Fru talman! Nu ska vi debattera betänkandet om äldrefrågor. Det finns många viktiga och riktiga motioner. Man kan se att det finns mycket erfarenhet hos dem som har hållit i pennorna. Trots det avstyrks alla motioner.
Att få leva ett längre och friskare liv är en av välfärdssamhällets riktigt stora framgångar. För många är det en bra tid man får som pensionär. Samtidigt finns det många som drabbas av ensamhet och sjukdomar.
En skald skrev en gång så här: Problemet med framtiden är att den ofta anländer innan vi är redo för den.
Det är så sant. Men vi som ansvarar för andra människors väl och ve måste vara beredda och medvetna om vilka behov och resurser och vilka lagändringar som måste till för att alla ska få en så bra tid som pensionär som möjligt. Vi vill förstärka den politik som riktas till de äldre. Det är absolut deras tur nu att få sin beskärda del av kakan.
Fru talman! Regeringen fortsätter att köra på den socialdemokratiska vägen när det gäller äldrepolitiken, men man gör en stor U-sväng när man inte styr pengarna till kommunerna. Man har lagt sig helt platt i stället för att lyfta fram de viktiga områdena, som till exempel de dementas behov.
Äldreomsorgen kan, när man är ung, te sig som något väldigt avlägset, även om de allra flesta av oss har någon äldre i närheten. Vi har ett stort gemensamt ansvar att se till att alla äldre får leva ett aktivt liv och att de har inflytande i samhället och över sin vardag. Man ska kunna åldras i trygghet med bibehållet oberoende.
För att det ska bli verklighet i våra kommuner behövs det en gemensam syn på detta och att staten, landstingen och kommunerna har samma mål. Oavsett var man bor i Sverige ska man kunna känna sig trygg och veta att det finns en bra äldreomsorg.
Men inget av detta uppkommer av sig självt, utan man behöver faktiskt en nationell utvecklingsplan, ett nationellt styrdokument. Och när man planerar vården kan man inte bara isolera den medicinska delen, utan man måste också se till att den sociala delen fungerar. Livet handlar faktiskt inte bara om att vara mätt, torr och ren som äldre, utan man måste också uppnå livskvalitet. Livet måste fyllas med lite andra saker, vilket man som lagstiftare ganska lätt glömmer bort.
För en gammal man som jag talade med var livsglädjen att kunna lämna in sin travbong varje vecka. För en annan var det att kunna behålla sin kära hund. Och valfrihet för de äldre handlar nog inte i första hand om att välja vårdföretag, vilket debatten verkar handla om mest just nu.
Vi socialdemokrater vill att de som har hemtjänst ska kunna ges möjlighet att ha några timmar där de helt själva bestämmer hur dessa timmar ska användas och när de ska användas. Kvalitet kanske är doften av den där nybakade sockerkakan som man har hjälpt till att röra ihop.
Visst borde det också vara en självklarhet att kunna få tala och bli förstådd på sitt eget språk, inte minst när man är gammal och i behov av stöd och hjälp. Men så är det faktiskt inte överallt. Därför vill vi ge Socialstyrelsen i uppdrag att jobba för att fler äldre inom vården ska få möjlighet att göra sig förstådd på sitt eget språk.
Fru talman! När man sedan behöver ett mer anpassat boende än det boende som man en gång i tiden flyttade in i men ändå inte är i behov av ett särskilt boende så måste det finnas någon form av mellanboende, ett boende som rent tekniskt är praktiskt byggt vad gäller allt i fråga om toaletter, badrum och trösklar. Lika viktigt är var boendet ligger så att man lätt kan komma ut i samhället och handla eller promenera. Det är också väldigt viktigt att det finns många olika boendeformer, men framför allt fler hyresrätter och gärna fler äldrekooperativ. Hur man bor är nämligen väldigt livsavgörande om man ska kunna fortsätta att använda sitt friska jag.
En annan glömd del inom äldreomsorgen är omsorgen om våra homosexuella. Flera äldre än vi tror har levt hela sitt liv med en person av samma kön, men de har egentligen aldrig varit officiella par. Hur blir den kvarvarande personen behandlad i vårdsituationen? Blir man nära anhörig, är man en bekant, eller hur blir man behandlad? Vilken information om sin livskamrat får man då tillgång till? Och hur blir man som gammal och homosexuell behandlad i äldreomsorgen? Blir man bemött med respekt, och får man behålla sin integritet? Detta är en stor och viktig fråga som kräver kompetens och kunskap från personalen runt omkring.
