Fru talman! Under några veckor förliden höst
kunde ingen av oss undgå att ta del av bilder från
svenska sjukhem av gamla, kroppsligt vanskötta pati-
enter eller att läsa om hur blöjor ransonerades och
återanvändes och hur doktorns receptblock fick ersät-
ta kontakt och stimulans.
Själv minns jag särskilt den bild som en oktober-
morgon dominerade en av våra största dagstidningars
förstasida. Den föreställde tre gamla kvinnor halvlig-
gande över sjukhemmets så när som på ett glas vatten
tomma träbord. Bilden sades symbolisera det nya
begreppet inom svensk åldringsvård, "de gamla so-
cialt döda". Under alla de år jag varit engagerad i
äldrefrågor har jag aldrig någonsin stött på detta be-
grepp, och låt mig kraftfullt få säga att det heller ald-
rig någonsin får tillåtas bli vedertaget. För om så
skulle bli fallet, är människovärdigheten i den svenska
äldrevården förlorad.
Den massmediala fokuseringen förde ändå det go-
da med sig att äldrevården debatterades man och man
emellan och även här i denna riksdag. Upprördheten
var mycket stor, liksom engagemanget och viljan till
förändring. Detta resulterade även i ett löfte från
socialministern om ett nationellt program - det har
talats om det här i dag - för upprustning av vården av
och omsorgen om de äldre. Programmet är aviserat
till den 5 mars, och jag tycker att detta är mycket bra.
Jag tar för givet att hela sjukhemsproblematiken
då kommer att belysas och att de uppenbara bristerna
i sjukhemsvården som bl.a. jag själv pekat på under
åren, t.ex. brister i rehabilitering, läkemedelshante-
ring, smärtlindring, avsaknaden av kontinuerlig geri-
atrisk läkartillgång och otillräckliga resurser för vård i
livets slutskede, då kommer att avhjälpas. Men jag
hoppas också, precis som Barbro Westerholm tidigare
i debatten, att den viktiga frågan om hur våra gamla
värderas och bemöts än en gång kommer att fokuseras
- och nu utan att ytterligare en utredning anses nöd-
vändig.
Vi vet nämligen i dag att här finns stora brister
som vi alla har ett ansvar för att åtgärda. Det kanske
allra viktigaste för en god, trygg och värdig äldreom-
sorg och äldrevård beror inte enbart på ekonomi,
huvudmannaskapsregler och tillsynsansvar utan kan-
ske fastmer på den attityd som var och en av oss, och
därmed samhället i stort, har till åldrandet.
Det är ovärdigt vårt samhälle att våra allra äldsta,
kroppsligt svårt sjuka och ofta dementa medmänni-
skor inte ses som de unika människor de är. Även en
gammal människa till synes helt borta från denna
värld är där hon ligger i sin sjuksäng en unik varelse.
Hon skall därför bemötas på exakt samma sätt som
den som är ung och frisk önskar bli bemött. Värdighe-
ten får aldrig tas ifrån den som är mest utsatt.
Det är för denna kammare måhända inte helt obe-
kant att jag genom åren har vädjat till då aktuell soci-
alminister att utreda behovet av en statlig äldreom-
budsman. Jag vet av lång erfarenhet och är helt över-
tygad om att om det är någon grupp i vårt samhälle
som är i behov av att bli synliggjord, så är det just de
mycket gamla och mycket sjuka - de som bokstavligt
talat inte själva kan föra sin talan.
Den senaste tidens rapportering från äldrevården
styrker denna min övertygelse och gör att jag återigen
vädjar till dagens socialminister att hon i sitt nationel-
la handlingsprogram även tar initiativ till en talesman
som kraftfullt kan föra dessa utsatta människors talan.
Fru talman! Den intensiva äldrevårdsdebatt som
rasade under hösten har nu avtagit i styrka, trots att
vardagstillvaron för dem det gällde inte märkbart har
förändrats. Alltför många av oss är lika snara till
plötslig upprördhet som till snabb glömska. Men
innebörden och tillämpningen av ord som empati och
värdighet i äldrevården måste ständigt hållas levande i
samtal människor emellan, såväl innanför som utanför
detta hus.
Därför har jag velat påminna oss alla om att vi har
ett ansvar för att alltfort hålla i gång den ideologiska
äldredebatten. De människor det gäller förmår ju ofta
inte själva att göra detta och oftast har de inte heller
någon till sin hjälp som orkar eller kanske vågar.