Fru talman! Vi står här igen och pratar kommunekonomiska frågor och kommunala frågor.
Tyvärr är det nu en väldigt dyster verklighet i väldigt många av våra kommuner, även om det är stora skillnader mellan kommunerna.
En del har det väldigt tufft. Andra har börjat se att de tuffa åren kommer.
Jag tycker att det är väldigt tråkigt när oppositionens företrädare väljer att gå i polemik i frågor där vi faktiskt är tämligen överens.
När det gäller till exempel frågan om den kommunekonomiska utjämningen kan man läsa en reservation som jag kan ställa mig bakom. Vi har hört andra företrädare för majoriteten som också har sagt sig kunna ställa sig bakom den. Ändå går man upp i talarstolen och ger intrycket av att det här är frågor som vi inte alls är överens i.
Vi är alla i den här riksdagen överens om att vi ska ha ett utjämningssystem som gör att det finns likvärdiga förutsättningar för kommuner oavsett var någonstans i vårt avlånga land de befinner sig, oavsett vilka förutsättningar man har, oavsett om det är storstad eller glesbygd.
Men vi är väldigt angelägna om att göra en översyn för att faktiskt komma till rätta med de brister som finns och kanske också upptäcka vad det är som gör att bristerna finns där.
Den utredningen är på gång, och jag ser fram emot att den blir klar.
Kommunerna och landstingen bedriver den verksamhet som gör att vi kan känna oss trygga i vår vardag, i varje fall det mesta av den.
Jag kan ändå inte låta bli att ta upp den oro som präglade min vardag i morse och som också präglar mig nu på eftermiddagen.
De som lyssnade på radion i morse eller på nyheterna i går kväll hörde talas om att en man än en gång åker runt och försöker plocka upp barn utanför skolor. Den här gången är det i det område där jag bor, där mina barn rör sig på eftermiddagen.
Det är ingenting som vi kan komma åt med den kommunala ekonomin. Hur trygg vi än gör vardagen för våra barn
i
skolan kommer vi inte att komma åt att barn faktiskt utsätts för vuxnas sjuka läggningar.
Men när vi går in i det ekonomiska läge vi har nu för våra kommuner och för den statliga verksamheten som till exempel polisen och när det gäller allt det som gör att människor hamnar i situationen att de blir så sjuka att de utsätter barn för sådant här handlar det om att vi fokuserar, att vi gör allt vi kan för att använda varje skattekrona på bästa tänkbara sätt. Tryggheten är det absolut viktigaste vi har. Det gäller våra barn, det gäller oss vuxna, och det gäller oss när vi blir gamla.
Det finns i reservationen från Vänsterpartiet ett påstående som jag tycker är väldigt anmärkningsvärt. Det påstås av Ulla Andersson att vi saknar könsperspektiv. Det handlar om frågan om valfrihet. Det är väldigt märkligt att man kan komma med ett sådant påstående.
Nu skulle inte jag vilja säga att könsperspektivet är det övergripande generella som gör att vi tycker att det är viktigt med valfrihet. Det finns många goda skäl att se till att öka mångfalden i kommunal och landstingsdriven verksamhet.
Valfriheten i sig är väldigt viktig. Den är viktig för att vi ökar konkurrensen och med det också har möjlighet att öka kvaliteten.
Men könsaspekten att se till att det finns fler kvinnliga företagare i vårt land kommer vi aldrig att komma åt om vi inte öppnar för kvinnligt företagande inom de branscher där kvinnor är verksamma. Vi måste göra det möjligt för kvinnor att välja arbetsgivare.
Oavsett om jag är arbetstagare i offentlig verksamhet eller om jag är patient eller brukare är det viktigt med valfriheten, även om jag inte gör ett nytt val. För många av oss finns tryggheten i möjligheten att välja bort.
Jag har mina barn i en kommunal skola, och den är jättebra. Den fungerar utmärkt för dem. Men jag känner mig trygg med att veta att om skolan inte skulle leva upp till de krav jag ställer på att mina barn ska ha en trygg vardag och få en bra utbildning har jag rätt att välja en annan skola för dem och att de om de inte trivdes i skolan skulle kunna säga till mig som förälder att de vill byta. Möjligheten att välja är det som är det viktigaste, även om många av oss faktiskt inte gör det aktiva valet och väljer något annat.
Jag skulle också vilja lyfta fram några av de andra sakerna som den här regeringen har gjort för att öka valfriheten. Något har redan nämnts här. Det handlar om lagen om valfrihet. Det är något som kommer att öka möjligheten väldigt mycket för alla de patienter och brukare som finns ute i våra kommuner och landsting och som kommer att göra att fler kan få den utförare de vill ha.
Självklart är det innehållet i vården som är det viktigaste. Men om jag var i behov av den typ av stöd och service som innebär att någon ska komma hem till mig och finnas med mig inne på toaletten och när jag ska duscha vill jag att jag ska bestämma vem det ska vara som är där inne med mig och inte att det är en kommunpolitiker eller riksdagspolitiker som tar det beslutet.
(Applåder)