plik
Fru talman! Jag hörde på statsrådet Anna Hed-
borgs inlägg, och jag blev något förbryllad. Det
framgick inte riktigt klart vad den nuvarande rege-
ringens socialpolitiska strategi egentligen är.
Hon sade att det nuvarande sociala systemet har
vuxit fram under lång tid, och det stämmer i betydan-
de del. De sociala systemen växte fram redan från
1800-talets slut och framåt. Däremot inträffade något
av ett systemskifte på 60-talets slut när Sverige blev
ett högskattesamhälle med offentliga monopol. Tidi-
gare hade vi varken det ena eller det andra i någon
större utsträckning. Vi var definitivt inte ett högskat-
tesamhälle.
Därför går jag tillbaks till frågan: Är det den tredje
vägens politik som nu skall restaureras? Skall vi köra
om utvecklingen från 1982 och framåt - det som
slutade i arbetslöshetens stålbad? Skall vi repetera den
utvecklingen under åren framöver?
Vi vet väl vad det har inneburit. Vi har sett dessa
tapp, som jag framhöll i mitt inledningsanförande, och
hur Sverige har halkat efter. Vi har fått en stor fattig-
dom jämfört med andra länder, och vi har blivit lågav-
lönade.
Skall vi helt enkelt behålla systemen med ständiga
sparpaket? Skall vi så att säga ha 50 sparpaket i rad
framöver? Vi behåller systemen, men vi skär och
sparar hela tiden. Jag får intrycket att regeringen är
inne på den vägen. Man kör om tredje vägen, men
eftersom det är statsfinansiell kris måste man spara
och spara.
Det vore intressant att veta detta. Har den social-
demokratiska regeringen någon ny modell? Jag före-
ställer mig att man under de gångna tre oppositionså-
ren noggrant har utformat en socialpolitisk strategi,
och det har inte avslöjats vari den består.
Av delar av inlägget kunde man få intrycket att det
finns en tendens till omprövning, men någon samlad
strategi kunde jag inte se.
Min huvudfråga är: Är vi tillbaks vid tredje vägens
politik? Skall vi återupprepa utvecklingen från 1982-
1991?