Herr talman! Denna utrikesdebatt, precis som
många tidigare under de senaste åren, präglas av
den osäkerhet och det sökande som vi alla känner
såsom oundvikligt och nödvändigt i den
brytningstid som vi befinner oss i på det säkerhets-
och utrikespolitiska området.
För fem år sedan rasade järnridån. För fem år
sedan föll det kalla krigets bojor. Det hot om den
slutliga undergången för vår civilisation som det
kalla krigets ''fredsordning'', som byggde på
ömsesidigt säkerställd förstörelseförmåga, innebar
har undanröjts. Men i stället kom hotet om de
många mer begränsade men därmed inte mycket
mindre tragiska konflikterna -- och inte bara hotet
utan också verkligheten. Det kalla kriget hade
upprätthållit en järnhård disciplin i stora delar av
världen, samtidigt som det hade underblåst krig i
andra delar av världen. Nu dyker många gamla
konflikter och motsättningar upp. Inte minst i vår
egen världsdel har kriget blivit en realitet på ett sätt
som vi inte har upplevt på länge.
Som utrikesministern betonade måste vi i denna
situation av förändring och osäkerhet finna nya
vägar för att bygga upp en hållbar fredsordning. En
av de viktigaste målen för den svenska
säkerhetspolitiken måste vara att förhindra en ny
uppdelning, en ny tudelning av Europa ur
säkerhetspolitisk synvinkel. Vi måste sträva efter
att skapa en verkligt alleuropeisk säkerhetsordning
med inriktning mot en global säkerhetsordning.
Det innebär att EU, som kommer att vara en viktig
aktör, inte är svaret på detta behov så länge EU inte
är alleuropeiskt. Det viktigaste organet i dag för att
skapa en alleuropeisk säkerhetsordning är ESK
med de svagheter som detta organ har. Men vi
måste fortsätta aktivt att bygga upp ESK:s
möjligheter att främja säkerhet, stabilitet och
samarbete i Europa. En god början har gjorts, men
väldigt mycket återstår.
Vid sidan av ESK finns också andra viktiga initiativ.
NACC och Partnership for Peace är exempel härpå.
Det är angeläget att vi försöker få till stånd en
samordning av de olika mönster som nu håller på
att byggas upp för säkerhetspolitiskt samarbete i
Europa.Vi måste se till att det blir mer av
beslutskraft, mer av handlingsförmåga och mer av
möjligheter att tidigt ingripa i olika typer av
konflikter och kriser så att ESK-systemet verkligen
kan bli basen för den alleuropeiska
säkerhetsordning som vi behöver.
Den stora utmaningen här just nu är givetvis det
som händer i det forna Jugoslavien. Det som vi ser
där är inte uppmuntrande för möjligheterna att
verkligen skapa en alleuropeisk säkerhetsordning.
Skeendet i Bosnien är en djup tragedi, främst
naturligtvis genom alla de tusentals och åter
tusentals människor som drabbas av död, skador
eller fördrivning. Det är också en tragedi för
strävandena att skapa fred i Europa. Risken är stor
att slutet på Jugoslavienkrisen blir att det återigen
demonstreras att den starkes makt gäller, att våld
är ett medel som framgångsrikt kan användas för
att nå politiska mål. Det är någonting som kan få
mycket långsiktiga konsekvenser för vår världsdels
framtid. Därför måste vår strävan vara att få slut på
striderna.
Det räcker inte med Sarajevo. Vi måste gå vidare
också i de andra stridszonerna. Men vi måste även
se till att slutresultatet av denna konflikt inte blir ett
premierande av framför allt serbernas
våldshandlingar utan en ordning som respekterar
alla folkgruppers intressen. Där återstår oerhört
mycket. En huvudsträvan för svensk utrikes- och
säkerhetspolitik måste vara att vara med och bygga
upp den alleuropeiska freds- och
säkerhetsordningen.
I avvaktan på att denna kan realiseras fullt ut -- det
kommer säkert att ta tid, om det nu alls blir
möjligt -- måste den svenska linjen vara att stå fri
från militära bindningar som bara gäller delar av
Europa.
Den tanke som inte minst Ny demokrati tidigare i
debatten gav uttryck för, att Sverige bör överge sin
alliansfrihet och gå in i en militärallians, bygger på
en dålig analys av den roll som Sverige kan spela i
den europeiska säkerhetsutvecklingen.
Så länge vi inte kan gå in i en alleuropeisk
säkerhetsordning bör vi bibehålla vår
neutralitetspolitik. Med neutralitetspolitik menar
jag då inte neutralitet i varje situation, utan en
politik som bygger på alliansfrihet i fred så att vi
kan vara neutrala om det skulle bli krig i vårt
närområde.
Just därför att en säkerhetspolitisk uppdelning av
Europa är det som vi i första rummet måste
förhindra skall vi själva inte medverka till en sådan
tudelning genom att knyta oss till en militärallians.
Det hindrar oss inte att delta i ett aktivt utrikes- och
säkerhetspolitiskt samarbete, t.ex. inom ramen för
den europeiska unionen. Som också har påpekats
tidigare innebär medlemskap i den europeiska
unionen inte några försvarspolitiska eller militära
alliansförpliktelser.
Det innebär i stället en möjlighet för oss att
samarbeta med andra länder för att nå viktiga
utrikespolitiska mål -- och det skall vi naturligtvis
vara beredda att göra. Vi skall göra det i en
målmedveten strävan att främja ett alleuropeiskt
samarbete men också, och det är inte minst viktigt,
i en strävan att se till att Europa kan spela en aktiv
roll när det gäller att finna lösningar på globala
problem.
Vi skall inte tro att det är möjligt att nå en fredlig
värld om det inte också är fråga om en någorlunda
rättvis värld. Vi i de rika länderna har ett ansvar när
det gäller att hjälpa till med att lösa de stora
ekonomiska och ekologiska problem som drabbar
tredje världen. Det är också någonting som har en
långtgående säkerhetspolitisk betydelse.
Utvecklingen i Sydafrika har kommenterats
tidigare i dag, och andra talare återkommer till den
saken senare i den här debatten. Det är naturligtvis
ett av de bästa exemplen på framgångsrik svensk
utrikespolitik som vi kan peka på. Vi har inte varit
ensamma om att spela en aktiv roll här. Men
Sverige har hört till de mest aktiva länderna. Vi kan
se att det har gett positiva resultat. Detta visar
vikten av ett starkt engagemang också för tredje
världens problem.
Herr talman! Vi i Sverige har en tradition av bred
samstämmighet bakom de utrikespolitiska linjerna.
Enligt min uppfattning finns alla förutsättningar för
detta samförstånd och denna samstämmighet också
i dag. Detta är en utrikespolitisk strävan. Därför
beklagar jag avslutningsvis om Socialdemokraterna
tänker börja använda utrikespolitiken som
konfrontationsområde. Jag beklagar detta desto
mera eftersom de angrepp som från
socialdemokratiskt håll har gjorts på den svenska
utrikespolitiken inte handlar om sakfrågor. Jag har
hittills inte hört ett enda konkret förslag.
Låt oss återställa samarbetet på det utrikespolitiska
området, och låt oss återfå den styrka som en brett
förankrad utrikespolitik är!
(Applåder)