Fru talman! Det ekonomiska offentliga trygghets-
systemet är ett av våra redskap för att utjämna klass-
och könsskillnader samt att fördela resurser över
livet. Ekonomiska resurser ska distribueras till alla
invånare som en rättighet och inte som välgörenhet.
För kvinnor innebär det att de slipper vara ekono-
miskt beroende av enskilda män. För arbetstagare
leder systemet till en mildrad beroendeställning gen-
temot enskilda arbetsgivare. Det ekonomiska trygg-
hetssystemet kan på så sätt mildra marknadens och
familjelivets orimliga snedfördelning av förmåner
och bördor.
Vi vet att den ekonomiska otryggheten till följd av
sjukdom och arbetslöshet är många gånger större för
låginkomsttagare och kvinnor än höginkomsttagare
och män. Men vi vet också att Sveriges välfärdssys-
tem omfördelar ekonomiska resurser effektivt över
människors livstid, mellan kvinnor och män samt
mellan lågavlönade och högavlönade. Detta beror på
att vårt välfärdssystem beskattar invånarna progres-
sivt på hela inkomsten medan förmånerna erbjuder
inkomsttrygghet upp till ett bestämt tak samt att vissa
förmåner är beloppsbestämda. Det som också är av
stor betydelse i vårt ekonomiska trygghetssystem är
att många individers riskpremier samlas ihop genom
skatte- och avgiftssystemet för att sedan kunna finan-
siera ersättningar till individer vid situationer som
inte drabbar alla lika. Jag tror att stabila offentliga
ekonomiska välfärdssystem skapar trygga människor
som på ett bra sätt kan tillvarata sina livsmöjligheter.
Genom att föra en politik för lönearbete åt alla och ta
hjälp av det ekonomiska trygghetssystemet skapar vi
ett mer rättvist och solidariskt samhälle.
Den svenska välfärdsmodellen har kännetecknats
av ganska trygga, rättvisa och effektiva socialförsäk-
ringar. Det är en modell som Vänsterpartiet vill fort-
sätta att värna och kämpa för. Men samtidigt är det
också viktigt att inte blunda för de brister som finns i
dagens system. Den kanske största bristen i välfärds-
systemet är den minskade legitimiteten och tilliten till
systemet.
Vänsterpartiet har länge drivit kravet om höjt tak
inom sjukförsäkringen. I dag tjänar över en miljon
arbetstagare mer än taken. Det är nästan en fördubb-
ling jämfört med situationen för fem år sedan. Vi kan
blicka framåt 3-4 år. Då beräknas mer än hälften av
arbetstagarna ligga över taken. När vi människor inte
kan lita på att systemet ger ett inkomstskydd ökar
efterfrågan på privata försäkringslösningar. Detta
gäller också oss som är vänsterpartister.
Vi ser i dag tyvärr många exempel på hur fackför-
bund och enskilda arbetstagare tecknar privata försäk-
ringar för att täcka inkomstbortfallet för arbetstagare
med inkomst över tak. Om vi skulle välja ett system
med basinkomst skulle det med all säkerhet leda till
ytterligare efterfrågan på privata försäkringslösning-
ar. Människor skulle inte längre tillhöra ett och sam-
ma välfärdssystem. Vi skulle få en uppdelning i "vi
och dom". Tjockleken på plånboken skulle avgöra
många människors trygghet, och jag tror inte att detta
skulle vara önskvärt för speciellt många i Sverige.
I Vänsterpartiet är vi övertygade om att det är
främst människors solidaritet som gör oss villiga att
delta i ett omfördelande offentligt ekonomiskt trygg-
hetssystem. Människors villighet att handla utifrån
solidaritetsnormer är nog också mycket större än vad
gängse ekonomiska teorier om mänskligt beteende
förutsätter. Om ett samhälles struktur vilar på funda-
ment som innebär att människor känner sig trygga
och i samhörighet med varandra stärks känslan av
solidaritet. Därför bör alla invånare i Sverige omfattas
av det generella välfärdssystemet. En höjning av
förmånstaket borde därför ske så snart det finns eko-
nomiskt utrymme som inte behöver utnyttjas för
andra mer angelägna reformer. Regeringens avsikt att
höja taket till tio prisbasbelopp fr.o.m. den 1 juli 2003
välkomnas av oss i Vänsterpartiet.
Fru talman! Utgifterna för sjukpenning har ökat
dramatiskt. Under 1998 var samhällets kostnader ca
20 miljarder kronor. År 2002 beräknas utgifterna till
närmare 50 miljarder. Mot denna bakgrund anser vi i
Vänsterpartiet, precis som regeringen, att det behövs
kraftfulla åtgärder. Elvapunktsprogrammet anser jag
vara en bra start och inledning för att öka hälsan i
arbetslivet. Men för att lyckas bromsa denna utveck-
ling krävs inte minst en ökad förståelse från arbetsgi-
varhåll om ohälsoproblemen. Den mänskliga resur-
sen, humankapitalet, behöver känna sitt värde och
inte bara utnyttjas för kortsiktig ekonomisk vinst. Det
behövs en mental modernisering av arbetslivet - den
magra organisationen behöver ersättas av en långsik-
tigt hållbar arbetskultur som bygger på ömsesidig
respekt.
