Fru talman! Först och främst blev vi inte inbjudna till Syrien, utan vi kom med en begäran om att få åka dit, precis som Kerstin Lundgren kan göra om hon nu bryr sig om de människor som bor där. Denna begäran godkändes.
Sedan finns det vissa skillnader här. Jag och även Johan Nissinen stöttade att vi skulle avsätta Agramunt. Nu kom vi aldrig till den omröstningen, men vi var fullt med på detta med tanke på att det som han gjorde inte var okej. Han åkte som sagt dit under skydd av ryska trupper och syriska företrädare, inte för att träffa syrier, oppositionella eller religiösa företrädare, såvitt jag vet, utan troligtvis därför att det var en bjudresa från Ryssland. Detta var definitivt inte fallet för oss. Vi betalade vår resa själva, och vi träffade helt andra personer.
Jag tycker att det är lite tråkigt att Kerstin Lundgren ägnar sig åt någon form av guilt by association här. Varken jag eller Martin Kinnunen, som åkte på resan, har någon som helst koppling till Agramunt eller för den delen den ryska regimen eller något sådant. Att jämföra oss med honom eller Ryssland skulle jag säga är att kasta sten i glashus, om man inte själv - det kanske Kerstin Lundgren vill - vill bli förknippad med Pinochet eller någon annan som har en delvis liberal politik.
Det går inte att bara plocka personer och sedan hävda att de har någon form av samröre när de faktiskt inte har det. Jag har inget samröre med Agramunt eller den ryska regimen, lika lite som Kerstin Lundgren har det med Pinochet eller någon annan som har en förhållandevis liberal politik. Dessutom är det ganska tydliga skiljelinjer mellan Agramunts politik och min politik.