Fru talman! Jag har inte hört så många förslag från majoriteten i den här kammaren, som Socialdemokraterna ju oftast tillhör, som har krävt att vi ska ha en debatt i kammaren om grön- och vitböcker eller att vi i utskotten engagerat ska lägga fram något betänkande eller göra någonting annat utifrån det.
Vi är ju alla överens om, gott folk, att dagens ordning inte har skapat det rum som krävs för att få in EU-frågorna på ett bredare sätt. Den har inte skapat delaktighet här i kammaren eller delaktighet i EU-debatten, utan det krävs någonting nytt. Då måste man naturligtvis vara beredd att förändra, att ta ett litet steg. Det är den diskussionen som har varit.
Jag förstår i ärlighetens namn inte varför det skulle vara så bekymmersamt om det vore så att riksdagen av något skäl skulle finna anledning att fatta beslut i de här frågorna, för det behöver ju inte vara utgångsläget. Det kan ju vara så att de läggs till handlingarna utan notering. Men om det visar sig att det finns en åsikt i kammaren som det finns majoritet för, men som inte blir synlig, är det klart att man måste ha den möjligheten.
Vad betyder då det? Skulle det förstöra förutsättningarna att samarbeta? Så är det ju inte. Det förstörde inte för regeringen att förhandla om presidentfrågan, som Göran Magnusson ofta hänvisar till. Det förstör naturligtvis inte heller i andra sammanhang. Däremot är det givetvis intressant om regeringen talar om vad som är skälen till att man har landat i en annan slutsats, för det är det som vi är intresserade av att höra.