Fru talman! All klokskap finns inte hos de 349 ledamöterna i riksdagen, men jag tillåter mig faktiskt att tvivla på att all klokskap finns hos SKL:s ledning i Stockholm. Det kanske är så att tiotusentals kommunpolitiker som sitter med fötter och tår långt ned i den kommunala myllan känner det här allra bäst. Låt då dem avgöra till exempel hur de vill göra med lagen om valfrihetssystem! Men utveckla gärna detta om jag missförstod dig, Anders Andersson.
Jag kan kommentera det här med bredsidan, för det är lite komiskt. Det handlar om 1 miljon kronor. Det är på den nivån, men på sida efter sida kan man ta del av de satsningar och överenskommelser som man tecknar. Det är så lite pengar att det inte spelar någon roll till slut. 1 miljon kronor till äldreomsorgen är liksom ingenting.
Stora överenskommelser som har föregåtts av politiska debatter och diskussioner är en sak. Men jag nämnde i mitt anförande, och jag antar att Anders Andersson hörde det, specifikt lagen om valfrihet för att exemplifiera det absurda i situationen att vi diskuterar en lagstiftning här. Lagen om valfrihetssystem ska vara frivillig. Kommunerna ska dock få pengar om man genomför den, annars tvingar vi fram en lagstiftning.
Jag tycker att det är ett väldigt märkligt förhållningssätt till tiotusentals kommunpolitiker. Borde de inte själva kunna avgöra hur de allra bäst organiserar äldreomsorgen i den egna kommunen eller egna stadsdelen? De ser villkoren lokalt, men framför allt är de betydligt närmare brukarna än vad vi och SKL:s ledning är.