Herr talman! Fru statsråd! Jag instämmer helt och
hållet i Margitta Edgrens frågor. De var så bra ställda
att jag inte behöver ställa dem igen. Men jag skall ta
upp några andra synpunkter.
Jag trodde egentligen att denna interpellation var
överspelad när jag för några dagar sedan läste i tid-
ningarna att man inte skulle syssla med denna typ av
integritetskränkande register. Men vad jag har förstått
har man tagit ett steg bakåt och lagt alltihop i ytterli-
gare en arbetsgrupp, försöksplanering osv. Vi kom-
mer alltså att få se detta även i framtiden. Därför har
jag två synpunkter och också frågor.
Varför i hela världen skall man fördela kostnader-
na för läkemedel till landstingen på detta oerhört
korrekta sätt? Man eftersträvar hundraprocentig rik-
tighet, och det är väl bra. Men det är bara det att
landstingens fögderi vad gäller kostnader och intäkter
är utomordentligt bräckligt i andra sammanhang. Där
krävs aldrig korrekthet. Som revisor vet jag att man
har väldigt dålig koll på sina kundfordringar och
leverantörsskulder på många ställen. Inventarieför-
teckningarna brukar inte se ut som de skall göra enligt
redovisningslagen etc. Staten har gett primärvårdsbi-
drag. Riksdagens revisorer har sett över detta och
kunde faktiskt inte se vad åtminstone ett landsting
hade använt det till, och de visste de egentligen inte
själva heller.
De stora landstingen befinner sig i en utomordent-
lig kostnadskris. Man vet egentligen inte vad som har
gått snett. Varför då ta en kostnad som läkemedel-
skostnaden och försöka fördela den absolut precist
när man kan använda schablonbelopp eller liknande?
Jo, naturligtvis därför att man vill öka kontrollen över
läkarkårens förskrivning. Det är egentligen detta som
det är fråga om. Det är därför man måste ha diagnos
eller förskrivningsorsak eller vad man kallar det för.
Då frågar jag mig: Har man egentligen funderat över
hur Läkemedelsverkets rekommendationer påverkar
läkarnas förskrivning? Här kan man hitta de verkligt
stora kostnadsfördyringarna, säkert till båtnad för
sjukvården. Två moderna antidepressiva medel börja-
de med en kostnad på 200 miljoner kronor. Läkeme-
delsverket rekommenderade att man skulle använda
dem. Kostnaderna ökade med 400-600 miljoner kro-
nor, och man säger att vi i framtiden kommer att få
kostnader på 1,2 miljarder kronor. Läkarna har följt
en statlig myndighets rekommendationer. Det leder
säkerligen till väldiga kostnadsminskningar både i
kommuner och i landsting och till en högre livskvali-
tet.
Vad staten borde göra i stället för att ägna sig åt
den här typen av administrativ utveckling av dubiös
art är att titta närmare på sådana här saker, för här kan
säkert en stor del av läkemedelskostnaderna ändras
till det bättre. Sedan kan man se på hur prissättningen
ser ut.
Därför är min ytterligare fråga till statsrådet: Har
man för avsikt att se över Läkemedelsverkets rekom-
mendationer, hur nya läkemedel faktiskt förbättrar
vården och hur man kan påverka läkarna att använda
dem i stället för att ägna dyrbar utredningstid åt ett
receptregister som kunde ha använts på ett helt annat
sätt. Vi visade i den moderata motionen på hur det
kunde göras. Då hade det aldrig blivit de konstigheter
på läkemedelsmarknaden som har varit under senare
tid.