hem-
lösa sker i bred samverkan och med bred förankring.
De hemlösas situation är ett ansvar för hela samhället,
anser vi i Vänsterpartiet. Det får inte bli ett ansvar
bara för enskilda organisationer, även om dessa också
självklart behövs i arbetet. Det finns dock en risk att
organisationerna lämnas ensamma i arbetet och det
strider mot psykiatrireformens intentioner och är
oacceptabelt.
Fru talman! Jag vill här ta upp några andra princi-
piellt viktiga områden. Vi vidhåller att regeringen
borde utreda hur organisationer som bedriver sam-
hällsnyttig verksamhet skall få samhällsstöd. Exem-
pel på sådana organisationer är Amningshjälpen,
Kilen, Noaks Ark, ROKS och Organisationen mot
plötslig spädbarnsdöd.
Jag vill här också understryka, liksom flera andra
tidigare, vikten av att Rikskvinnocentrum i Uppsala
får fortsatt statligt stöd för sin forskning kring effek-
terna av våld mot kvinnor. De här kunskaperna om de
mest utsatta kvinnorna behövs i samhället, och forsk-
ningen får inte avbrytas.
Vi ställer oss bakom förslaget som det formuleras
till insatser mot aids som inför 1999 utgår i en något
mer decentraliserad form med 14 miljoner till arbete i
storstäderna kombinerat med andra insatser under
utgiftsområde 25. Tasso Stafilidis kommer senare att
utveckla synpunkter kring hiv/aidsarbetet för Väns-
terpartiets räkning. Detta är ett område som vi alla
säkert är överens om behöver mycket noggrann upp-
följning framöver. Ambitionerna måste vara fortsatt
höga.
Sammanfattningsvis, fru talman, vad avser sjuk-
vården, vill jag utgå från vad vi i Vänsterpartiet anför
i vårt särskilda yttrande. Vi utgår från att utgiftsra-
marna för år 2000 och 2001 övervägs på nytt i sam-
band med vårbudgeten. Flera av de områden vi i dag
diskuterar behöver då diskuteras och värderas igen.
Vårdgarantier utan resurstillskott är svåra att tro på.
Vänsterpartiet understryker behovet av att ge sjuk-
vården en resursgaranti. Sjukvården behöver tillföras
mer pengar under ett antal år framöver. Det skulle
göra det möjligt att planera mer långsiktigt, rekrytera
personal, förbättra omvårdnaden och minska vårdkö-
erna.
I detta anförande instämde Ulla Hoffmann, Ingrid
Burman, Johan Lönnroth, Jonas Ringqvist, Lena
Olsson och Yvonne Oscarsson (alla v).