Fru talman! Den övergripande budgeten talade
Ingrid Burman en hel del om. Där är jag och Miljö-
partiet överens med utskottsmajoriteten, eftersom det
i mycket är en samarbetsfråga.
Det vi inte är riktigt överens om är en sak som vi
har skrivit en motion om. Det är ett utgiftstak för
befintliga högkostnadsskydd. Man kan säga att vi vill
ha ett tak över taken.
I Funktionshinder och välfärd, som är en utred-
ning, SOU 2001:56, konstateras att personer med
funktionshinder vid slutet av 1990-talet erfar betyd-
ligt mer ofärd än resten av befolkningen. Deras situa-
tion har ej synbart förbättrats sedan dess. Det är ett
ständigt återkommande problem att ett funktionshin-
der innebär ökade levnadsomkostnader. Nivån skiljer
sig mellan olika kommuner i landet, men sammanta-
get är avgifterna som den enskilde kan drabbas av
höga.
Vi har gjort en uppräkning av de viktigaste av-
giftsområdena som vi vill räkna in under det här ta-
ket. Det är hemtjänst, kostnader för särskilt boende,
färdtjänst, ledsagning, hjälpmedel, utprovning av
hjälpmedel, läkemedel, läkarbesök, tandvård, rehabi-
litering och övrig sjukvårdande behandling.
En stor del av medborgarna klarar sig helt från
den här sortens kostnader. Andra kommer undan med
kostnader som inte når något högkostnadstak eller
kanske når taket på en eller två kostnadsområden; det
är förmodligen den största gruppen. Slutligen har vi
gruppen funktionshindrade, där de finns som har
mycket stora problem och behov. De drabbas hårt av
alla avgifter. De kan om det vill sig illa bli tvungna
att betala maximalt på de flesta områden. De som
drabbas hårdast lever också många gånger på en
blygsam pension.
Vi anser att det är en fråga om solidaritet att för-
dela den här sortens kostnader, så att de med de
största behoven och de lägsta inkomsterna får sina
kostnader märkbart reducerade. Därför vill vi se en
utredning om möjligheten att införa ett stort utgiftstak
som täcker de befintliga högkostnadsskydden.
Vi är väl medvetna om att det är olika huvudmän
som ansvarar för de olika kostnadsområdena. Även
den frågan bör lösas inom ramen för den utredning vi
föreslår. Utredningen bör även komma med förslag
till en lämplig nivå på det föreslagna kostnadstaket.
Det var vad vi föreslog i vår motion. Nu vet vi
också att regeringen har tillsatt en särskild utredare
som ska vara färdig med detta i januari 2003 och
alltså har ett drygt år på sig. Det jag anfört vill vi
skicka med, för det tycker vi är viktigt.
Det som jag mest kommer att uppehålla mig vid i
det här betänkandet är faktiskt frågan om amalgam i
allmänhet och hos barn i synnerhet.
Miljöpartiet har en motion som handlar om amal-
gam och kvicksilver. Amalgam är den dominerande
källan till utsläpp av kvicksilver. Via kremering och
via avloppet hamnar kvicksilver i såväl luft som vat-
ten. Dessutom är amalgam ett hälsoproblem. Enligt
uppgifter från Socialstyrelsen användes 975 kilo
kvicksilver i amalgam år 1999. Detta bör jämföras
med användningen av kvicksilver inom belysnings-
området, som är det näst största området, vilken lig-
ger på 150 kilo.
Uppskattningsvis har fem miljoner svenskar
amalgamfyllningar. Kvicksilveromsättningen har ökat
kraftigt under de senaste åren i Sverige, trots att vi är
väl medvetna om konsekvenserna.
Regeringen har vid ett flertal tillfällen aviserat ett
framtida amalgamförbud, men varje gång har man
ansett sig tvungen att backa. Tyvärr börjar listan på
löften bli pinsamt lång. Jag ska ge några exempel:
I en proposition från 1993/94, Riktlinjer för en
fortsatt kretsloppsanpassning av samhället, anges att
användningen av amalgam inom barn- och ungdom-
standvården bör avvecklas fr.o.m. den 1 juli 1995.
Vidare anges att amalgam inom vuxentandvården bör
upphöra så snart som möjligt, dock senast till år 1997.
Regeringens ställningstaganden delades av riksdagen.
I miljömålspropositionen lite senare, 1997/98, an-
ges som regeringens bedömning att användningen av
kvicksilver bör upphöra till år 2000.
