Herr talman! Eftersom upplägget för dagens debatt ser ut som det gör och inte riktigt är anpassat efter mindre partier, som bara har möjlighet att ha en person med i debatten, får jag avstå från att debattera högskolan i dag. Jag kommer att koncentrera mig på grundskola och gymnasium. Men vi återkommer ju snart till högskolefrågorna igen, efter julen.
Det förslag till budget som vi nu debatterar innehåller ett flertal viktiga satsningar. Statsbidraget till personalförstärkningar höjs till 2 miljarder kronor. Genom detta stöd förbättras förutsättningarna att öka personaltätheten, minska barngruppernas storlek och öka kvaliteten i förskolan. Vi tycker också från Miljöpartiet att det är mycket bra att bidraget till den kvalificerade yrkesutbildningen förstärks med ytterligare 120 miljoner och därmed kan byggas ut med 1 000 platser. De ca 400 olika kvalificerade yrkesutbildningarna har en viktig roll att fylla för en mångfald av olika utbildningsvarianter med nära koppling till näringsliv och arbetsgivare.
Herr talman! Mycket är bra i skolan i Sverige. När man reser runt på olika skolor, kommunala såväl som fristående, ser man många goda exempel på entusiastiska lärare, bra pedagogik och metoder som utvecklar skolan. Men det behövs också förbättringar. Vi vill från Miljöpartiets sida ha en ökad lokal frihet kombinerat med en skärpt tillsyn och större möjligheter till sanktioner för att komma till rätta med skolor som brister i sin verksamhet.
Vi är oroade för delar av utvecklingen i skolan. Enligt nationella och internationella utvärderingar har elevernas kunskaper i matematik, läsförståelse och svenska försämrats det senaste decenniet. Bara 60 % av landets manliga 15-åringar kan läsa på den nivå som är önskvärd för att man ska klara sig i vuxenlivet. År 2004 fick 24 % av alla elever Icke godkänd som slutbetyg i ett eller flera ämnen. Alltfler finns på det individuella programmet på gymnasiet, ett faktum som i sig visar att den svenska skolan i dag inte kan ge alla elever den kunskap de behöver.
För att bryta den här negativa utvecklingen krävs ett antal förändringar. Jag tror, herr talman, att det krävs väsentligt ökad individualisering där varje elev blir sedd och får utvecklas och lära utifrån sina egna förutsättningar och behov. För att kunna se och lyfta varje individ krävs en större pedagogisk mångfald och lokal frihet att utforma arbetet på det sätt som passar just en viss skola och just vissa elever. Då kan skolan i stället fokusera på kunskaper och hitta kreativa sätt att utveckla undervisningen. Vi bör ha ett system som så långt det är möjligt är huvudmannaneutralt med likartat regelverk och förutsättningar för alla skolor i Sverige.
En viktig del i arbetet för att skapa större fokus på kunskapsuppdraget och att alla barn ska nå målen är att avskaffa timplanen. Skolorna måste få större utrymme att lägga upp undervisningen så att den passar elevernas verkliga behov. Sveriges elever är inte en homogen grupp. Elevkåren består av individer med olika talanger och olika problem. Det omfattande försök utan timplan som pågått i flera år i 900 skolor visar på bra resultat. Timplandelegationen föreslår ju nu i sin slutrapport att timplanen ska försvinna helt. Man menar att den inte hör hemma i dagens mål- och resultatstyrda skola. Det är precis det som vi alla måste fråga oss: Vilken typ av styrning vill vi ha av dagens skola?
Effekterna av försöksverksamheten har varit att målen i högre grad har satts i centrum i arbetet i försöksskolorna. Elevernas föräldrar är mer nöjda, mer informerade och känner sig mer delaktiga i sina barns studier och studieutveckling. Eleverna har också fått mer ansvar och inflytande under försöket. De kan i högre grad än tidigare påverka sitt eget arbete. Detta individualiserade arbetssätt har gjort att elever i behov av särskilt stöd uppmärksammats mer och fått stöd utifrån sina individuella behov. Lärarnas tillfredsställelse med arbetet har också ökat och är högre i försöksskolorna än i övriga grundskolor. Betygen har utvecklats mer positivt i försöksskolorna än i övriga skolor, och då särskilt för pojkar och elever med utländsk bakgrund. Dessa budskap och resultat bör leda till eftertanke för oss alla i denna kammare.
Fler elever måste ges möjligheter att nå kunskapsmålen. Vi måste öka elevernas rätt till åtgärder som hjälp att nå målen. Därför anser vi att man bör ge elever och föräldrar möjlighet att överklaga åtgärdsprogram.
När en elev riskerar att inte nå målen och få godkänt i ett ämne i skolan är skolan redan i dag skyldig att upprätta åtgärdsprogram så att eleven ska kunna nå godkänt. I dag finns det dessvärre tecken på att inte alla får denna rättighet tillgodosedd eller att åtgärdsprogrammen, i den mån man får dem, har alldeles för undermålig kvalitet. De som har rätt till åtgärdsprogram är de allra svagaste och mest utsatta eleverna. Deras chanser att nå kunskapsmålen måste stärkas genom möjlighet att överklaga både beslut och uteblivet beslut om åtgärdsplan.
Det behöver också införas en möjlighet för Skolverket att utdöma vite, så att de skolor som inte följer de regler och lagar som finns får sanktioner för det och en press på sig att klara sitt uppdrag. Det är inte rimligt att man i dag kan utdöma vite för att ventilationen på en skola är för dålig men inte om skolan brister i sitt huvuduppdrag.
Jag vill slutligen ta upp ett annat stort problem i svensk skola. Det är stora skillnader i dag i studieresultat i den svenska skolan mellan pojkar och flickor. Flickor som grupp har väsentligt bättre resultat än pojkar som grupp. Könsskillnaderna i betygen i de olika ämnena visar en viss variation, men flickorna har bättre betyg i samtliga ämnen med ett enda undantag, nämligen idrott och hälsa.
Pojkarnas genomsnittliga betyg är väsentligt lägre än flickornas i grundskolan. En betydligt större andel bland pojkarna når inte betyget Godkänd i alla ämnen. Det finns också bland pojkar en större andel som inte nått betyget Godkänd i något av ämnena svenska, engelska eller matematik.
Även om man i stället tittar på de nationella proven är det betydligt fler flickor än pojkar som visar bra resultat. Flickor nådde målen i större utsträckning än pojkar, alltså i nästan alla ämnen.
Av de elever som fick slutbetyg från gymnasiet läsåret 2002/03 och därmed högskolebehörighet fanns 87 % pojkar och 92 % flickor. I samtliga gymnasieprogram hade flickorna högre genomsnittligt slutbetyg. 15 % av männen och 21 % av kvinnorna går direkt till högskolan efter gymnasiet.
Detta är många siffror, men de är viktiga, och de ger oss en bild som visar att det är på samma sätt genom hela skolsystemet. Från år 1 i skolan till högskolan finns dessa skillnader.
När man ser att tjejerna i skolan i dag med råge bräcker killarna i utbildningsresultat kan man undra vad detta beror på och om vi har anpassat skolan mer efter flickor som grupp. Ligger det inte ett ansvar på samhället att anpassa skolan efter alla elever och ge alla möjlighet att nå målen? Vad kommer detta att innebära efter skolan för de pojkar som genom skolgången lyckas sämre och när de växer upp till män? Vad innebär det för deras självbild och deras möjligheter i livet?
Det är inte acceptabelt att en så stor grupp går igenom hela skoltiden med konstant sämre resultat. Skolan måste anpassa sig bättre efter både flickor och pojkar.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.