Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikes-
ministern för svaret. Sverige har en stolt utrikespoli-
tisk tradition. Vi har hjälpt motståndsrörelserna i
Sydafrika och Polen och kämpat mot politiskt för-
tryck. Nu finns det en diktatur vars huvudstad ligger
närmare vår huvudstad än landshövdingeresidenset i
Luleå. På mindre än 50 minuter kan man flyga Stock-
holm-Minsk eller Minsk-Stockholm.
Även om förtrycket är väl känt uppmärksammas
det väldigt lite i svenska medier och kommer kanske
därför ibland lite i kläm i svensk utrikespolitik.
Jag har i min interpellation försökt ta upp de för-
svinnanden som har skett i Vitryssland. Det är jour-
nalister, riksbankschefen och vice talmannen i parla-
mentet som har misshandlats eller försvunnit. Vi kan
för en stund tänka oss hur det hade varit om detta
hade skett i Sverige och om Erik Fichtelius hade
försvunnit efter att ha åkt till flygplatsen och fortfa-
rande saknades ett år senare, om Urban Bäckström
hade försatts i husarrest och inte tillåtits kommunice-
ra med omvärlden och om vice talman Anders Björck
hade misshandlats och släppts utanför staden. Då kan
man också tänka sig vilken önskan vi hade haft om
omvärldens stöd. Det är det som jag tycker ska vara
vägledande för den svenska Vitrysslandspolitiken.
Anna Lindh tar upp den diplomatiska närvaron i
Vitryssland - ett honorärkonsulat - och säger att
regeringen överväger att stärka den diplomatiska
närvaron. Det är naturligtvis en positiv signal. Jag
undrar ändå när Vitryssland kan räkna med en svensk
ambassad som fortlöpande kan informera hem. När
kan Vitryssland räkna med att Sverige engagerar sig
hårdare för den vitryska saken?