I samband med budgetpropositionen för år 1999
aviserade regeringen att den avser att driva frågan om
amalgamförbud efter en ändring i EU:s medicintek-
niska direktiv, för att träda i kraft senast år 2001.
EU sätter käppar i hjulet. Regeringen menar att
ändringen av det medicintekniska direktivet fick en
utformning som troligen inte möjliggör ett amalgam-
förbud. Dessutom har EU på senare tid ingått avtal
med andra länder om medicintekniska produkter.
Konsekvenserna av dessa nya avtal för möjligheten
att förbjuda amalgam är inte utredda. Miljöpartiet
anser att vi inte kan vänta och spekulera om möjlig-
heterna längre. Vi måste våga utmana EU-systemet
redan nu. Endast då kan vi få ett korrekt svar på om
möjligheten till förbud finns eller inte. Genom att
anmäla ett nationellt förbud kan Sverige också driva
på om ett EU-förbud mot amalgam.
Riksdagen beslutade i juni 1998 att avskaffa sub-
ventionerna föra amalgamfyllningar. Det var en vik-
tig signal från den politiska nivån, att det är dags att
upphöra att sätta in kvicksilverhaltiga material i män-
niskokroppen. Oavsett om amalgamanvändningen
fasas ut så kommer människor inom överskådlig tid
att vara amalgambärare. I dagsläget räknar man med
att det förvaras ca 60 ton rent kvicksilver i den svens-
ka befolkningens munnar, kvicksilver som på olika
sätt förgiftar vår livsmiljö. Vi kräver alltså att amal-
gam ska avvecklas av både miljö- och hälsoskäl. Vi
kommer att återkomma med ett sådant krav ända tills
ett amalgamförbud är infört.
Det rapporterades att amalgam sätts in i tänderna
på barn som kan vara svåra att behandla med argu-
mentet att det går fortare och håller längre. Det är
många barn i en del landsting som har fått sina tänder
lagade med amalgam. För andra barn finns däremot
en överenskommelse mellan Socialdepartementet och
Landstingsförbundet, där tandvårdshuvudmännen
åtagit sig att upphöra med användningen av amalgam
inom barn- och ungdomstandvården. Men Land-
stingsförbundet har drivit igenom ett undantag för
barn som kan vara svåra att behandla.
Det är orimligt att dessa barn ska utsättas för ris-
ken med amalgamfyllningar. Att det går fortare och
håller längre borde inte vara ett rimligt argument för
dessa barn när det inte anses rimligt för andra barn.
Risken för biverkningar är naturligtvis lika stor. An-
ledningen till att barn ska skyddas från amalgam är
att de inte kan värja sig och protestera. Det finns
alternativa lagningsmaterial. Tillämpningen skiljer
sig åt mellan olika län och regioner. Vissa har ett
generellt förbud som gäller alla barn. Danmark t.ex.
kommer att införa ett förbud mot amalgam i barn-
tandvården från nästa år. Miljöpartiet anser att Soci-
aldepartementet omedelbart måste inleda en diskus-
sion med Landstingsförbundet i syfte att få igenom ett
generellt förbud mot att använda amalgam även på
barn som kan vara svårbehandlade.
Biverkningsregistreringen för dentalmaterial har
hittills inte fungerat. Nu flyttas ansvaret till Läkeme-
delsverket, men biverkningar ska anmälas till respek-
tive tillverkare av dentalmaterial. Läkemedelsverket
får bara en kopia. Detta system kommer inte att ge
den information som behövs för att följa utvecklingen
av biverkningar. Varken patienter eller läkare känner
till vem som tillverkat de olika materialen, och när
det gäller material som patienten haft i munnen en tid
kanske inget företag finns att anmäla biverkningarna
till.
Ingen instans har uppdraget att följa utvecklingen
av den vetenskapliga litteraturen om hälsoeffekter av
dentalmaterial. Möjligheterna att ge Metallbiologiskt
centrum resurser för att bygga upp en databas med
vetenskapliga publikationer om hälsoeffekter av olika
dentalmaterial bör ses över.
Sedan till vårdmöjligheterna. Enligt redan fattade
beslut i riksdagen har patienter med sjukdomar orsa-
kade av amalgam rätt till tandvård, t.ex. amalgamsa-
nering, med full ersättning. Mycket tyder på att denna
rättighet inte har omsatts i praktiska möjligheter för
dessa patienter. En av orsakerna kan vara att tandvård
och sjukdomsdiagnoser faller inom två olika grupper
inom sjukvården, tandläkare respektive läkare.
