Fru talman! Alice Åström har ställt ett flertal frågor till mig om olika aspekter av den multinationella styrkans och den irakiska säkerhetsstyrkans väpnade aktioner i Irak och hur Sverige ser på dessa.
Det är redan känt att regeringen ansåg att den USA-ledda koalitionens militära invasion i Irak saknade stöd i säkerhetsrådet och stred mot folkrättens våldsförbud. Nu befinner vi oss i en ny situation. Genom antagandet av resolution 1546 och förlängningen av densamma genom resolution 1637 bekräftade FN:s säkerhetsråd återupprättandet av den irakiska suveräniteten. Detta återställde den internationella samsynen och gav möjlighet att blicka framåt. Parlamentsval kommer att hållas den 15 december och ge det irakiska folket möjlighet att demokratiskt bestämma vem som ska leda landet de kommande fyra åren.
Under Saddam Husseins regim utsattes det irakiska folket i över 30 år för konstanta övergrepp, statssanktionerat våld och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är utan tvekan så att det även i dag förekommer kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är därför angeläget att bidra till att den politiska utvecklingen leder fram till att det irakiska folket till fullo kan åtnjuta de mänskliga rättigheterna.
Interimsregeringen har bett den multinationella styrkan, under FN-mandat, att tills vidare ha en fortsatt truppnärvaro i Irak alltmedan inhemska säkerhetsstyrkor byggs upp. Förhoppningen är att detta ska bidra till att skapa ett förbättrat säkerhetsläge och därmed underlätta överförandet fullt ut av den politiska makten till irakierna. Säkerhetssituationen är fortsatt mycket allvarlig. Interimsregeringen har tvingats förlita sig på den multinationella styrkan för att säkerställa tidtabellen för valen, bland annat genom att bekämpa de militanta sabotörer som ligger bakom det väpnade motståndet. Det är dessa grupper som anses utgöra det främsta hotet mot den irakiska civilbefolkningens säkerhet och välstånd. De väpnade aktioner som genomförs av den multinationella styrkan bör ses i ljuset av detta.
Uppgifterna om den våldsanvändning som förekommit är oroväckande. Den svenska regeringen förutsätter att alla väpnade aktioner genomförs så att civila liv sparas med iakttagande av den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna. Såväl den multinationella styrkan som den irakiska säkerhetsstyrkan är bundna av den humanitära rätten. Oproportionerlig våldsanvändning är inte bara förbjuden enligt folkrätten - det riskerar dessutom att öka motsättningarna i Irak.
Regeringen anser att det är oerhört viktigt att misstankar om brott utreds så att de som eventuellt begått brott mot den humanitära rätten också ställs inför rätta. Sverige har vid flera tillfällen krävt att de som befinns skyldiga till brott i samband med väpnade aktioner i Irak ska ställas till ansvar. Sverige kommer även i fortsättningen att i samtal med företrädare från de länder som bidrar med trupp till den multinationella styrkan, däribland ett antal EU-länder, framhålla nödvändigheten av att respektera folkrätten inklusive den humanitära rätten. Irak är en av de stående frågorna i vår dialog med USA, och förhållandena i landet diskuteras löpande med företrädare för den amerikanska administrationen.
Regeringen har starkt kritiserat de övergrepp som såväl amerikanska som irakiska soldater har gjort sig skyldiga till i Irak. Vi anser det viktigt att alla ansvariga personer ställs inför rätta och välkomnar att sådana processer har inletts. Åtgärder måste vidtas för att säkerställa att sådant beteende inte förekommer. Det finns ett absolut förbud mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling.
Övergreppen mot fångar i Irak är mycket allvarliga. Regeringen välkomnar därför att missförhållandena vid irakiska fängelser och förvaringsfaciliteter ska utredas grundligt och ansvariga ställas till svars. Den irakiska regeringen har ett ansvar att agera i enlighet med sina folkrättsliga förpliktelser.
I samband med Barcelonaprocessens toppmöte i slutet av november hade jag ett bilateralt möte med Iraks utrikesminister där vi diskuterade hur Sverige och det internationella samfundet ytterligare kan bidra för att stärka de mänskliga rättigheterna i Irak och om möjligt påskynda återuppbyggnadsarbetet. I morgon kommer jag att träffa den irakiska ministern för miljö och mänskliga rättigheter, Narmin Othman, och då diskutera samtliga dessa frågor ingående. Den 15 december kommer minister Othman att träffa biståndsminister Carin Jämtin och miljöminister Lena Sommestad.
Vad gäller Alice Åströms fråga om användande av förbjudna stridsmedel kan följande sägas. Sverige verkade under 1970- och 1980-talen för att få till stånd ett totalförbud mot användning av brandvapen. Det gick dock inte att nå enighet inom statssamfundet, och något totalförbud mot användande av brandvapen finns inte i dag. Användandet av brandvapen regleras i protokoll III till 1980 års vapenkonvention. Protokollet innehåller restriktioner på hur sådana vapen får användas. USA är inte part till detta protokoll och är därmed inte bundet av dess regler.