Herr talman! Som framgår av debatten handlar det betänkande vi i dag diskuterar bland annat om kärnsäkerhet. Det är glädjande att oppositionen delar min uppfattning att svensk kärnkraftsindustri genom åren haft ett högt förtroende i säkerhetsfrågor.
Den energiproduktion som sker vid våra svenska kärnkraftverk står för ungefär hälften av all elproduktion i Sverige. Utan kärnkraftverken skulle vi behöva halvera vår elförbrukning: tända lamporna hälften så ofta, se på tv och använda datorer bara varannan dag eller så - eller skaffa nya länkar till Europa och då kanske importera smutsig el. Svensk kärnkraft behövs, och det finns egentligen inga fullgoda alternativ även om vi självklart ska fortsätta satsa på vatten-, vind- och solenergi med mera. Med det sagt är det A och O att hela tiden jobba för att höja säkerheten på våra kärnkraftverk.
I helgen fick vi också genom
Ekots
lördagsintervju
med vd Øystein Løseth intygat att Vattenfall fortsätter sitt arbete med ny kärnkraft och utreder om det går att få lönsamhet i sådan. Vattenfall lämnade ju in en första ansökan till Strålsäkerhetsmyndigheten förra sommaren. Planeringsarbetet fortsätter alltså, och även myndigheten har tack vare ansökan kunnat börja bygga upp den kompetens de behöver för att pröva den mer detaljerade ansökan som väl är att vänta.
Av de kärnkraftverk vi har i dag startades fyra på 1970-talet och sex på 1980-talet. Inget verk startades, som kammaren vet, efter 1985. De är alltså samtliga mellan 28 och 40 år gamla. Att ersätta de kärnkraftverk vi har i dag kommer att ske från 2020-talet och kräver stor framförhållning. Jag tycker att det är positivt att en vilja till modernisering nu finns inom industrin och att dess förverkligande möjliggjorts av Alliansregeringen.
Herr talman! Det betänkande vi ska fatta beslut om heter ju
Strålningsskydd och kärnteknisk säkerhet
, och just säkerheten är den kanske viktigaste aspekten vi diskuterar i dag. Oppositionen beskriver i sin tredje reservation de intrång som har skett vid svenska kärnkraftverk under senare år. En grupp miljöaktivister gjorde ett intrång vid Forsmark sommaren 2011, och Greenpeace visade 2012 att det då åter var möjligt att göra intrång. Jag delar oppositionens oro över dessa och liknande tillbud.
Till skillnad från oppositionen tror jag dock inte att riskmedvetandet saknas hos dem som fått förtroendet och tillstånden att driva kärnkraftverk i Sverige - och som ytterst sett också står ansvariga inför folket.
Efter Fukushima genomfördes inspektioner, så kallade stresstester, av kärnkraftverken i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn tillsammans med samtliga europeiska kärnkraftverk 2011. Detta skedde efter beslut från EU:s ministerråd. Utöver kraven från EU beslöt den svenska regeringen att även det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle skulle stresstestas. Resultaten granskades av både EU och regeringen.
I september 2012 överlämnades åtgärdsplaner till Strålsäkerhetsmyndigheten från samtliga verk utifrån erfarenheterna från stresstesterna, och myndigheten arbetade därefter fram en nationell handlingsplan som överlämnades till EU:s expertgrupp i december.
Vi ska också veta att regeringen redan i april 2010 tog initiativ till ett utökat säkerhetstänk, alltså före olyckan i Fukushima den 11 mars 2011. Detta uppdrag redovisades för regeringen den 31 oktober i höstas.
Betydligt allvarligare angrepp än de miljöaktivisterna stod för var dessutom utgångspunkten vid stresstesterna. Stresstesterna visade att inget kärnkraftverk behöver stängas av tekniska skäl men att det behövs säkerhetsförbättringar. Det är utifrån dessa mer omfattande krisbilder som säkerhetsåtgärder nu vidtagits.
Arbetet för att öka kärnsäkerheten fortsätter.
Slutligen menar jag också att de beslut vi fattat om slutförvar pekar på ett starkt säkerhetstänk. Det nya kärnbränsleförvaret i Söderviken i Forsmark är garanten för ett långsiktigt hållbart förvar.
Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.