Fru talman! Vi vet alla att den direkta anledningen
till att vi debatterar socialförsäkringsfrågor i dag är att
vi skall fastställa en statsbudget för det kommande
året. Vi vet också att vi rör oss med stora pengar inom
vårt utskottsområde. Väldigt många av de miljarder
som fördelas har vi att ta ställning till i socialförsäk-
ringsutskottet. Bara inom utgiftsområde 10, som vi nu
närmast debatterar, rör det sig om mer än 80 miljarder
kronor fördelat på tio anslag. Allt det där är naturligt-
vis även i sina detaljer väldigt viktigt.
Jag skall, liksom de tidigare talarna, inte rabbla
siffror, inte stapla de kristdemokratiska kraven varken
på besparingar eller satsningar på varandra. Allt det
där finns i motioner och i vårt särskilt yttrande till
betänkandet, och det behöver inte stå i protokollet
från debatten i dag.
Jag vill fokusera på några av de väldigt viktiga
frågor som vi kristdemokrater vill understryka.
Jag vill ändå när det gäller budgeten säga att an-
ledningen till att vi inte har någon reservation, som vi
har möjlighet att yrka på i dag, är naturligtvis att vi
har en sammanhängande politik över alla politikom-
råden. Det gör att vi inte när riksdagen har fastställt
tak och ramar för de olika utgiftsområdena sedan kan
gå in och peta i det. Vi har samma politik när vi skri-
ver vår motion med anledning av budgetpropositio-
nen och när vi behandlar dessa frågor i kammaren i
dag och nästa år. Vi har samma politik, och det som
gäller inom de här områdena finns samlat i det sär-
skilda yttrandet.
De frågor som vi särskilt vill understryka är bl.a.
det som Ulf Kristersson talade om inledningsvis,
nämligen behovet av att man förändrar, behovet av att
man gör någonting när det gäller socialförsäkrings-
systemen, som förbättrar, som utvecklar och som
samordnar.
Vi har inte i år upprepat allt det vi har att säga på
det området i en motion, som vi gjorde förra året,
utan vi har inskränkt oss till att försöka att med kraft
föra fram kravet på en parlamentarisk kommitté, en
utredning som får se över det här. Tittar vi på prin-
ciper kan alla partier ställa upp sina egna prioritering-
ar. Men om vi kan bli överens om att vi utifrån detta
behöver se över alltsammans, utreda det, skulle vi
kunna samla oss till att av regeringen beställa en bred
parlamentarisk utredning.
Förra året var vi fem partier som gjorde det. De
fem partierna hade inte majoritet i riksdagen, men
efter att väljarna hade sagt sitt i valet i höstas har de
fem partierna nu majoritet i Sveriges riksdag. Vi
skulle alltså tillsammans ha kunnat upprepa förra
årets krav, och reservationen kunde ha blivit en majo-
ritetstext i år. Nu blev den inte det, därför att Miljö-
partiet backade.
Jag kan inte underlåta att uttrycka den frustration
som jag ibland känner över att samverkanspartier så
ofta verkar tappa orken när det gäller att driva viktiga
krav. Det som ena året var viktigt är nästa år inte
längre viktigt, utan man släpper det.
Nu är det här kravet alltså formulerat i en fyrparti-
reservation, och det finns uppenbarligen inte majori-
tet i kammaren för detta.
Men det är märkligt att vi som är politiskt ansva-
riga inte kan samla oss till att ta tag i dessa frågor,
som för så många människor är så viktiga. Senast för
bara några veckor sedan fick vi se ett nytt bidrag som
visade hur andra grupper tar tag i frågorna. Jag tänker
på SNS välfärdspolitiska råd och den rapport som
man har lagt fram. Det ena bidraget efter det andra
har kommit fram under ett antal år, men vi som är
ansvariga politiker kan inte ta oss samman och ta ett
helhetsgrepp när det gäller dessa frågor. Detta tycker
jag är väldigt sorgligt. Men det är naturligtvis ännu
inte för sent för Miljöpartiet att ändra sig och stödja
det krav som man stödde för året.
För övrigt vill jag betona ett par av de frågor som
vi tyvärr inte har kunnat formulera några reservatio-
ner kring. De har klumpats samman med anslagsbi-
tarna i det särskilda yttrandet. Det gäller vår syn på
samordning mellan myndigheter och organisationer
vad beträffar dessa frågor. Vi betonar återigen vikten
av att vi får en bättre samordning, så att människor
inte hamnar mellan systemen. Vi tror fortfarande att
FINSAM-modellen borde ha införts i hela landet.
Det vi också vill understryka är behovet av ökad
rehabilitering, som man sätter in tidigare. Vi har hela
tiden varit kritiska till att regeringen under förra man-
datperioden drog ned på rehabiliteringspengarna med
hänsyn till att man skulle göra en översyn. Man drog
ned 200 miljoner 1997 och 200 miljoner 1998 bara
för att man skulle utvärdera och se över. Tänk om vi
skulle sätta det i system inom alla verksamhetsområ-
den. Vi skall ju ständigt utvärdera. Vi skall göra över-
syner. Vi måste göra det gång efter annan inom alla
verksamheter. Tänk om vi varje gång vi såg över
verksamheten skulle dra ned på resurserna. Det skulle
naturligtvis bli fullständigt absurt. Det har varit väl-
digt missriktat att dra ned på rehabiliteringsinsatser-
na, för det vi satsar ger tillbaka så mycket mer.
Sedan gäller det också resurserna till socialförsäk-
ringsadministrationen, där vi vill satsa mer därför att
behovet är så stort. Vi satsar dels på personal, dels på
kompetenshöjande åtgärder. Där skulle vi verkligen
velat få till stånd ett tillkännagivande till regeringen
om att man måste prioritera kompetenshöjning. Det
krävs väldigt stor kunskap för att hantera allt det som
försäkringskassorna nu har att hantera. Tyvärr måste
jag hänvisa bara till vårt särskilda yttrande på dessa
punkter.
Jag yrkar bifall till reservation 5 som gäller utred-
ning om socialförsäkringsfrågorna.