Det finns alltså risk för att tandläkare inte anser
sig ha kompetens på diagnossidan på grund av sin
specialisering och att läkare inte uppmärksammar
effekter av dentalmaterial på grund av att de traditio-
nellt inte har fokusering på dessa orsaker. Detta kan
vara svårt att komma till rätta med, men svårigheten
får naturligtvis inte tas som skäl för att en relativt stor
grupp patienter inte får den vård som de behöver.
Tusentals människor får i dag ingen hjälp. Endast ca
200 personer har fått hjälp med fullständig amalgam-
sanering under 1999.
Miljöpartiet föreslår att frågan om i vilken ut-
sträckning vård av amalgamskadade verkställs, vilka
eventuella hinder som föreligger som försvårar till-
gången till behandling och hur dessa i så fall ska
överbryggas utreds i särskild ordning och med skynd-
samhet med tanke på det lidande som orsakas hos
drabbade patientgrupper.
I Miljöpartiets partimotion Ett samhälle för bar-
nen kan man läsa i avsnittet Barns miljö och hälsa att
Sverige har uppnått och passerat de mål avseende
tandhälsa som Världshälsoorganisationen har satt
upp. Allt kan verka vara frid och fröjd. Alla barn och
ungdomar har rätt till gratis tandvård t.o.m. det år
som de fyller 19 år.
Svenska barns tänder blir allt bättre. Tandhälsan
har förbättrats för såväl 3-åringar och 6-åringar som
för 12-årngar och 19-åringar. Men det finns stora
geografiska skillnader i förekomsten av karies. Sämst
tänder har i allmänhet barn i storstäderna. Med anled-
ning av detta bör en utredning se över de bakgrunds-
faktorer som kan finnas till de regionala skillnaderna i
barns tandhälsa.
I och med att barns tandhälsa inte behandlas i den
pågående tandvårdsutredningen anser vi att detta bör
genomföras snarast, också för att få vetskap om det
framtida tandvårdsbehovet. En möjlig väg att genom-
föra detta är att utfärda ett tilläggsdirektiv till den
pågående utredningen om bl.a. bakgrundsfaktorer till
regionala skillnader i barns tandhälsa. Sedan vill jag
särskilt betona tandvårdens roll för att motverka to-
baksbruk.
Då går jag över på ett problem som kvinnor med
funktionshinder har stött på.
Antalet personer med handikappersättning har
ökat mellan åren 1990 och 1998 från 49 000 personer
till ungefär 56 000 personer. Resultatet från en äldre
studie från 1987 visar dock på att män med liknande
behov fick högre handikappersättning än kvinnor.
Sedan 1998 finns det ett särskilt bilstöd för perso-
ner med varaktigt funktionshinder, och det har visat
sig att fler män än kvinnor uppbär det. Om detta beror
på att fler män än kvinnor kör bil, på att fler män än
kvinnor söker bilstöd eller om det är så att fler män
än kvinnor beviljas stöd är svårt att avgöra. Regering-
en bör ge Riksförsäkringsverket i uppdrag att se över
dessa könsskillnader.
En annan sak som rör barn och ungdomar i väldigt
hög grad tas upp i Miljöpartiets motion om spelbero-
ende.
Enligt en stor undersökning utförd på uppdrag av
Socialdepartementet lider ca 150 000 svenskar av
någon form av spelberoende. Värst drabbade är in-
vandrare och ungdomar. Så många som 7 % av ung-
domarna i åldern 15-17 år har redan ett spelberoende.
Risken för att unga ska bli beroende är vidare
dubbelt så stor som för vuxna spelare. Det finns bra
behandlingsformer, men i dagsläget finns det bara tio
platser för de 100 000 svenskar som är beroende. Mot
denna bakgrund anser jag att regeringen bör åter-
komma med ett förslag om hur man ska stävja pro-
blemet med det ökade spelberoendet i samhället och
om hur ökade resurser ska tillföras forskning och
stödjande behandling.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till bara en
av våra sju reservationer till detta betänkande, och det
är till reservation nr 15. Men jag står naturligtvis
bakom alla våra reservationer, även den partiövergri-
pande motionen om homo-, bi- och transfrågor.