Herr talman! "Att bekämpa fattigdomen och att
medverka till att höja de fattiga folkens levnadsnivå är
huvudmålet för det svenska biståndet. Afrika förblir
den viktigaste kontinenten i det svenska utvecklings-
samarbetet."
Jag började mitt anförande med att citera rege-
ringsdeklarationen, som i morse inledde dagens debatt
här i kammaren. Citatet anger en klar och tydlig mål-
formulering. I detta ligger också att biståndet måste
vara långsiktigt och leda till en hållbar utveckling.
I tider av krympande ekonomiska resurser ställs
kraven på effektivitet och kvalitet med nödvändighet
högre. Varje satsad krona måste användas på bästa
sätt. Med mindre ekonomiska resurser skall vi möta
omätbara behov för att undanröja fattigdom, analfa-
betism, ohälsa och arbetslöshet.
Som tidigare har nämnts vet vi att 1 miljard lever i
yttersta fattigdom, varav de flesta i Afrika.
Hur blir de samlade biståndsinsatserna mer effek-
tiva samtidigt som överföringarna till de fattiga län-
derna krymper? Det är den fråga som vi alla, bi-
ståndsgivare och mottagare, måste ställa oss. Det är
den fråga som måste ställas i Världsbanken, i FN-
systemet och i EU. Det är den fråga som måste disku-
teras inom enskilda organisationer och naturligtvis av
de bilaterala givarna.
Det är den stora utmaningen för oss alla. Hur når
biståndet de fattiga människorna i de fattigaste län-
derna? Om vi inte klarar den utmaningen ökar klyf-
torna i världen och därmed också instabiliteten.
Utvärdering av enskilda projekt från biståndsor-
ganisationer har givit oss en hel del kunskap om hur
biståndet kan förbättras för att bli mer effektivt.
I Världsbanken finns numera en kontinuerlig ut-
värdering av bankens verksamhet. Här i Sverige har
Sekretariatet för utvärdering och analys av biståndet
lämnat ifrån sig mycket läsvärda rapporter om svenskt
bistånd till Nicaragua, Zambia, Guinea-Bissau, Mo-
çambique, Tanzania och flera andra länder och områ-
den. Vi har fått värdefulla kunskaper om både goda
och mindre goda biståndsinsatser.
Det centrala med utvärderingarna är att vi skall lä-
ra oss hur vi skall kunna bli bättre. Det gäller såväl
måluppfyllelse som kostnadseffektivitet.
Redan det sunda förnuftet säger oss att vi når stör-
re effektivitet med koncentrerade insatser. Det kan
innebära en begränsning av antalet mottagarländer.
Det kan innebära att vi i stället för att splittra våra
insatser på många olika sektorer bör begränsa oss till
de områden där vi arbetat upp kunnande och där vi
har erfarenheter. Vi skall koncentrera oss på det som
vi är bra på, och vi skall framför allt inte duplicera
våra biståndsinsatser.
Jag syftar naturligtvis på att våra svenska bi-
ståndsorgan till viss del har överlappat varandra.
Gränsdragningen har inte alltid varit tydlig, vare sig
här hemma eller för våra mottagare. En samordning
av de svenska biståndsmyndigheterna kommer att
innebära en ökad effektivitet. Det innebär också en
minskad administration, och det ger mer bistånd för
pengarna.
De krav på koncentration och samordning som vi
ställer på det svenska biståndet måste vi naturligtvis
också ställa på de multilaterala givarna.
Världsbanken är i dag den absolut största bi-
ståndsgivaren och har tagit över insatser som utförts
och som utförs av t.ex. FN-organen. Gränsdragningen
är diffus och rollfördelningen ibland oklar. Det är
absolut nödvändigt att arbetsfördelning och roller är
klara och tydliga. Sverige bör ta initiativ till att sam-
ordning och rollfördelning preciseras. Den balansför-
skjutning som ägt rum från FN-organen till Världs-
banken är inte alltid av godo.
Herr talman! Afrika förblir den viktigaste konti-
nenten i det svenska utvecklingssamarbetet. Det var i
Afrika det började med de första svenska biståndsin-
satserna som går mer än hundra år tillbaka i tiden.
Under 60-talets befrielsekamp och avkolonialise-
ring var det självklart att vi solidariskt stödde de folk
som blev självständiga. Då var optimismen och fram-
tidstron stor. Då formulerade de afrikanska ledarna
sina politiska visioner. Men 30 år senare såg bilden så
mycket mörkare ut. Visionerna hade stelnat. De op-
timistiska byskollärarna hade ersatts av maktfullkom-
liga ledare. Korruption bredde ut sig, försvarsbudge-
tarna växte, liksom skuldbördan. Reglerade markna-
der och reglerade ekonomier frätte sönder själva sam-
hällskroppen, statskroppen. Låga råvarupriser gav
inga inkomster, och biståndsberoendet blev allt star-
kare. Afropessimismen färgade stora delar av den
afrikanska kontinenten.
Men nu tycker jag att jag uppfattar andra signaler.
För några veckor sedan samlades afrikanska ledare till
ett möte i Paris. Det var arrangerat av Unesco. Det var
ett förmöte inför det sociala toppmötet i Köpenhamn i
mars. Afrikanerna skulle samlas för att enas kring en
position.
