Fru talman! Jag måste inledningsvis säga att Jan
O Karlsson är den störste av diplomater. Han har
nämligen en förmåga att hålla med alla - kanske med
ett undantag. Det kan man inte göra i den här frågan,
menar jag.
Jan O Karlsson och jag ska i övermorgon ha en
debatt om arbetskraftsinvandring från länder utanför
EU, och därför kommer jag inte att beröra det områ-
det i mitt inlägg i dag.
Fru talman! Mitt inlägg handlar i huvudsak om
kostnaderna för flyktingpolitiken. Jag har sedan
många år tillbaka begärt att kostnaderna, plus eller
minus, ska redovisas och föreläggas riksdagen och
svenska folket. Jag har konstant fått nobben på min
begäran. Det är inte svårt att förstå varför. Skulle det
ha visat sig att politiken varit ekonomiskt vinstgivan-
de hade jag garanterat fått ett svar med vändande
post. Nu får inte jag, inte riksdagen och inte svenska
folket något svar på den frågan. Jag förstår varför,
som jag sade tidigare.
Oavsett det är det bra att denna årliga debatt hålls.
Jag läste i Dagens Nyheter för tre veckor sedan att
ett opinionsinstitut hade haft en sammankomst, där
samtliga partisekreterare från de etablerade partierna
satt i panelen. Man hade uttryckt oro över svenska
folkets uppfattning avseende flyktingpolitiken, som
på intet vis överensstämmer med de uppfattningar
som saluförs i Sveriges riksdag. Man sade så här,
vilket jag tyckte var bra när jag läste det: Vi ska ta en
ärlig debatt med dem som tycker annat. Jag tror fak-
tiskt att många svenska medborgare tycker annat.
Det var t.o.m. någon som saftade på med att säga
- om jag får använda uttrycket - att "Sten Andersson
kommer att få ett helvete". Det är citerat direkt ur
Dagens Nyheter, så det är inte mitt påstående.
Om jag skulle hamna i den situationen måste jag
tala om att jag skulle må mycket bra. Tyvärr verkar
det som om man vill lägga locket på i den frågan. Det
är i dag närmast lögn att komma in i fria svenska
medier och prata för en politik som jag tror, rätt eller
fel, att en stor del av svenska folket står bakom. Det
må så vara, men utanför Helgeandsholmen förekom-
mer det åsikter om flyktingpolitiken som verkar vara
helt okända för majoriteten av riksdagens ledamöter.
Fru talman! När man lyssnar på debatten i dag hör
man att det är ett genomgående tema att den svenska
flyktingpolitiken är för ogenerös. Den ska alltså bli än
mer generös. Ni får ursäkta mig, men när jag läser
statistik - det må vara från FN eller dess underorgan
UNHCR - visar det sig att jämfört med alla övriga
medlemmar i EU är Sverige per capita mest generöst,
och ibland t.o.m. numerärt mest generöst. Ändå hag-
lar påståendena om Sveriges ogenerösa flyktingpoli-
tik över oss.
Jag måste tillstå att jag blev lite förvånad när jag
häromdagen läste ett TT-telegram om ansvarig mi-
nisters - i detta fall Mona Sahlin - tillrättavisning av
ett nordiskt broderland avseende dess förslag till ny
flyktingpolitik. Jag tyckte att det var att blanda sig i
det landets inre angelägenheter. Vad har vi egentligen
att yvas över i Sverige i dag?
När jag för tolv år sedan från riksdagens talarstol
pratade om misslyckanden avseende Rosengård,
Bergsjön, Rinkeby, Navestad i Norrköping m.m. sade
man så här: Det finns problem i dag, men vi kommer
att lösa detta framöver.
I dag - tolv år senare - verkar problemen vara
cementerade. Generellt sett har ingenting av den från
riksdagens talarstol ofta omtalade asyl- och flykting-
politiken lyckats.
Jag noterar också att det finns f.d. kommunister
som vill ha än mer invandring. Jag kan förstå, med
tanke på deras bakgrund av instängdhet, att de vill ha
fri tillgänglighet för allt och alla. Men deras ord sak-
nar faktiskt, fru talman, trovärdighet.
Man ska inte bara kritisera utan även lägga fram
förslag till ändringar till det bättre. Vad vill jag då?
Jag tycker att Sverige ska ha en flyktingpolitik som
regel- och omfattningsmässigt harmonierar med poli-
tiken i övriga EU. Vi har varken kompetens eller
resurser för någonting annat. Den svenska politiker
som tror att han eller hon har en förmåga som icke
förunnats kolleger i andra länder kan tala om varför
han eller hon har fått den unika och oskattbara för-
månen.
Jag tycker också att den som söker asyl i Sverige
vid ansökan borde acceptera kravet att under en viss
tid - låt oss säga tre år - bo på den ort som Migra-
tionsverket och staten har ansett att han eller hon bör
placeras på. Den asylbeviljade får då möjlighet att på
ett mycket bättre sätt integreras i det svenska sam-
hället. I mindre kommuner finns det i dag med få
undantag bra möjligheter att dels lära sig svenska
språket, dels få en utbildning som är gångbar i Sveri-
ge.
Jag tror ärligt talat inte att någon som söker asyl i
Sverige skulle ta tillbaka sin ansökan om svenska
staten ställer det kravet. Så skulle, fru talman, inte
vara fallet.
Jag ser att klockan tickar i väg. Tio minuter går
fort. Jag vill säga att jag tycker att debatten i dag har
varit en form av pseudodebatt. Den saknar förankring
inte hos alla men hos ett stort antal svenska medbor-
gare. Jag tycker att det är dags att Sveriges riksdag,
som faktiskt är arbetsgivare och representerar svenska
folket, tar upp det som diskuteras på gator och torg,
bland vänner, släktingar och bekanta emellan och i
fika- och pausrum. En sådan debatt ska även äga rum
i Sveriges riksdag.
Tack för ordet.