Inom många sektorer i vårt samhälle upplever
man att man har dåliga möjligheter att påverka sin
arbetssituation, vilket kan ha stor betydelse för häl-
san. Speciellt märkbart är detta inom vård- och om-
sorgsjobben. På många håll har det funnits en övertro
på att omorganisationer kan lösa problem. Inom
många organisationsstrukturer har den ena konsulten
avlöst den andra. Det naturliga vore i stället att lyssna
på medarbetarnas erfarenheter och ta till vara på den
kunskap som finns inom en organisation.
Kvinnors andel av de sjukskrivna har under de se-
naste åren ökat successivt och kraftigt. Statistiken
visar också att kvinnor anställda inom kommun och
landsting har högre sjukfrånvaro än andra kvinnor. En
viktig orsak till könsskillnaderna i ohälsa är att ar-
betsmiljön i ergonomiskt och psykosocialt hänseende
har försämrats eller inte förbättrats i samma takt i
kvinnodominerade jobb, bl.a. inom vård och omsorg.
En annan viktig orsak är att kvinnorna alltjämt gör
mer av omsorgsarbetet i hemmet, och detta kan bety-
da att samma arbetsmiljö ger effekt på män och kvin-
nor.
Den 1 januari 1992 infördes 14 dagars sjuklönepe-
riod. Arbetsgivaren fick därmed betala sjuklön till de
anställda de första 14 dagarna av en sjukdomsperiod.
I samband med denna reform ökades också arbetsgi-
varens ansvar för arbetsmiljöarbetet och för arbetet
med aktiva rehabiliteringsinsatser. Lagen om sjuklön
utgör grunden för ersättning vid korta sjukdomsfall.
Företag kan i dag försäkra sig hos försäkringskassan
mot höga sjuklönekostnader. Dessutom kan anställda
med återkommande sjukdomsperioder omfattas av ett
särskilt högriskskydd. Men trots dessa möjligheter
bidrar sjuklöneperioden till att människor med åter-
kommande sjukperioder stängs ute från arbetsmark-
naden. Det kan t.ex. handla om kroniskt sjuka och
arbetshandikappade. Risken är uppenbar att vi får ett
arbetsmarknadens A- och B-lag. Om förslag om en
ytterligare förlängd sjuklöneperiod kommer på bordet
kommer vi i Vänsterpartiet med stor sannolikhet att ta
avstånd från detta förslag. Vi befarar att en regeländ-
ring i den riktningen skulle få mycket negativa kon-
sekvenser för bl.a. små och medelstora företag. I
stället för att försvåra för de små företagen bör ett
restitutionssystem, där mindre företag med högst tio
anställda får tillbaka inbetalt belopp i sjuklön via
avdrag, utredas. I reservation 8 skriver vi mer om
detta, och denna reservation yrkar jag också bifall till.
Under ganska många år har vårt utskott arbetat
med samverkansfrågor. Jag vet att vår utskottsansva-
riga Ulla Hoffmann har varit mycket drivande i denna
fråga sedan 1996. Därför är det nu mycket glädjande
att den finansiella samverkan som i dag bedrivs i
projektform med högst tre samverkanspartner - sjuk-
försäkringen, socialtjänsten och sjuk- och hälsovår-
den - nu utökas till att omfatta även arbetsmarknads-
myndigheterna. Samtidigt föreslår utskottsmajoriteten
att möjligheten till samordning ska vara permanent
och rikstäckande. Den nya lagstiftningen, som riks-
dagen nu kommer att begära att regeringen ska lägga
fram under våren 2002, ska utformas med utgångs-
punkt i bestämmelserna om lokal försöksverksamhet
med finansiell samordning mellan socialförsäkringen,
hälso- och sjukvården och socialtjänsten.
Samverkan behövs, och vid de studiebesök som vi
i Vänsterpartiet har gjort runtom i landet och i olika
projekt har det visat sig att det är mycket viktigt att
arbetsmarknadsmyndigheterna finns med. Hittills har
t.ex. arbetsförmedlingens deltagande byggt på frivil-
lighet, och man har kunnat dra sig ur, vilket har inne-
burit att projekten tappat viktig kompetens för att få
en människa tillbaka i arbete.
I utskottsbetänkandet står det att samhällets resur-
ser måste utnyttjas mer effektivt för att bättre kunna
tillgodose enskilda människors behov av stöd, särskilt
när det är fråga om personer med sammansatta pro-
blem. En förhoppning med ett förbättrat samarbete är
att betydligt färre människor hamnar i en gråzon som
i många fall brukar leda till en rundgång mellan olika
myndigheter. Samverkan måste bli ett arbetssätt som
genomsyrar all verksamhet inom myndigheterna. Vårt
initiativ kan innebära att välfärden kan öka för utsatta
grupper och att vi kan verka för ett bättre resursut-
nyttjande av samhällets medel.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag
givetvis står bakom alla Vänsterpartiets reservationer
men att jag för tids vinnande yrkar bifall till reserva-
tion 8.