Vi fanns där också, representanter från de rika
länderna. Men det var afrikanerna som talade. Dessa
röster talade med stark självkänsla. De sade: "Det är
från Afrika den nya vinden blåser. Om ni hjälper
Afrika hjälper ni er själva. Prioritera inte Afrika utan
ta tag i de prioriteringar som Afrika gör."
Någon sade: "Ingen stabilitet i världen utan sta-
bilitet i Afrika. Vi måste återskapa vår kontinents
vision."
En minister från Elfenbenskusten sade: "Vi afri-
kaner kan inte sopa bort vårt förflutna. Afrika måste
se tillbaka till sina rötter."
Den mest intressanta diskussionen rörde demo-
krati. Vad för slags demokrati vill vi ha? Skall vi
kopiera den konstitution som man har i USA, Storbri-
tannien eller Frankrike, eller skall vi skapa en egen
modell?
De gamla afrikanska samhällena var pluralistiska.
Går det att förena en traditionell maktstruktur med
den västerländska? Gamla instrument kan bli nya,
som någon uttryckte det.
Om förhållandet till givarna sade man: "Vi vill ha
ett partnerskap mellan er och oss."
På det här mötet fanns det verkligen ingen mörk
afropessimism. Det fanns naturligtvis vrede över de
hårda strukturprogram som gått ut över utbildning och
hälsoinsatser. Men det fanns framför allt en tillförsikt
om att nu har afrikanerna kommit till en punkt där de
själva måste bygga sitt Afrika. Den viljan manifeste-
rades under Parismötet.
Det här är nya röster. Det är mer hoppfulla röster
och mer insiktsfulla röster om de egna problemen och
om ansvaret att själva lösa dessa problem. I det läget
vore det ett stort svek att inte helhjärtat ställa upp med
stöd och bistånd. Därför känns det helt rätt att det är
Afrika som prioriteras för svenskt bistånd.
Svenskt bistånd måste vara flexibelt. Det finns go-
da exempel under de senaste åren som visar på för-
måga att snabbt och med okonventionella metoder
arbeta med t.ex. konfliktförebyggande åtgärder. Ofta
kostar denna form av bistånd inte så mycket, men den
kan vara avgörande för att undanröja att konflikter
blossar upp.
Demokratiseringsprocesserna i Afrika har varit
lyckosamma i t.ex. Namibia, Sydafrika och förhopp-
ningsvis i Moçambique. Däremot var demokratin för
skör för att segra över de etniska motsättningarna i
Rwanda och Burundi. Dessa motsättningar underblås-
tes av extremister från båda befolkningsgrupperna. De
förebyggande insatser som Sverige bidragit med i
försoningsprocessen i Burundi har bidragit till att
avvärja ett nytt blodbad.
Herr talman! Jag har i mitt anförande valt att i
lyfta fram nyckelord som fattigdomsbekämpning,
långsiktighet, koncentration, effektivitet, flexibilitet
och Afrika. Jag har inte gått in på förslag vare sig från
budgetpropositionen eller de motioner som har lagts
fram under den allmänna motionstiden eftersom de
just nu behandlas i utrikesutskottet. Jag menar att det
vore att föregripa utskottsbehandlingen. Men jag vill
naturligtvis svara på några av de frågor som har ställts
här.
Jag vill ställa en fråga till Bertil Persson. Han sä-
ger att mer bistånd skall kanaliseras genom Bretton
Woods-institutionerna. Då måste jag fråga vilken del
av Världsbanken det är som Bertil Persson avser här.
Jag tycker att det skulle vara intressant att få veta det.
Kravet på öppenhet i Världsbanken har också ta-
gits upp. Det är något som jag verkligen kan instäm-
ma i. I fredags hade vi en interpellationsdebatt som
tog upp den här frågan. Interpellationen ställdes till
Göran Persson. Han svarade då att han såg t.ex. folk-
rörelserna som mycket viktiga när det gällde bankens
arbete och insyn i bankens arbete.
Det är många som har tagit upp kvinnornas roll i
biståndet. Vi har ju ingen olika uppfattning i den
frågan. Jag är mycket glad över att det står i budget-
propositionen att man skall utreda om det inte är dags
för ytterligare ett biståndsmål eller för att komplettera
de biståndsmål där man tar upp jämställdhetsfrågorna.
Detta kommer att utredas, som vi vet.
Låt mig sedan ta upp volymfrågan. Det är natur-
ligtvis inte med glädje som vi fryser biståndet. Det är
ett mycket smärtsamt beslut som vi tvingas att fatta.
Vi måste ha klart för oss varför vi måste göra detta.
Då måste vi se sambandet och relationen till vår in-
hemska ekonomiska situation. Om vi stabiliserar vår
egen ekonomi har vi möjlighet att öka biståndet igen.
Vår avsikt är ju, som det uttrycks i propositionen, att
återföra enprocentsmålet när ekonomin så tillåter.
Det är några som har tagit upp valinstitutet. Det
kommer att instiftas på måndag här i Stockholm. Alla
som har varit aktiva i den debatten delar glädjen över
detta. Genom det skall vi ytterligare kunna stödja
arbetet för demokrati. Vi är flera som har varit ute
som valövervakare. Vi vet att demokrati inte bara är
själva valproceduren utan en lång process.