Herr talman! Det är bra att debatten om hur de
psykiskt sjuka har det kommer upp i riksdagen så här
efter det att det har kommit en rapport som visar på
att vi inte har klarat av detta problem i samhället.
Våra psykiskt sjuka är kanske den grupp som far mest
illa just för att resurserna inte räcker till. Kunskapen
på kommunal nivå är väl oftast inte heller så stor att
denna grupp prioriteras.
Många av de psykiskt sjuka skall få hjälp av hem-
tjänsten när de så behöver. Det är bara det att de när
de behöver hjälpen oftast är för dåliga för att be om
den, vilket gör att väldigt många psykiskt sjuka ham-
nar i isolering eller att det blir de anhöriga som får dra
lasset. För många anhöriga till psykiskt sjuka börjar
detta bli en ohållbar situation. Man varken orkar eller
klarar av det, och man har inte kunskap om hur man
skall hantera de psykiskt sjuka i krissituationer när de
mår väldigt dåligt.
Då måste vi fundera över vad vi gör. Vad ämnar
regeringen göra för att kunna ge bättre resurser och
klara av problemet?
Det har tidigare, om jag har förstått det hela rätt,
funnits ett riktat statsbidrag, som försvinner nästa år.
Det har varit till för att stimulera åtgärder. I en del
kommuner har det fungerat. En del av den klubbhus-
verksamhet - Fountain House - och annan typ av
verksamhet jag har besökt är oerhört positiv för dem
som har varit eller är psykiskt sjuka. Man har en bra
kontaktyta. Man får ett regelbundet och bra liv till-
sammans med andra människor.
Det finns en stor risk för att kommunerna inte pri-
oriterar denna typ av verksamhet om man inte ger
direktiv om det. Vi undrar vad regeringen ämnar göra
för att stimulera så att kommunerna verkligen tar i
verksamheter som är riktade till människor med psy-
kiska problem.
Det stod i någon av morgontidningarna att 40
miljoner av stimulanspengarna ännu inte har utnytt-
jats. Flera kommuner har alltså struntat i att göra
något, trots att det inte kostar dem ett öre. Då måste
man fundera över varför det är så.
En förklaring är naturligtvis att det rör en grupp
som inte kan göra sin stämma hörd i kommunerna på
samma sätt som andra grupper. I förra debatten var vi
inne på självmord och den ofta litet skuldfyllda
skamsituation man upplever. Man vill inte tala om hur
man har det och hur man mår. Det är naturligtvis
också en del i att denna grupp inte orkar göra sin
stämma hörd eller får de resurser som den behöver.
Man vill kanske rent av från politiskt håll inte er-
känna att dessa sjuka finns i kommunen och att man
borde vidta åtgärder. De finns kanske inte heller re-
gistrerade så att man kan se dem, och det är ofta det
som är hemtjänstens problem. Man vet inte var de
finns, och det finns ingen uppsökande verksamhet,
vilket det kanske borde göra för att den som blir psy-
kiskt sjuk skall klara sin situation. Det behövs en
regelbunden kontakt.