Herr talman! Att jag inte svarade på Henrik Lan-
derholms frågor var ett uttryck för att jag hade inter-
pellerat till försvarsministern och i första hand ansåg
mig sysselsatt med hans inlägg. Men jag kan säga till
Henrik Landerholm att begreppet militär alliansfrihet
för mig innebär mer än teknisk anslutning i form av
fördrag eller avtal. Det är alldeles uppenbart att om-
världen också uppfattar det så. Det gäller många, från
mig själv till stora delar av den svenska allmänheten -
för att inte tala om norska generaler.
Syftet med min interpellation var att försöka få
fram vilka avvägningar vi måste göra när vi granskar
våra åtaganden och vad vi praktiskt gör i de här
styckena. Jag tycker att försvarsministerns inlägg har
varit heltäckande, och jag begriper var regeringen står
någonstans. Det finns inga tveksamheter.
Däremot vill jag fortfarande få ytterligare en
kommentar från försvarsministern. Det gäller vilka
andra vägar än de som försvarsministern har deklare-
rat som vi skall gå för att få till stånd denna fördjupa-
de analys. Försvarsministern har ju nämnt kommande
skrivelser till riksdagen och striktare regleringsbrev.
Sådana är bra i sig, men det är inte detta som den
demokratiska processen gäller. NATO:s karaktär av
verktyg för stormaktspolitik ligger naturligtvis som
bakgrund till hela detta skeende. Det är inte möjligt
att tänka sig Partnerskap för fred utan NATO:s roll.