Herr talman! Först vill jag framföra ett tack till
Anita Johansson för de vänliga orden. Jag tror att jag
kan tacka för de andras räkning också.
Jag vill säga ett par ord om gränshinder. Jag hade
förmånen att i september 1999 lägga fram en rapport
som hette Ett gränslöst Norden. Där konstaterar jag
att det är med ökad frustration man möter de många
gånger onödiga gränshinder som finns, som ibland
faktiskt bottnar i en okunskap hos myndigheter. Det
är också det som Ole Norrback har konstaterat.
Rapporten gick vidare till Nordenutskottet och till
ministerrådet. Ministerrådet hade i uppdrag att arbeta
vidare med förslagen om att försöka finna lösningar.
Vi begärde där också en genomgång och en samlad
handlingsplan - en begäran som sessionen för två år
sedan kom att ställa sig bakom.
Den rapporten har vi nu fått. Det är alldeles ut-
märkt. Jag hoppas att ministerrådet med kraft tar tag i
frågorna. Det är som någon sade tidigare i dag: Det är
den enskilda människan det handlar om.
Förbundsdirektören i Föreningen Norden, Anders
Ljunggren, refererade till ett brev som han hade fått
från en dansk som hade flyttat till Skåne. Denna per-
son skrev så här: Ska jag ringa till Köpenhamn, cirka
fem mil, får jag betala en krona i minuten plus upp-
koppling. Jag kan ringa till Stockholm och Nordsve-
rige för 12-18 öre per minut. Ska jag besöka mina
barn i Köpenhamn och önskar använda bron får jag
betala mer än 500 kr, även om själva resan varar i
mindre än en timme. I Danmark betraktar man mig
som utvandrare. Jag får därför inte lov att rösta i
Folketingsvalet. Jag kan heller inte rösta i Sverige.
Jag får sänt min lön och pension från Danmark. Den
transaktionen kostar mer än 150 kr per gång. Jag
betalar min skatt till Danmark men har inga rättighe-
ter i Danmark över huvud taget.
Jag tror att det finns många medborgare i olika
nordiska länder som upplever sådana här problem.
Därför tycker jag faktiskt att den parlamentariska
församlingen måste sätta allt tryck på ministerrådet
för att med kraft ta tag i de här frågorna.
Jag hade tänkt säga att par ord om två medlems-
förslag. Det handlar dels om inrättandet av ett film-
pris, dels om den nordiska språkgemenskapen.
Vi har i dag på kulturområdet ett väl uppmärk-
sammat litteraturpris och ett lika väl uppmärksammat
musikpris. Skälet till att man skulle inrätta ett nor-
diskt filmpris enligt det här socialdemokratiska med-
lemsförslaget är att det redan i dag finns ett omfattan-
de stöd och en stimulans till nordisk filmproduktion.
Vi har sett många bra nordiska filmer. Det sker ett
växande utbyte av filmskapare och filmarbetare.
Jag tror att det är viktigt. Genom ett nordiskt
filmpris kan vi lyfta fram en kulturform som profile-
rar nordiska språk och kulturen. Det handlar inte
minst, om vi talar om framtiden i Norden, om att
intressera den unga generationen. Dessutom tror jag
faktiskt att detta med film och filmtittande kommer
att öka kraftigt framöver. Det ser vi i kulturmätningar
i Sverige redan i dag. Framför allt tror jag att den nya
tekniken med bättre distributionsmöjligheter - jag
tänker på den digitala utvecklingen - gör att detta
kommer att bli alltmer attraktivt.
Efter det att kultur- och utbildningsutskottet har
berett ärendet har presidiet beslutat att det ska ske en
utdelning av ett nordiskt filmpris i samband med
sessionen i Helsingfors, i samband med 50-
årsjubiléet. Detta tycker jag är alldeles utmärkt. Jag
hoppas att det blir en fast institution.
Det andra handlar då om den nordiska språkge-
menskapen. Det talades om prioriterade områden här
tidigare. Ett av de fem prioriterade områdena är just
den nordiska språkgemenskapen. Här ligger det ett
väl genomarbetat medlemsförslag som ställer krav på
att vi måste underlätta för medborgarna att få en bätt-
re förståelse när det gäller andra nordiska språk.
Den nordiska språkgemenskapen är självklart
viktig för det nordiska samarbetet. Tyvärr har ambi-
tionen hos de nordiska länderna många gånger mins-
kat när det gäller att man ska lära sig grannspråk. I de
svenska kursplanernas anvisningar stod det tidigare
att eleverna skulle lära sig att förstå grannspråken. I
den nya kursplanen för svenska i grundskolan har det
ändrats till att eleverna ska få erfarenhet av språken i
de nordiska grannländerna.
Vid ett seminarium som arrangerades i Oslo
framträdde en norsk språkvetare. Han sade att det
även i Norge är motsvarande situation. Lärarutbild-
ningen har låtit detta med grannspråken bli alltmer
summariskt. Men jag tror att ganska små insatser
skulle kunna ge goda resultat ute på skolorna.
En del av verksamheten sköter vi väldigt bra.
NORDPLUS, utväxling av lärare i de nordiska län-
derna, är ett exempel. Men vi borde också kunna
åstadkomma system där man i den nordiska språkge-
menskapen åter prioriterar exempelvis nordiska lekto-
rat vid universitet och högskolor. I Vismanspanelens
rapport föreslår man inrättande av Margaretaprofes-
surer - det anknyter till Kalmarunionens drottning.
Det är ett utmärkt område med anknytning till nordisk
språkgemenskap, som är en självskriven professur i
det här sammanhanget. Jag har bara radat upp några
exempel på detta.
Jag hoppas att Nordiska rådet vid sin session i
Helsingfors kommer att ta ställning positivt till med-
lemsförslaget, och jag hoppas att man, när det svens-
ka ordförandeskapet i ministerrådet tar vid nästa år,
prioriterar just den nordiska språkgemenskapen.