Fru talman! Detta måste man arbeta med inom äldreomsorgen, och det måste ske genom utbildning av personalen. Då kommer jag osökt in på den så viktiga Kompetensstegen som ger möjlighet till vidareutbildning och kompetensutveckling av personalen. Visserligen har den nuvarande regeringen avbrutit det mesta som påbörjades av den förra socialdemokratiska regeringen, och ibland har det verkat som om man har gjort det bara för att det just har varit socialdemokratiska initiativ, mer än att det egentligen har varit sakfrågorna som man har ogillat. På samma sätt gör man nu med Kompetensstegen. Är inte personalen viktig? Är det inte viktigt att våra äldre vårdas av väl utbildad personal?
Om man är äldre och bor kvar hemma i sitt eget boende och är i behov av hemsjukvård så har denna kvalitet varierat väldigt mycket beroende på var i landet man bor. Äldrevårdsutredningen säger att det är allra svårast att komma överens mellan landsting och kommun där landstingen står för huvudmannaskapet. Ansvarsfördelningen är otydlig i dag, och det ger upphov till konflikter mellan parterna. Därför vill vi att man för över ansvaret för hemsjukvården till kommunerna.
Vad är det som gör att vi jobbar annorlunda inom äldreomsorgen nu än vi gjorde för 50 år sedan? Jo, man har forskat ganska mycket inom detta område. Det är en forskning som hela tiden måste fortgå för att vi ska kunna lära oss mer och veta hur vi ska möta framtiden inom äldreområdet. Hela utvecklingen är beroende av att man får tillgång till nya kunskaper och nya metoder. Och vi tycker att demensfrågorna är oerhört angelägna, där vi måste mota Olle i grind med ny kunskap.
Ett annat högt prioriterat område för oss är anhörigfrågorna. Vi hade en särskild satsning på dem i den nationella utvecklingsplanen. Men när det gäller den borgerliga regeringens äldrepengar är det omöjligt att veta om det blir en enda krona till forskningen.
Telefonen ringer. Det är inte alltför ofta den gör det hemma hos Sture, så han skyndar sig för att hinna svara. Telefonen är i ett annat rum, och på vägen dit ramlar Sture på hopknycklade trasmattor. Sture blir liggande med bruten lårbenshals.
Ester drar fram stolen för att sätta upp de nystrukna julgardinerna. Vips så välter stolen.
För både Sture och Ester förändras livet hastigt, och ingen av dem blir så frisk igen efter sina frakturer att de kan bo som vanligt i sina hem.
Vi har egentligen kunskapen för att förhindra alla dessa onödiga fallolyckor. Men det görs i dag alldeles för lite. Vi måste arbeta mycket mer aktivt för att förhindra dessa fallolyckor.
När den gamla regeringen införde plusjobben så inrättade många kommuner ett slags fixartjänster. Det var personer som avgiftsfritt hjälpte de gamla med ganska enkla saker men som för äldre kan vara krångliga och riskfyllda. I de kommuner som har erbjudit dessa fixartjänster har antalet fallolyckor drastiskt minskat. Men den borgerliga regeringen avskaffade plusjobben utan att tänka på konsekvenserna. Kanske tar man upp i debatten i dag hur man har tänkt ordna detta.
Ute i kommunerna har det under en rad år växt fram olika bra system där man i kommunal regi har erbjudit äldre personer över 67 år servicetjänster utan någon behovsprövning. Nu inför man i stället avdrag för hushållsnära tjänster för alla som har råd att betala. Och då är det ett skattesubventionerat bidrag. Eftersom den borgerliga regeringens förslag om hushållsnära tjänster innebär att kostnaderna är avdragsgilla och tjänsterna inte kan utföras av kommuner är risken stor att all service och hjälp till äldre privatiseras. Många kommuner kommer inte längre att erbjuda kommunala servicetjänster, utan de kommer att hänvisa till dessa hushållsnära tjänster som för många äldre kommer att bli en mycket dyrare lösning. Kvar i kommunerna blir bara den tunga hemtjänsten.
Under de senaste tio åren har kommuner och landsting fått över 10 miljarder kronor mer i statliga ersättningar. Vi vill använda denna goda ekonomiska situation för att satsa på de äldre, inte för att sänka skatter. Den offentliga sektorn ska vara en modern arbetsgivare som erbjuder attraktiva arbeten med heltidstjänster som bas och jämställda löner.
Fru talman! Äldreomsorgen är bra i Sverige, och den har internationellt sett ett högt anseende. Men det innebär inte att vi kan slå oss till ro. För att vi ska kunna klara av det moderna samhällets krav i framtiden har vi infört ett överskottsmål, alltså om det finns gott om pengar i dag innebär det inte att vi kan dela ut dem hur som helst, utan vi måste se till att vi säkrar äldreomsorgen även i framtiden när det kanske blir mer knappa resurser. Vi anser inte att det går att utföra seriösa satsningar på detta stora äldreområde samtidigt som det görs gigantiska skattesänkningar. Det tycker inte vi är en trovärdig politik. Vi sätter gärna människan långt före marknaden. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 4.
I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Christer Engelhardt, Ylva Johansson, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s).